En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Jag är man.

Idag var jag hemma hos mitt ex medans hon var på jobbet och hämtade det skrivbord jag anser vara mitt. Om inte det vore nog så passade jag också på att sno åt mig ett grönt skåp, hon hade ändå två. Tyvärr kunde jag inte vara där för att se hennes ansiktsuttryck när hon insåg att jag tagit tillbaka det jag anser vara mitt. #Svärmorsdröm

Och om sanningen ska fram.

Idag var jag hos mitt ex och hämtade det skrivbord vi kommit överens om att jag skulle ta med mig till mitt nya hem. Som bestämt monterade jag ner det där på plats för att sedan transportera det hem till mig två tunnelbanestationer bort. Hon nästan tjatade på mig att jag skulle ta en taxi men jag vägrade, jag är en självständig man som inte behöver en kvinnas råd för hur jag ska sköta mina angelägenheter.

Fy fan vad tungt det var. Alltså, fy fan vad tungt det var. Jag stannade första gången efter 30 meter och såg upp mot himlen, hur i helvete ska det här gå?

Det gick. Jag fick offra känseln i mina armar den närmsta timmen efter jag kommit hem men det var det värt. Jag gjorde det på mitt sätt och hon och hennes välvilja, förstånd och rimlighet fick sig en knäpp på näsan!

Nästa gång är det jag som tar en taxi.

Om jag började montera ihop skrivbordet utan att först kolla upp monteringsanvisningen och därför fick börja om två tredjedelar in i monterandet?

Det vet ni att jag gjorde.

Närstående står mig för nära.

​Ikea, platsen där vi alla står lika inför kamrat Kamprad och hans platta paket. 

Där var jag i fredags och sög märgen ur livet eller om det var Ikea som sög livet ur min benmärg. 

Skämt å sido måste jag säga att det faktiskt var en mycket positiv upplevelse och den rökta laxen med potatis jag åt till lunch var nog den bästa måltid jag ätit på hela semestern, oj så god den var.
Anledningen till att jag befann mig på IKEA var den nystart jag och min sambo iscensatt i vårt vardagsrum. Vi bestämde oss för att kasta ut de gamla tråkiga möblerna och istället föra in nya mycket finare möbler som vi noggrant valt ut online dagarna innan vi begav oss till kungens kurva. 

Min sambo fick friheten att välja möbler efter utseende och känsla medan jag fick leta möbler enbart efter förutbestämda mått. Hur uppdelningen vart som sådan vet jag inte men den resulterade i att min sambo fann alla möbler vi köpte och jag inte hittade en enda möbel som var bredare än 28 cm men smalare än 30, inte lägre än 47 cm men absolut inte högre än 52. Jag tar trots detta åt mig precis lika mycket ära som om jag hittat dem själv. Och det kan jag göra av den enkla anledning att jag alltid har en möjlighet att lägga in mitt veto mot de beslut min sambo fattar, en möjlighet jag alltså inte valde att använda mig av i det här fallet. Tur var väl det, för vardagsrummet blev allt det jag ville att det skulle bli.

Väl på IKEA är det svårt att röra sig ostört i folkvimlet av förväntansfulla inredningsdesigners. Många är vi som haltande försöker manövrera mellan hyllor, bord och fågelholkar till människor. Jag som annars är mån om min två meter i diameter stora komfortzon fick finna mig i att bli belägrad av en inte alls aggressiv men ignorant här av människor beväpnade med påsar, vagnar och gardinstänger. Jag kan inte klandra dem för deras övertramp, de vet helt enkelt inte bättre och jag går inte direkt runt med ett plakat som förkunnar att jag trivs bäst i öppna landskap. 

Många är vi som är likadana när vi rör oss runt på IKEA men för några är det viktigt att framstå som något förmer. Dessa människor använder sig av vissa knep för att skilja sig ur mängden och signalera att de står över oss andra. För män är det en tunn scarf knuten runt halsen som gäller och för kvinnor är det hängselbyxor. Vem de nu försöker lura vet jag inte för när de rör sig under precis samma tak som oss andra och väljer mellan precis samma möbler som oss andra är det svårt att förstå deras egentliga tanke bakom sina noga utvalda utstyrslar.

Som sagt, framför Kamprad är vi alla lika även om vissa vägrar förlika sig med den tanken.

Turen på IKEA gick smärtfritt fram tills vi skulle betala och Nordea valde att inte fungera. Vad gör man när man står vid kassorna med två vagnar fulla med möbler och det enda som står mellan en och ens drömmar är den lilla detaljen att betala för sig? Tar man sats och springer mot utgången i ett desperat försök eller släpper man vagnarna och sina drömmar och bara går sin väg?

Som tur är gick det att ta ut pengar i bankomaten så efter mycket om och men gick vi tillslut därifrån som segrare och sagan fick ett lyckligt slut.
Någon gång i nästa vecka när jag fått hjälp att borra i väggar och tak kommer så också ett ordentligt reportage om vår vackra renovering dyka upp på bloggen.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Haute couture är inget jag tar lätt på.

 Jag som bara brukar ha en sjukdag om året har redan idag, den 16/1 2017, sjukanmält mig. Det här hade jag inte trott när jag klev in i det nya året full med energi och en stor portion framåtanda, men ibland vill kroppen annat och då gör man bäst i att lyssna. Givet att helgen blev en aning värdelös när näsan rann i ett och ögonen tårades som om jag såg Jedins återkomst och scenen där Luke håller sin döende far i knät efter att han låtit kärleken till sin son visa sig för första och sista gången. Tårdrypande är bara förnamnet.

Jag är en positiv kille och har tagit tiden som sängliggande och soffsittande till vara och lagt den på att vara kreativ vid de tillfällen ögonen tillåtit mig att se klart. Då jag vid två tidigare tillfällen försökt att få H&M att sponsra mig utan framgång har jag valt att lägga de planerna åt sidan och istället gått all in på att snickra ihop mina egna kläder, mitt alldeles egna lilla sponsorskap av mig till mig och åt mig själv.

Me myself and I rakt igenom.

Tyvärr kan jag inte hantera den programvara jag borde kunna hantera för att kunna göra mina ”designer” redo för tryck så jag lägger istället fokus på att göra vad jag kallar skisser i Photoshop och så hoppas jag på att någon i min omgivning som kan det här med Illustrator snart har tid att hjälpa mig att förverkliga mina drömmar. Tills den dagen är här kommer jag fortsätta ha roligt när jag leker i Photoshop och vid sidan om det samla på mig plagg att trycka på när väl dagen är kommen då någon hjälpt mig att hjälpa mig själv eller hjälpt mig genom att helt enkelt hjälpa mig. Förhoppningsvis sker det innan sommaren har kommit, jag har brist på t-shirts redan nu och det hade varit roligt att bära något man skapat själv och inte förlita sig på svikarna hos H&M.

labongegrande_ad

dolme_dolme_ad

Som designer står jag för ett manligt lekfullt skapande som ryms inom haute couturens gränser. Det ska vara lugna fina färger som förmedlar ett tydligt budskap med stilrena linjer och harmonisk symmetri. Och vet ni som Ernst brukar säga, Farbror Glen, han har den rätta knycken och med den kan man komma långt, hela vägen till ett blogginlägg faktiskt.