På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.

Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja