Den hårfina gränsen.

GRÄNSEN

 

Tre veckor kvar nu bara, tre ynka veckor tills jag får min efterlängtade lägenhet och kan flytta mitt stora ego från ett litet rum till ett litet hem. Jag trodde allt redan var bestämt, vilka möbler jag skulle köpa och hur jag skulle inreda. Nu har IKEA släppt ett antal nyheter och jag har med nöje fått ompröva flertalet beslut. Ut med det som jag trodde var bestämt och in med nya intryck och influenser. Om någon trodde annat än att jag skulle jobba färg, färg och åter färg trodde den fel, jag tänker nytt, lämnar det enkla, det rena, för något betydligt svårare . Det är inte vitt längre, det är djärvt, det är utmanande och det är rivigt. Hur kombinerar man en massa färg utan att det ser ut som en cirkus? Helt ärligt vet jag inte och jag är inte intresserad att ta reda på det innan jag väl står där med en palett av färger, värdig en konstnär som använde mycket färger, och försöker få ihop en verklighet som liknar den fantasifulla bild jag har i huvudet.
Det kan bli genialt, det kan bli en katastrof. Det är på den hårfina gränsen jag balanserar numera och jag tänker fortsätta göra det tills någon ifrågasätter min inställning.

41blwh4qNWL
På tal om den hårfina gränsen har jag passerar den angående mitt hår. Och jag har tagit mitt förnuft till fånga och bokat en ny tid hos min underbara frisör jag övervägde att lämna. Beviset för att jag gjorde rätt finner vi i de fina ord frisören yttrade när hon förstod att det var jag som ringde och bokade tid.

”Ååå min favoritkund, jag tyckte jag kände igen rösten, Glen, vars hår är en fröjd att arbeta med och vilken kille det sitter på sen, jag borde betala dig för att få klippa ditt hår”

Nu parafraserar jag men innebörden var något liknande. Typ. Hon vart glad i alla fall.

 

Min envishet att motsätta mig det jag lärde mig på kursen har helt raserats. Tror ni inte knepen jag inte trodde ett dugg på faktiskt fungerar? Även om jag är envis är jag också ödmjuk nog att erkänna när jag haft fel. Jag hade fel, jag ska vara mer öppen i framtiden och allt sånt där.

Från fönen till akuten, ett splittrat inlägg med karaktär.

Det är lätt att vifta bort andras tankar och synpunkter när man själv inte upplevt vad de känner. Desto svårare är det att vifta bort sina egna känslor när man själv upplever samma saker. Jag har kommit så pass långt i mitt odlande av kaluffs att jag måste använda hårfön för att få håret torrt efter duschen. Något som min sambo gjort under alla år jag känt henne och som hon gjort med hjälp av värdelösa hårföner. Hon har klagat och jag har svarat att det bara är att blåsa på, så illa kan det inte vara. Sen så sitter jag själv där med mitt stora hår och blåser i en evighet med knapphändig framgång och ett sinande tålamod.

Fan vad den här fönen suger! ropar jag genom oljudet från den slitna tvåtaktsmotorn.

Förståelse genom egen erfarenhet, en avgörande faktor för god människokännedom?

God människokännedom en avgörande faktor för att kunna skriva trovärdiga karaktärer?

Måste man uppleva allt man skriver om för att göra det trovärdigt eller räcker det att anse sig vara en god människokännare för att ha en aning om hur folk agerar i olika situationer.

Man kanske kan läsa sig till och göra en grundlig research för att få en hint om hur människor beter sig under exempelvis en nödsituation. Men alla är vi olika, ingen kan säga hur de kommer reagera i en riktig nödsituation innan den faktiskt sker. Så då kan man väl inte anklaga en karaktär för att inte vara trovärdig, eller?

I mina karaktärer hämtar jag mycket inspiration från mig själv även om jag inte vart med om så många omvälvande situationer i livet. Jag vill ändå tro att jag är en god människokännare och därför skriver väldigt verklighetstroget fastän verkligheten har lika många definitioner som människor som upplevt den.
Mina karaktärer sköter sig i alla fall väldigt bra i nödsituationer och det är en egenskap jag hämtar direkt från mig själv.

En kväll låg hon på sovrumsgolvet och gav ifrån sig ett avgrundsdjupt vrål av smärta. Jag blev skärrad, bad henne andas genom smärtan men när den inte gav med sig fanns det inte längre något alternativ än att ringa 112. Med SOS i luren och flickvännen liggandes på golvet i smärtor balanserad jag mellan rädsla och förtvivlan. Jag befann mig i ett hjälplöst tillstånd utan att veta vad jag skulle ta mig till men behöll under hela tiden det coola lugn som mångt och mycket personifierar mig. Mannen i andra änden av luren sa att han skulle skicka en ambulans på direkten och jag satte mig heroiskt bredvid min flickvän med hennes hand placerad i min, de är snart här, allt kommer bli bra, sa jag till henne med en stadig ton. Väl på sjukhuset blev vi placerade i en säng ståendes i en korridor, smärtan hade börjat avta och vi såg äntligen ett slut på hennes oerhörda lidande. En trevlig hjälpsam sjuksköterska berättade för oss att det fanns en korridor längre bort där vi kunde promenera fram och tillbaka i väntan på att situation skulle lösa sig. 

Och den löste sig tillslut. 

Mitt lugn låg fortfarande lika stillsamt över landskapet när vi lämnade akuten en halvtimme efter vi kommit dit, precis som det gjort under hela denna dramatiska episod i livet. Betala behövde vi överraskande nog inte göra, tydligen är det gratis att åka ambulans så länge man inte träffar en läkare.

* Att äta laxerande tabletter för att lösa en förstoppning fungerar visserligen. Men att behöva åka ambulans på grund av att tarmarna gör revolt och är beredda att ommöblera hela ens innanmäte innan problemet är löst kanske gör att man funderar både en eller två gånger innan man väljer det alternativet igen.