Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

En riktigt trevlig helg!

Västerås.

 

Vi ställde våra alarm på 08.30 på lördagen för att vara säkra på att vi inte skulle missa tåget som avgick från Stockholm Central redan klockan 11.14. Sen är vi som vi är och vaknade först 09.00 vilket gjorde att det blev en smula stressigt sådär redan på morgonen. Som tur är hann vi med den tilltänkta tunnelbanan så det fanns tid nog för oss att införskaffa varsin tetraförpackning med juice på centralen innan tåget mot Västerås avgick. Glädjande nog avgick det i tid, oturligt nog var det ett tåg av tvåvåningstyp som lovar gott men har ett ytterst begränsat benutrymme kring sätena placerade vid bord. Eftersom resan bara var på en timme var det ändå uthärdligt, kanske mest på grund av sällskapet och de böcker sällskapet bar med sig.

 

BÖCKER_DIT

 

Väl i Västerås begav vi oss direkt mot det tilltänkta målet och anledningen till hela resan, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2. Det var skyltat hela vägen från stationen så det var inga problem att hitta rätt, de enda problemen vi stötte på var att intervallerna på trafikljusen i Västerås verkar vara betydligt mycket längre än de vi är vana med i Stockholm. Möjligen för att poängtera att stressen gjorde vi bäst i att lämna kvar i storstaden, för på landet tar vi det lugnt. Det andra problemet var att flaggorna med museets namn som vajade på flaggstängerna utanför vad vi trodde var konsthallen snarare ledde fram till entrén för Migrationsverket. Och att migrera till Västerås är inget vi hade något intresse av. Men flaggorna stod strategiskt placerade, det var bara att gå vidare genom tunneln intill entrén så hade vi hittat rätt.

 

Efter varsin kopp kaffe med obligatorisk mazarin var RAMvi redo att ta oss an den konstnärliga utställningen

Abstrakt – Reflexioner från samlingen.

I de överraskande stora och många salarna fanns några vackra verk av konstnärer var namn jag aldrig la på minnet och definitivt redan har glömt bort. Överlag är jag mycket positivt inställd till både konstmuseet och Västmanlands länsmuseum som låg i samma byggnad, väl värda ett besök bägge två för någon som har timmes färd dit!

 

Efter att ha varit på museum begav vi oss ut i centrala Västerås för att besöka det lokala Myrorna, där jag köpte mig själv två böcker att ha som underhållning på resan hem. Innan vi begav oss mot tåget passade vi på att unna oss själva en bit mat och ett glas vin som fick sätta punkt för vår dagstur till Västerås.

 

BÖCKER_HEM

 

 

Idag gav vi oss ut på stan i jakt efter en affisch att rama in och hänga upp i vårt badrum eftersom vi aldrig tycks få nog av att hänga upp saker på väggarna här hemma. Det fanns något ställe på Söder där det passande nog var någon form av postermarknad under helgen så det var dit vi begav oss. Det var trångt i den lilla lokalen så möjligheten att bilda sig någon egentlig uppfattning om vad som visades var svårt, så vi lämnade tomhänta och begav oss vidare. Efter något av en slump hamnade vi till slut på Hornsgatan och ett galleri där ett gäng äldre konstnärer gått samman för en gemensam utställning. Jag brukar ha svårt för gallerierna kring Hornsgatspuckeln men utanför just det här stod några marschaller tända så vi fick svårt att bara passera förbi. Väl där inne blev vi imponerade av speciellt en konstnärs verk så det slutade med att vi köpte två av hennes verk. Små verk, väldigt små. Med stor karaktär! Nu ska de bara ramas så är vi hemma och har två nya bilder att hänga upp där vi önskar ha dem. Och bilden i badrummet blir en av min härliga sambos, varför gå över ån för vatten när man bor tillsammans med en briljant konstnär?

KONST

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas

Sökande

Sökande

 

Platsen var Norrmalmstorg, från vilken sökandet skulle utgå ifrån och som miljö var den olik andra miljöer från vilket sökfester tidigare utgått ifrån. Sin centrala position och de många människor som rörde sig i kvarteren var från början något som fått folk att höja på ögonbrynen när meddelandet från Missing people om en nära förestående sökinsats gått ut på den ovannämnda organisationens plattformar.

Vid närmare anblick förstod så också de potentiella deltagarna att mängden folk kanske inte var en fördel i sökandet utan en förskjutning från uppgiften som förde sökandet från att hitta en människa i karg miljö till att bestå utav att hitta en individ i ett samhälle. Många var så redan ute på gator och torg och hade säkerligen stött på den individ som nu anmälts försvunnen men för någon som inte vet vem den söker är det svårt att veta när en funnit henom. Så där stod då en grupp av människor som var fast beslutna att finna det som eftersöktes, jag visste inte om det sedan innan utan sprang på deras samling av en slump när jag sökte det plagg som skulle få mig att passa in och sticka ut i en väl balanserad balansgång mellan att helt ha tappat det och eller precis ha hittat rätt.

Jag identifierade mig som något flytande som definierades av en fast beslutsamhet att bära det som gav mig skäl att behöva förklara och försvara mig själv för människor som säkerligen undrade men som aldrig vågade fråga vad som jag egentligen bar av rädsla att själva framstå som något tappade. Jag fann ingen jacka. Min tygpåse hängandes från axeln var således tom. Tygpåsen jag gärna lämnat hemma och som jag bar med mig för att kunna bära med mig den jacka jag var på jakt efter om jag funnit en på någon butik som av miljöskäl börjat ta betalt för sina påsar. För mig var det en principsak att aldrig betala för att bära en kasse med tryck från det företag jag införskaffat påsen ifrån och vandra runt som en vandrade reklampelare och ha betalt för det. Det var så att jag då hellre införskaffade mig en jacka från en butik av dyrare snitt där påsarna fortfarande var gratis och med det var jag beredd att betala 1500 kr mer för en jacka istället för att betala två kronor extra för en plastkasse. Ytterligare en nivå upp fanns också märken där själva påsen ansågs ha ett högre värde än det innehåll påsarna från en lägre division innehöll. Som om en påse var något annat än ett tomt skal som bar ett värde högre än något som bars i det.

– Vad är det ni söker?

Jag såg hur kvinnan som stod lutad över ett bord med armarna mot bordsskivan och ryggen mot mig sträckte på sig innan hon vände sig mot mig.

– En stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Men hur ser hon ut? Vad är det jag ska leta efter? Några fysiska attribut?

– Hon är som jag, lite längre och smalare bara. Med större bröst än mig och mer kurvor överlag. Hon går självsäkert, har en bra hållning och ett vackert utseende. Inte alls som mitt, mer av en klassisk skönhet än något annat.

– Och hon sågs senast här omkring eller?

– Precis så ja.

– Då hjälper jag er att leta en stund.

– Gör det, jag har letat hela livet.

– Va?

Hon vände sig om och lutade sig över bordet igen som om mitt sista va aldrig hade uttalats och min nyfikenhet var allt för påfrestande. Jag vände åt mitt håll lika så, svepte med blicken för att se om gatorna i sig skulle ge mig svar på åt vilket håll jag borde påbörja mitt sökande. Något sa åt mig att ge mig ut på strandvägen och röra mig mot Djurgården så det var vad jag gjorde samtidigt som jag kände hur något lagts i min tygpåse även om jag visste att den var tom.

Där gick jag i mina egna tankar förbi Dramaten, svenskt tenn och vidare mot hotell diplomat. Tänkte på hur det kändes för personerna som anmält henne försvunnen och som satt och väntade på svar om vart hon tagit vägen, försökte se mig själv först deras situation och därefter hennes. Om jag hade försvunnit hade någon då saknat mig, hade någon gett sig ut för att leta efter mig på samma sätt som vi nu sökte efter henne?

Och av vilken anledning hade jag valt att försvinna? Om jag gjort det under en period som definierades av en grandios självbild hade jag då ens blivit saknad eller hade mitt försvinnande uppfattats som ett välkommet avbrott av omvärlden. Då när jag önskade att folk såg mig som mest hade det inte varit någon som letat efter mig.
Om jag däremot försvunnit under en av mina sämsta och mörkaste tider hade jag förmodligen gjort det för att jag hittat hem och var med det i egentligen meningen inte förlorad. Och där i en sådan period när jag önskade att vara borta mest av allt hade säkerligen de försökt hitta mig som mest.
Jag gick vidare och försökte sätta mig in i den unge kvinnans förehavanden och räkna ut vart jag tagit vägen om jag vore henne. Djurgården och dess lummiga skogar för att hitta sig själv i naturen?
Lil Jansskogen var ett alternativ, men då framförallt om någon bragt henne livet och försökt bli av med kroppen.
Innerstaden var full av människor och möjligen hade hon funnit någon som fått henne att helt försvinna i dennes värld.
Jag såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster och kom och tänka på mitt eget försvinnande igen. Hur hade jag beskrivits för allmänheten och vad hade de accentuerat för att skilja mig från andra som var lika mig. Hur man nu beskriver luft. Det kändes allt mer som om mitt försvinnande inte skulle ha uppmärksammats och det var något som någonstans gladde mig då jag visste att ett försvinnande aldrig skulle ha skett utan min egen vilja. Och med en beskrivning av ingenting alls var det lätt att försvinna in i mängden och inte bli påtvingad uppmärksamheten från sökande blickar.

Vid Djurgårdsbron fick jag syn på en kvinna som passade på pricken in i beskrivningen och jag sprang med lätta steg mot henne fast övertygad om att jag löst mysteriet.

– Hej hallå där, hej hej

– Ja hej?

– Du vet om att halva stan letar efter dig va?

– Öh, nu har du nog gjort bort dig, jag är själv här och deltar i sökandet.

– Och vem är det ni söker?

– En kvinna, kortare än mig med mindre bröst. Större självdistans och utan min arrogans. En nyanserad kvinna som inte ser allt som svart eller vitt.

– Då söker du inte efter samma person som de andra eller har jag missuppfattat allt? Vem är det jag söker efter då?

Hon vände sig bort från mig och gick ut mot Djurgården igen som om min sista fråga aldrig yttrats. Än en gång vände jag mig åt mitt håll, hörde hur min tomma tygpåse gav ifrån sig ett ljud som om två ting slagits mot varandra hur nu ingenting kan ge ifrån sig ett ljud.

Jag visste att det förmodligen var ett långskott men jag kunde inte göra annat än att lyssna till den del av mig som sa åt mig att röra mig mot Kaknästornet. Inte primärt för att hitta henne, någonstans i mig ansåg jag att sökandet blivit allt för abstrakt i sin form och ett sökande krävde enligt min mening ett mer figurativt uttryck. Kanske mest bara för att hitta något snarare än någon. Inspiration möjligtvis.
Hunden som närmade mig var just ren i sin form och den kom springandes mot mig som om den funnit något den en gång tappat bort. Jag kunde inte se någon ägare till den gyllene retrievern och som den viftade på svansen och skuttade runt omkring mig verkade det som om den trodde att jag var vad den skulle hämta vart nu den trodde att den skulle lämna mig. Hundar var bra på att söka, betydligt bättre än oss människor, tyvärr verkade de bara söka vad de för stunden var ute efter utan att se någon större bild. Där var vi annorlunda. Bra på att forma ett större begrepp för vad vi trodde veta att vi egentligen sökte, desto sämre på att faktiskt finna det. Någonstans var vi ändå lika, de och oss. Vi såg oss gärna tillsammans i ett större sammanhang där vi inte bara delade med oss av vår vilja till gruppen i sig utan kanske framförallt till den utsedde ledarna under vilkens viljor vi lät oss kuvas. Många var vi som var ämnade att följa, några få för att leda. Desto mindre var det som av naturen bar den förmågan att balansera en grupp för allas välmående skull och som inte kämpat sig till makten just för själva maktens skull och inte ledandets.

Jag följde vägen ut mot Kaknästornet som blev svårare att se ju närmre det jag kom. Hunden hade lämnat min sida när den fått syn på någon annan mer intressant person att anförtro sig till och lika väl var det. Jag önskade inte bli den som skulle leda vår nybildade flock och att lämna över det ansvaret till en hund hade blivit allt för impulsivt för min smak och tycke.
Jag trodde jag skulle vara själv så pass långt ut från de centrala delarna av staden så det var med förvåning jag insåg att jag närmade mig en man med samma jacka som de andra jag tidigare talat med haft.

– Hittar du något?
– Det verkar dessvärre vara omöjligt att finna något i dessa tider.
– Vad tror du hänt henne?
– Henne?
– Ja, tjejen som är försvunnen.

– Jag söker ingen tjej, jag söker en ungdomlig man med livet framför sig som är beredd att ta den plats han önskar att han alltid vågat ta. En ung man som får rum att stanna upp när han kliver in i dem. En man som genomför den där resan som han så länge fantiserat om att ge sig ut på och en man som inte är rädd att blotta sina känslor för den kvinna han vet om att han älskar men vars reaktion till orden han aldrig vågar uttala är den största rädsla han känner.
– Jag antar att han är lik dig men med vissa skillnader?
– Precis. Som mig fast bredare axlar, rakare rygg och ett mer markerat ansikte utan vare sig rynkor eller mina trötta ögon.
– Självklart.

Jag såg upp mot Kaknästornet och såg hur det formats till ett frågetecken som reste sig från jorden upp mot himlen. Fanns svaret där? Hur det kommer sig att så många samlats för en gemensam sökinsats när ingen tycktes leta efter samma person.

– Vem är det du söker?

– Den unga kvinna som anmälts försvunnen vars försvinnande är hela anledningen till att vi befinner oss här idag?

– Någon sådan har jag aldrig hört talas om. Hur ser hon ut? Hon är lite kortare än mig men annars är vi rätt lika. Om vi bortser från hennes kvinnliga former och hennes röda hår det vill säga. En person som tydligen är en stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Och du är säker på att det inte är någon annan du söker? Någon som ser ut som du fast är lite längre och smalare, har en stil som bärs upp med en självklarhet och med en jacka som inte bara skyddar mot väder och vind utan också är precis över dårskapens gränser men är så självklar på honom att andras ord inte bekommer honom. En person som inte ser tillbaka på sin dåtid som ett misslyckande utan en grund från vilken han kan bygga den framtid han önskar för sig själv ifrån. En man som ser på sig själv med stolthet och inser sitt värde inte bara som människa utan också som person.
– Det är nog det sista jag söker just nu som sagt.
– Är du säker?
– Absolut, jag ska leta vidare in mot city igen. Det verkar som om jag tog fel håll från första början. Hej hej.
– Om du öppnar ögonen ska du nog finna det du söker.

Jag vände mig om och gick mot staden igen som om hans sista replik aldrig uttalats och jag aldrig förstod vad han for efter. Ännu en gång kändes min tidigare tomma tygkasse än tyngre, jag visste om att varken jag eller någon annan hade placerats något i den så det kändes än mer påfrestande att bära runt på ingenting. Framme i staden igen såg jag mot samma skyltfönster som jag speglat mig i tidigare. Den här gången gick jag på andra sidan gatan så spegelbilden var svårare att tyda, trots det såg jag att det i den fanns något som inte stämde. Det var som om jag inte var gestaltad i spegelvärlden som något annat än konturer som var fylld av någon annan. Jag började gå över gatan för att se närmre vad det var som blockerade min spegelbild från att synas på det vis jag var van vid att den alltid gjorde. Såg åt höger och vänster för att vara säker på att inte bli överkörd av en spårvagn och sluta som en platt person i en rund värld.

Framme vid rutan såg jag det så klart, det jag saknat och det jag sökt efter så länge. Jag såg inte mig själv i spegelbilden, jag såg henne. Hon stod där som om hon aldrig gjort något annat och som om hon aldrig varit försvunnen, bara inte funnits där jag befunnit mig. Men det gjorde hon nu och hon bad mig se in genom fönstret för att se vad jag egentligen sökte.

Påsen vart tyngre igen, tyngden av ingenting. Hon bad mig öppna den och se efter vad som egentligen fanns där. En penna och ett block, inte alls vad jag förväntat mig skulle tynga ner mig så pass mycket. Hon bad mig öppna blocket, jag lät bli.

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.