Upploppet!

Så jag sätter mig vid skrivbordet som så många gånger förr. Känner stolens skrovliga tyg mot min rygg om jag väljer att luta mig tillbaka för att kontemplera. Så jag låter bli. Lutar mig istället framåt, förbi datorn och vidare mot adventsljusstaken med sitt första redan tända och släckta ljus längst ut till vänster. För ner fingrarna i mossan som börjat torka på ytan, för dem vidare för att känna fukten från det som fortsatt hoppas förbli vid liv, vet inte riktigt varför. Jag bara gör, så himla skönt där nere i den fuktiga mossan, mums. Svamparna som sticker upp här och var är lustiga att se på, tanken på hur flugsvamp och jul egentligen hör ihop är till och med rolig att fundera över. Behöver och önskar inget svar, så slutar ställa frågor innan fakta har förpassat charmen till kylboxen.
Det är bara distraktioner, svamparna är inte ens det jag säger att dom är. Det är små julgranskulor med ståltråd tvinnad genom den lilla öglan tilltänkt för ett snöre att kunna hänga i granen.

Det är inte mycket att hänga i granen.

En farbror brukade vända sig mot sin fru och säga, jag har varit på butiken och där stött på en underlig typ som gick med shorts i december, är det värt att berätta? Att skriva hem om?
Du ställer så fåniga frågor kunde hon då svara och ta ett bestämt tag kring hönans hals och vrida om.

Det är inte heller sant, bara distraktioner.

Att min kollega fick en skriftlig varning på jobbet idag är däremot sant. Å, jag önskar att få mig en egen varning en dag, gärna efter att ha stått upp mot den orättvisa som drabbat honom. För den är oförtjänt den varning han fick, så oförtjänt att jag vill demonstrera och göra min röst hörd för hans skull. Hej, här kommer Joe Hill utan varken sångröst eller karisma!

Förflyttad tyngdpunkt.

TRÄ

 

Imorgon ska vi på fest. En relativt stor fest.
Hur ofta går ni på fest?
Jag gör det rätt sällan. Tycker att utbudet av fest är relativt begränsat. Kanske beror det på inbjudningar som försvinner i posten, kanske beror det på mig.

 

Vi har numera blivit sådana där som börjar förbereda oss inför fest dagar i förväg.
Och då pratar jag inte om utstyrsel, dricka eller presenter.
Jag talar om sömn, mat och att planera lämplig resväg hem.

En gång i min ungdom var jag hemma hos en vän vars föräldrar skulle iväg på fest senare på kvällen. Innan de begav sig av stod de i köket och i synnerhet pappan smällde i sig tre korv med bröd extra allt, jag och min vän såg frågande på honom och han svarade:

Man måste grunda ordentligt och trycka i sig en massa fett för att ge alkoholen något att vila på.

Jag misstrodde honom då, börjar förstå vad han menar idag. Tänker däremot gå för en mer slimmad kost bestående av soppa och bröd för att säkerställa att dansandet sker som en fjäders rörelse i vinden.

Med det i åtanke är det lätt att låta bli spriten, å denna berusande och världsfrånvändande dryck som smakar så gott tillsammans med mjölk.


En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och fysisk aktivitet, den är långt därifrån nu. Jag har på senare tid valt att övat upp mina mentala muskler istället för mina kroppsliga. Genom min nya livsstil har jag lärt mig en del och blivit mycket klokare. Alla dessa nyvunna lärdomar kan tolkas som om de lagras kring min mage.

För något tyngre har jag blivit och med något mindre lätta steg går livet framåt.

En sida av mig ropar efter tunga lyft igen, en annan har ställt sig bakom pulpeten för att presentera min senaste insikt.

Jag dansar mycket bättre nu när tyngdpunkten har flyttats närmare centrum av min kropp. Det blir liksom mindre krystat, mer naturligt och organiskt när rörelserna blir färre men vikten av dem blir större!

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/