Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!

Och det är jag som äger det problemet.

Min plan att i helgen som var göra ett inredningsreportage om den nyinredda delen av mitt vardagsrum gick i stöpet och jag ber om ursäkt för det. 

Anledningen till att det inte blev något reportage är enkel, jag spenderade fredagen med att förgylla innerstaden med min alkholdoftande närvaro och som oftast när jag och min vän är ute på stan hamnade vi på burleskklubb. 

Lördagen spenderades således med att omtöcknad ligga i sängen och reflektera över alla omvälvande intryck ifrån fredagskvällen. Det sysslade jag med tills det var dags att förbereda sig inför min bror och hans sambos stundande besök senare på kvällen. De skulle in och förgylla stan med sin alkoholdoftande närvaro men kom förbi mig och min sambo för en ledig taco och en spontan enkelriktad förfest. 

Söndagen spenderades således med att reflektera över lördagskvällens kompromisslösa intryck, att spela fia med knuff kan förvandla de bästa vänner till bittra fiender. I de färgglada brädspelens värld är alla beslut som fattas antingen svarta eller vita, att knuffa ut eller låta bli.

Reflektionerna pågick tills det var dags att förbereda sig inför mor och fars välmenande besök, i en söndagsfikas förespegling är det enkelt att sätta folk i arbete. Far med sin slagborr och gardinstångskompetens, mor med sina flinka fingrar och gardinhängskompetens, tillsammans skulle vi se till att få det sista kvarvarande steget i renoveringen ur världen. De drog bägge två sitt strå till stacken och visst vore det bra om även jag hade gjort det men så är jag en främling i gardinernas landskap och det krävs uppenbarligen en mer bevandrad människa för att veta hur man ska gå till väga när man hänger upp dem. Tydligen finns det något som heter fingerkrokar och tydligen är de en basal del i att både hänga upp och att få till veck i önskad mängd och storlek i gardiner.

Utan fingerkrokar har man inga gardiner.

Utan gardiner har man inget inredningsreportage.

Utan ett inredningsreportage har man inget blogginlägg förutom det här haveriet till ursäkt.

Comeback? Återkommer 

När ni senast hörde från mig gav jag mig huvudstupa in i modesvängen och vart är jag idag? En modemässig u-sväng senare är jag tillbaka på trottoaren utanför de stora modehusen. 

Jag tog mig an den största av utmaningar och fick se mig besegrad av mitt eget högmod och en symaskinens sparsmakade användarvänlighet. 

Jag har löpt linan ut, gått hela varvet runt.   Arbetat med klister, arbetat med tryck och tillslut arbetat med tyg. Blå satin och orange krossad velour rättare sagt. 
Om nu min mor inte valt att trotsa normen som säger att alla tanter över 50 kan sy eller har minst tre väninnor som kan sy hade alla pusselbitar fallit på plats redan från början. Nu är hon tyvärr uppenbarligen en rebell, på både gott och ont så istället för att få en jacka sydd av en kunnig person under mitt ledarskap fick jag istället sy den själv. 
Jag sträckte ut en arm mot min far i ett sista desperat försök att få hjälp men han sa sig inte besitta den väsentliga kunskap som behövdes för att kunna hjälpa mig. Han föreslog dock att vi skulle kunna misslyckas tillsammans och det var ett fint inslag i en annars knepig relation oss emellan. 

Envis som jag är skred jag till verket själv, skaffade mig adekvat utrustning och material och satte igång med min alldeles egna bombarjacka, modell kvinna.

Osäker på om jag ens valt rätt storlek började jag klippa ut tyget efter det förutbestämda mönster jag köpt i butiken. Att det skulle bli en utmaning förstod redan i planeringsstadiet men att problemen skulle börja redan vid första steget var jag inte beredd på. Velour rullar ihop sig när man klipper i det, satin glider iväg när man försöker arbeta med saxen i det. Ingen del vart lika stor som den andra och någonstans när jag ansåg att jag klippt klart alltihop kom jag till den uppenbara insikten att man måste klippa dubbelt av allt. Annars skulle jackan få en aningen ensidig look som blivit antingen höger eller vänstervriden, ett politiskt statement jag inte var beredd att ta.
Jag fortsatte vidare trots alla problem jag dittills stött på. Med visionen av hur jag skulle få huvuden att vända på sig när jag gick förbi iklädd min unika jacka hade jag drivkraft stark nog att forcera alla tänkbara hinder tygbitarna på golvet skulle kunna uppbringa.
Att få velour och satin att samarbeta när de passerar foten och nålen på symaskinen var omöjligt. 

Att sprätta upp och göra om när det gått snett var otänkbart.

Att involvera en motvillig sambo i projektet när man själv vill slänga maskin och tyger genom fönstret visade sig vara briljant.
Jag började en lördag, blev klar en torsdag. Efter fem dagar av nålar i fingrar, nålar i fötter och nålar i lår hade jag tillslut skapat en jacka. En jacka med så unika egenskaper att de skulle få stylister runt om i världen att tappa hakan av alla de innovationer som rymdes i ett plagg. 

Hade någon tidigare ens tänkt tanken att få med hela storlekskalan i ett plagg? Hade någon vandrat från storlek 28 till 42 på ett så självklart sätt?

Hade någon tidigare låtit dragkedjan vandra långt förbi slutet på jackan och hänga två decimeter nedan till? 
Varför dragkedjan blev 20 centimeter för lång även om den skulle passa perfekt enligt mönstret är för mig fortfarande en gåta. 
Jag fotograferades med jackan på en gång innan den åkte långt in i garderoben där den låg tills jag nyligen tog ut den, la den i en plastpåse och bar iväg den till en låda som samlar in kläder för att skicka till Afrika. Europa var inte redo för min design, kanske Afrika är det?

En designer går i barndom.


Att det rinner mycket vatten under broarna mellan mina inlägg handlar bara om lathet och inget annat. 

Men så vips dyker jag upp med ett inlägg igen och hela halva bloggsverige applåderar ljummet med avsmak i munnen.
Jag har varit i Antwerpen över en natt och det är väl på ett ungefär vad som är värt att nämna om den staden. 

Ant – Hand 

Werpen – Kasta.

Staty med brister och en halvfärdig katedral. Klart slut.

Väl hemma i Stockholm har jag tagit till mig av era tips om hur jag ska få fast bokstäver på en tröja och till min inte alls stora förvåning vart det förjävla fult. Att använda textillim fungerade visserligen perfekt. Dessvärre har jag aldrig riktigt lärt mig den uråldriga tekniken i hur man hanterar en sax varpå bokstäverna blev ett sorgligt exempel på hur en idé inte alltid kan gå från tanke till handling mellan hjärna och hand utan att tappa all typ av charm och stil på vägen.

Bokstäverna sitter iallafall fast på tröjan och jag har tagit mitt första av många steg  på väg mot perfektion. Jag hyser ett underliggande agg mot den aviga tröjan fastän jag samtidigt har överseende med att alla är barn i början, ett snart 28 år gammalt barn som lämnade finmotorikens bana redan i grundskolan och som sedan dess fört sig med stora svepande rörelser och generaliseringar. Men ändå ett barn, i början.

Budskapet står tydligt skrivet på bröstet och så länge jag har det halmstrået att famla efter lever drömmen om Dolme vidare.

Dolme är vad dolme är, en feltolkning från undergång. Men så är det också det som gör det hela så spännande, att leva på kanten, att balansera på den tunna linjen mellan genialitet och galenskap, det stilrena och det avskyvärda. Det kräver sin man och det kräver sin kvinna för att våga, våga stå för den man är, den som är gränslös och den som suddat ut gränserna som ringar in oss människor. Dolme penetrerar fördomsbubblorna och frigör livet i människan, det liv varje människa är värd att leva. Länge leve livet och länge leve Dolme.

Syr ihop mina drömmar

Jag fick ett MVG i syslöjd men jag kan inte sy, jag kan inte sticka och jag kan inte nåla. Jag har en vision och jag har en idé, jag har en gammal härlig Husqvarna på vinden men ingen ateljé. 

Nog om det och vidare till mina brister, ingen gillar skryt.

Jag vill sy fast bokstäver utklippta ur ett luddigt/ludet tyg och sy fast på en tröja av modell sweatshirt. Bokstäverna måste ha lite attityd och ryggrad för att bygga ut något från tröjan men tyger är för mig förknippat med slapphet och ryggradslöshet. Så hur får jag ett slappt tyg att blir styvt, vad finns det för tyger som är ludna och hur syr man fast en bokstav i en tröja? 

Hinder hinder och åter hinder som hindrar mig från att ta steget ut i modevärlden…. De fyra punkterna påvisar min skepsis till att modevärlden skulle stå för mina fötter bara jag lär mig sy fast bokstäver på en tröja. 


Mitt andra huvudbry är att jag vill arbeta paljetter på en tröja men jag förstår inte hur paljetter fungerar. Är det så pass illa att varje liten paljett ska sys fast för sig? Det låter orimligt och som en omöjlig uppgift för mig och mina korvfingrar att lösa. Jag famlar i mörkret utan en aning om hur jag ska hitta ut. Kan man stryka fast paljetter på något vis? Limma fast dem? Finns det någon paljett-på-syare att anlita för att genomföra min idé och kan en sådan arbeta för en symbolisk summa på 125 kr och en stor mängd uppskattning?

Löser jag de här nötterna så står modevärlden för mina fötter…. Nu tänker jag inte be om ursäkt för mig själv igen, paljetter är en gräddfil till de fina modeveckorna och modestäderna. Paljetter är disco och disco är highfashion, Alcazar.