Ramat och klart!

Här kommer ett inlägg som helt drivs framåt av bilderna i det vilket är ett annorlunda stilgrepp för mig som annars mest fokuserar på text.

Bilderna visar resultatet av den inramning som genomfördes av min sambo och mig igår kväll. Och det som är inramat är givetvis konsten vi köpte tillsammans i söndags. Jag valde att rama in det verk jag köpte med en dubbel-passepartout med 1 cm distans mellan konstnärens och min passepartout. Min sambo valde att gå lite mer crazy och köra någon form av flytande inramning med ett mer klassiskt utsnitt. Som ram valde vi en tunn svart profil just för att ramen inte skulle ta över motivens stjärnglans och som glas valde vi givetvis ett reflexfritt sådant.

På bilderna står ramarna på golvet vilket de givetvis inte kommer göra i framtiden. Vi kanske inte är världens mest lugna och ljudlösa grannar, vi är ändå nykära, men vi kände i våra hjärtan att det inte var läge att spika upp ramarna igår kväll vid 23.30 tiden.

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

Den tiden på året!

Jag vägrar finna mig i att några väldigt tunna gurkskivor på en ostmacka skulle vara tillräckligt för att glömma att det är samma gamla tråkiga ostmacka man sitter och tuggar på. Ska det till att piffa till sin frukost så ska man ta i ordentligt, för ska det va så ska det va och då ska det vara en ordentlig köttmacka som ligger framför en på matbordet. Och när och var har man tillgång till ett överflöd av skinka, salami, rostbiff och andra kallskurna delikatesser? Vid hotellfrukosten givetvis. 

Recept för köttmacka.

Ta en enkel smörgås, skär den itu, bre lite smör på toppen och botten sen placerar du all typ av kött du hittat på buffén mellan de smörade brödbitarna. Mättande, ansvarstagande och väldigt gott.

På tal om hotell så har styrelsen i vår bostadsrättsförening annonserat att den årliga höststädningen kommer äga rum söndag den första oktober. De som känner mig är medvetna om att jag aldrig deltar i förenings ledda aktiviteter och förhåller mig skeptisk till att hjälpa till med onödiga uppgifter när den enda belöningen är ett par korv med bröd och en lättöl. Sådant prat om att det är vårt gemensamma ansvar att se till så att vårt gemensamma hus är klanderfritt håller jag inte med om ett dugg. Jag är för att out source:a hela spektaklet och är beredd att bryta mot några lagar när jag gör det.

Tidigare år har jag smitit från lägenheten tidigt på morgonen innan grannarna kommit igång med städningen men i år tänker jag ta det till en helt ny nivå.

Glen Snoddas checkar in på hotell kvällen innan och kör en spontant planerad staycation i Stockholm. 

Ibland gör man bäst i att unna sig något extra i form av ett badkar, roomservice och en late checkout.

Så medan jag sitter på min härliga hotellfrukost och åtnjuter en väl balanserad köttmacka så är mina grannar i full gång med att klappa sig själva på axeln och tänka på den där ostmackan med gurkskivor på som de ska belöna sig själva med dagen efter ett väl utfört onödigt arbete. Jag unnar dem den där ostmackan och kommer berömma deras arbete när jag utvilad glider in i huset igen någon gång på söndagskvällen.

* Då jag är supernoga med att ta bort luddet ur torktumlaren och göra fint i tvättstugan efter avslutat tvättpass anser jag mig ha rätten att inte delta i höst- och vårstädningar. Så ha det i åtanke innan ni pekar era moralpinnar mot mig och dömer ut mina beslut. Om det pris jag begär för att vara en fanatisk granne 363 dagar om året är att jag slipper vara delaktig under två dagar, är jag inte en god människa då?

* Efter att ha meddelat min kommande frånvaro har styrelsen fattat beslut om att ställa in städningen. Man behöver inte äga en foliehatt för att misstänka att det ligger en konspiration bakom deras hastiga beslut. För visst verkar det som om de planerar att ändra till ett datum längre fram då jag inte har ett hotellrum bokat för natten? Hur kan de veta om att jag har ett hotellrum bokat för den egentliga natten? Buggar de min lyhörda lägenhet eller har min sambo gått över till deras sida och agerar dubbelagent?

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.

Glen Snoddas, en garant för en skön fredagskväll.

Han studerade henne försiktigt i skydd av ipaden, såg hennes otroliga läppar, hyn som den uppknäppta skjortknappen lät blotta men framförallt kände han hur hon doftade så otroligt, nästan oemotståndligt. 

Det var omöjligt för honom att läsa vidare och varför skulle han egentligen fortsätta låtsas vara intresserade av texten och inte bara av att få träffa henne igen när det uppenbarligen verkade som om att hon fattat tycke för honom. Och om hon nu gjort det varför skulle hon då skriva något dåligt om honom och det han brann för.

Han satt ändå kvar och fortsatte att låtsas läsa av respekt för hennes hantverk, han swipade fram nästa sida när han trodde att det var rätt tid för det, nickade ibland och skrattade till försiktigt då och då för att ge sken av att han noggrant läste igenom texten.

Minuterna gick och han försökte låtsas läsa i en takt som verkade rimlig, han hade aldrig läst en artikel av samma längd och dignitet tidigare så han visste inte hur pass lång tid det beräknades att ta men han tog tillslut mod till sig och la ner Ipaden. 

Det skiner om dig idag, verkligen skiner.

Advokat Snoddas? Nej! Glen Snoddas, advokat.

Jag har låtit testa mig själv och resultatet visade sig vara positivt på ett positivt sätt. Nu är det dags att gräva ner min gamla tagline ”Unikum i flaskan, inte som attribut” och vända på allt precis som personlighetstestet vände hela min världsbild upp och ner.

Glen Snoddas, Advokaten, under en procent av befolkningen och med samma personlighet som Jon Snow, eller Martin Luther King för en mer inaktuell referens. 

”Unikum som attribut, inte i flaskan”.

 

Så hur går jag nu vidare med vetskapen om vem jag egentligen är i ryggen? 

Kommer jag känna mig trygg i att ha en diagnos som förklarar varför jag agerar som jag gör? Självklart.

Kommer jag känna ett ansvar mot det onlinebaserade personlighetstestet att agera på ett sådant sätt som bekräftar deras diagnos av mig? Absolut.

Kommer jag gotta mig i att tillhöra den mest unika och därmed ballaste gruppen av människortyper? Tänt var det här!

Men kommer jag vara nöjd med att vara under en procent av befolkningen samtidigt som jag tillhör de 99% som tillsammans äger mindre än den resterande 1% ? Högst troligt.

Glen Snoddas må vara oförmögen men är ändå rik. Rik på kärlek, rik på livet, rik på glädje och riktigt dryg nu efter att jag blivit diagnotiserad som Advokat. Den käpphästen kommer jag rida länge på, hela vägen till glasbanken och oändligheten.

Här kan ni läsa mer om vad diagnosen advokat innebär: 

https://www.16personalities.com/sv/infj-personlighet

Höststädning, vad roligt!

”..möta mina grannars dömande blickar och elaka viskningar bakom min rygg.”


​Idag är det höststädning i huset och jag kan inte vara med för jag har ingen lust att äta kokt korv tillsammans med alla andra runt ett tiden. Istället har jag sänkt pulsen i lägenheten så att den inte längre visar några livstecken och så kommer det vara resten av dagen tills jag känner mig redo att möta mina grannars dömande blickar och elaka viskningar bakom min rygg. 

Kanske är jag värd att bli dömd av det medborgargarde till grannar som jagar mig och kanske är jag värd att bli arkebuserad i trädgården bakom huset utan att först få en rättvis prövning, kanske är det så läget ligger till. Jag vågar helt enkelt inte chansa, den saken är säker.


”..det kräver sin man att inte förlora disciplinen och avslöja sig själv.”


Jag har barrikaderat mig i min lägenhet och väntar nu ut dem, jag kan ligga här flera veckor utan att röja min position. Att avstå från gemensamt arbete är inget man gör i en handvändning, det kräver sin man att inte förlora disciplinen och avslöja sig själv.

Att ducka ansvar, en konst i sig.

Utanför min dörr ligger det ett gäng stjärnor på golvet, men det kommer inte vara några stjärnor som plingar på dörren för att försöka tvinga mig ur min lägenhet. Men de kommer inte lyckas.