Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Svärmar.

Det är inte lätt att vara frisk när hela världen verkar blivit sjuk och min kropp numer är ett okänt tempel.

Vad är egentligen vad i dessa oroliga tider när Corona är på allas läppar inklusive mina egna. Jag slickar mig om dem flera gånger om dagen, analyserar försiktigt smaken med tungan som ömt skjuts upp mot gommen och vidare ut genom munnen. Jag smaskar lite lätt, försöker fånga upp något jag inte känt förut.
En gång när det begav sig kände jag smaken av svininfluensa. 40 graders feber, rinnande näsa och en kropp som var ett skört skal av mitt forna jag.
1177 svarade kort och gott inte en chans, du har inte fått svininfluensan nej. Jag ifrågasatte och grubblade över deras så tydliga svar under de två dagar det tog för mig att bli frisk. Hon sjuksköterskan hade visserligen rätt men kunde hon inte haft det med ett mer öppet sinne, ge mig viss fog för min oro bara för min skull.

Nu är det dags igen, det är som om min kropp känner av läget i omvärlden och vill delge sin egen tolkning av ett sjukdomstillstånd.
Eller hur det egentligen är med den saken.

Min (ir)rationella hjärna vill koppla mina kroppsliga åkommor just till Coronan. Berättar att min smärtande kropp som gått sönder av min dumdristigt intensiva träning, istället beror på ett virus.

Den säger till mig att min allmänna trötthet inte beror på att min närmsta kollega varit sjukskriven i två stressiga månader, utan att den förmodligen är ett symptom på Covid-19.

Förkylningen, den minimala förkylningen och obefintliga febern då, är inte det också tydliga tecken? Klart de är!

Desamma med den där konstiga känslan i magen som uppkommer timmar efter jag ätit och som försvinner igen så fort jag får något i mig.

Visst såg jag någon med asiatiskt ursprung på gymmet för några veckor sedan, visst satt det någon från vad som skulle kunna vara Iran i väntrummet på Sabbatsberg?

Nu är den där igen, den där morlande känslan i bröstet som uppkommer när jag tänker på allt som måste bli klart nästa vecka. Deadline i ordets rätta bemärkelse?

Det är tur att jag befunnit mig i en slapp hemkarantän under helgen, jag tar mitt ansvar och drar mitt strå till stacken! Ingen utomstående ska behöva exponeras och riskera smittas av mitt eviga gnäll och min trötthet en helg som denna.




Varför är jag sådan här för?

Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.