De socialt svartlistade.

TRÄNING_

Hade du sagt åt mig för ett år sedan att jag skulle spendera många timmar på gymmet kommande år hade jag skrattat dig rätt upp i ansiktet och frågat dig hur det egentligen stod till där uppe. Glen Snoddas går inte på gym, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Det finns inget som är så omotiverat som att stå och lyfta vikter under samma tak som ett gäng kötthuvuden.

Jag satte skrattet i halsgropen. Infann mig en dag på gymmet och har varit fast ända sen dess.

I snitt står jag och lyfter skrot fem dagar i veckan och det är först nyligen jag har börjat fundera över vad fan det är jag egentligen sysslar med. Jag har inget mål med mitt gymmande och kan bara komma på en positiv sak det fört med sig, jag får inte längre ont i kroppen av att stå och arbeta 40 timmar i veckan. Kanske är det skäl nog att fortsätta gå dit och trängas bland människor jag ser dagligen men aldrig hälsar på.

Det finns säkert medlemmar på gymmet jag hade kommit väldigt bra överens med om vi bara fått tillfälle att prata med varandra.  Om vi bara hade synkat våra scheman bättre och haft någorlunda lika rutiner som gjort att vi stött på varandra, för det gör vi fan aldrig. De medlemmarna jag stöter på när jag gymmar är av en helt annan karaktär.

Här kommer en presentation av några av de karaktärer jag får dras med och jag vill påpeka att det här är toppen av ett isberg vars egentliga storlek jag ännu inte kunnat kartlägga.

Stoppurs Linnet – Som jag har ett ont öga för eftersom han en dag när han såg att jag var på väg till en bänk vid de fria vikterna började springa för att komma före mig vilket han också gjorde med någon halvmeter. Jag var storsint nog att inte ta hans stoppur och slå det i den tomma fågelholk till huvud och hans skatbo till frisyr. Jag placerade honom på min svarta lista istället och den kommer han aldrig lämna.

Babbel Linnet – Killen som oavsett vilken tidpunkt jag infinner mig på gymmet är där och babblar med allt och alla på ett sådant klassiskt grabbigt vis att man undrar om han är en karikatyr av en skön kille. Given plats på svarta listan.

Kasta vikterna i golvet trots tydliga instruktioner om att inte göra det Killen – Han är inget större problem och skulle med enkelhet få lämna min svarta lista om han bara slutat kasta vikterna i backen vilket han aldrig kommer göra och missar därför en chans att få en trevlig kompis som jag att nicka till på gymmet.

Komma in i lugna rummet och placera sig själv två meter från mig trots att det finns 20kvm som inte är i direkt anslutning till mig tillgängligt och till råga på allt spela smöriga rockballader från sin mobil Tjejen –  Hon är förankrad i toppen av min svarta lista och om jag hade haft en svart lista över svarta listor hade svarta listan med henne toppat svarta listan över svarta listor.

 

Sen finns det givetvis människor jag skulle kunna hälsa på eftersom de ännu inte lyckats placera sig själva på min svarta lista men nu har de gått så lång tid utan att jag hälsat på dem att det skulle verka misstänksamt om jag plötsligt började göra det nu.

 

Häromdagen var det en ny människa på gymmet som ännu inte lärt sig vilken ställning jag har i gymhierarkin. Vi stod båda bredvid boxningssäcken och han frågade mig på bred skånska om han kunde använda boxen och uttalade det som man uttalar boxning. Javisst svarade jag, jag slåss inte, inte ens på säck.

Några sekunder senare frågade han mig igen och pekade på boxen man kan hoppa upp och ner ifrån som stod bredvid mig. Box som i låda. Ridå ner, Skåningen fick boxen och gick sin väg. Jag stod kvar och antecknade datum, tidpunkt och anledning.

27/7 19.51.

Uppenbart förvirrade skåning med klara språkförbistringar åsamkade mig stor skada då han vid två tillfällen inom några sekunder yttrade samma fråga men syftade till två olika objekt i rummet fast ett tydligt svar redan givits honom vid frågetillfälle ett. Det är enligt rådande praxis den frågande och inte den svarande som innehar bördan att säkerställa att rätt uttal på efterfrågat objekt uttalas i frågan av den frågande.

Det hela inträffade mitt under ett av mina set vilket orsakade ett uppehåll i min mycket viktiga träning och fick mig så pass ur balans att jag inte kunde återupprätta likvärdiga förhållanden ens när skåning lämnat scen och försvunnit ut i periferin.

Åtgärd: Skåning placeras på svarta listan utan möjlighet till tidsbestämt straff, ej ens vid uppvisande av ett gott uppförande, ej heller kan straffet tidsbestämmas om skåning mot förmodan visar uppenbar ånger över skadan denne orsakat av sitt förkastliga beteende.

Domen verkställs med omedelbar verkan.

27/7 19.52

Undertecknat

Glen Snoddas – Glömmer aldrig en oförrätt.

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.