Sommargympa med Sofia.

Bara en kort kommentar som slank förbi på femman för några veckor sedan, något om att någon skulle gå ut på sin dagliga powerwalk som ett led i genomförandet av 16 weeks of hell.
Jag påbörjar mina sexton veckor fyra gånger i veckan och avslutar det hela lika ofta igen. Att plåga sig igenom något i fyra månader för att uppnå belöningen om en slank kropp, är nog inget för mig. 
En sådan kamp spar jag tills målet är att överleva och livet självt är priset som väntar på andra sidan.
Jag lutar mig åt det motsatta, kombinerar mina allt kortare promenader när temperaturen stigit till orimliga grader med Sofias sommargympa från SVT Play.
Där får man lov att skratta sig i form efter sina egna kroppsliga eller mentala begränsningar. Jag gillar att bli insvept av den trygghet som går rakt genom rutan och drabbar mig där jag står och kämpar på en yogamatta framför tvn i vår lilla lägenhet.
Jag kanske misslyckas med att genomföra nästa övning helt korrekt men det gör inget, det mänskliga får ta plats igen. Det som innehåller en massa brister fast man önskade att man saknade alla.
När hon berättar att det osynliga hopprep vi håller i händerna när vi skuttar upp och ned och vevar våra armar är magiskt. Att man aldrig kan trassla in sig i det, då tar jag henne på orden. Trots att det bor en del i mig själv som vill skämta om att det vore typiskt mig att lyckas snava på det ändå.
Tjugo minuter senare lider träningen mot sitt slut och vi avrundar det hela med att hoppa runt på stället helt efter eget huvud. Det är vad hon ber mig göra, gå galen på de olika sätten hon har lärt mig att studsa, hur är inte viktigt bara jag får upp pulsen.
Till en början dansar jag efter min egen pipa, efter några sekunder känner jag mig tvungen att följa hennes melodi. Jag gör det så likt jag kan, sparkar fram med benet och avslutar rörelsen med den lilla snärten på foten som hon gör, slänger motsatt arm framåt och kastar den andra åt sidan precis som hon, spretar elegant med mina fingrar när jag nått min fulla längd precis som hon.
Hon verkar vara på en lycklig plats i livet, så jag gör precis som hon.

Pseudonym Glen Snoddas.

Den svårsläkta längtan efter det vackra och gemytliga har fört mig till tidigare säsonger av Sommar med Ernst där vi får följa huvudrollsinnehavaren möblera olika platser på likadant vis. Våra dryga kommentarer om de halvdana resultaten hos de egensnickrade kreationerna når sin kulmen när målarduk och pensel dyker upp i rutan.

– Men för fan Ernst, nu får du ge dig, sluta tejpa fågelfjädrar på en duk och kalla det för konst. Vore det inte bättre om du stöttade en lokal konstnär med talang som kämpar för att hålla sig flytande i en allt större konkurrens från amatörer som tror sig kunna för att de skaffat ett Instagramkonto med art någonstans i namnet istället.

Det är jag som tar mig ton sittandes i soffan med ett kilo lufttorkande lera mellan händerna som jag försöker forma till ett självporträtt utan förankring.

– Vad tror du jag kan ta för den här?

Frågan ställs till min sambo men jag besvarar den själv.

– 5000kr minst.

Jag måste tänka om.
Jag skriver under pseudonymen Glen Snoddas, inte Glen Snoddart.

Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.

Par i parkbänk.

Parkbänken har blivit vårt andra vardagsrum, det är dit vi tar oss på våra promenader. Femton minuter dit och sen femton minuter hem. Det är ett tillräckligt substitut för allt annat man går miste om och fantasin har inga gränser. Visst sitter vi och ser ut över samma park som vi alltid gör, med sina ständigt lika svajande träd och nedklottrade elskåp. Fast det behöver inte vara så, vi kan lika gärna vara i Wien, i Umeå, Skåne eller något annat ställe vi lagom seriöst planerade att resa till i sommar.
Vi sitter ju ändå där tillsammans och ser på folk precis som vi hade gjort på något av de andra ställen vi inte längre kommer besöka.
Då spelar det kanske ingen roll, det är möjligtvis lättare att komma ner på djupet i samtalen här där de visuella distraktionerna känns familjära och inte behöver analyseras innan de kan tillåtas förpassas till perferien.

Jag fann något idag, en insikt om att min egen uppfattade galenskap. I de situationer jag tänker på mig själv som galen, då känner jag mig mest som mig själv.

Så vandrar en ensam pensionär förbi med både rullator och hund och avbryter vårt samtal. Den lilla hunden passerar tätt intill mina ben och jag böjer mig ner för att hälsa även om den är tio storlekar för liten för min smak.
Den damen lyckas nog alltid med sitt hundtrick.
Ögonblicket får ha sin stund även om hon befinner sig någonstans på gränsen kring alla rekommendationer om avståndet som två främmande individer bör ha mellan sig. Hon får berätta om sin hund innan promenaden fortsätter och vi lämnar ett ta hand om dig hängandes i luften mellan oss.
Vi lovar varandra det även om ingen riktigt vet hur det kommer bli med allt ihop.

Det finns något fint i min någorlunda förankrade spaning om att vi börjat möta varandra med välkomna leenden och inte längre den stängda återhållsamma misstänksamheten. Jag kanske drar på för stora växlar efter en varm och solfylld söndag, men alternativet är så mycket tråkigare att jag väljer att leva vidare i min villfarelse där distansen kommer föra oss närmre varandra.
Det är vackert om något.
Och vackra saker har jag en fabläss för.

Livet.

Vad får en att tänka.

Vad kan man egentligen göra åt att man är dålig på att drömma. Jag drömmer för stort. Om för mycket, samtidigt, alltid, överallt.
En gång i var fall.
Nu lever jag istället.
För att odla fast jag inte har en plats att så mina frön. Mitt tidigare jag hade siktat uppåt, mot balkongerna ovanför och tänkt om bara, då hade grönskan fått ha sin gång. Men det är tur att jag inte är sådan längre, våra övningar i lindy hopp hade motvilligt behövt reduceras kraftigt med någon boende under oss.
Då är bottenvåningen att föredra.
Och så alla allmänna funderingar.
Vem äger egentligen frågan om jag får plantera i en rektangel och ställa utanför fönstret. Det är mycket funderingar kring att få. Får jag lov att göra som jag vill. Får jag bestämma att alla som kommer och går om dagarna ska tvingas uppskatta Penséer och Krokus precis som jag. Får jag våga vara så naiv att jag tror att blomlådan får stå kvar utan att någon förstör eller tar den som sin. Som vår, något mer än min.
Man får väl alltid försöka i var fall. Sen kan man bara hoppas att det går vägen.
Det är ingen fråga om jag har fått tillbaka mina egna tankar igen, för det är ett faktum att de inte längre tillhör ovissheten och oron. Jag kan tänka fritt för första gången på två månader och det är befriande att få fantisera som förr.
Så jag funderar över sånt som alla gör, vad besvikelsen över att bananbitarna vid hälsogodiset inte är täckta av en söt vit choklad utan yoghurt. Vad gör en sådan insikt med en människa i det långa loppet, med tillit och så vidare. Jag tänker på Silviakaka. Det är i och för sig en gammal tanke, men i ny tappning. Förr kunde jag känna alla nyanser av sött, nu kan jag bara en. För.

För sött.
För mycket av det goda.
För gammal.
För dålig.
För smart.
För lite jag
För mycket av mig själv.

Det var inte vad jag hade i åtanke när jag lät min cocos tusenfalt falla över min varma glasyr på min svalnade kaka.
Men tankarna, de är i var fall åter mina.

Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Helgjuten livsstil.

Samlaren
Kvinna på schäslong med par i Klein.

 

Sen jag köpte mitt senaste trettio dagars busskort i mars har jag använt det exakt noll gånger. Vilket innebär att jag inte rört mig från min förort på över trettio dagar. Något slags rekord må det ändå vara, påminner lite om när man var ungdom och världens centrum var just ortens egna. Centrum.

Lite poetiskt och stilbildande att sätta punkt både innan och efter sådär, det gör något med flytet i texten. Texten. Så har man gjort det igen.

Jag börjar sakna det där som jag annars tröttnat och velat ta mig ifrån efter några timmar. Vänner, shopping, restaurang, familj, konsthallar och museum. Listan kan göras lång men inte längre än jag just gjorde den.

Jag börjar till och med sakna att arbeta, något jag gör desto mindre nu efter att permitteringen gått i kraft.

19,2 timmar i veckan. Det är den tid jag förväntas vara produktiv. Skrattretande.

Med mitt nya schema innebär det att jag är ledig två dagar i veckan och är på jobbet sex komma något resterande tre arbetsdagar.

Det frigör väldigt mycket tid till ingenting alls. Ingenting alls annat än att handla saker på internet som kan dyka upp först om ett antal dagar, ibland veckor. En kanske borde hålla hårt i sina pengar dessa oroliga tider med reducerad lön, en kanske borde det ja. Sen finns ju motsatsen, den om att trycka plattan i mattan och lämna måttfullhet långt bakom mig. Det är alternativet är en omskrivning av mig. Jag har köpt mig en konstnärskarriär jag är i full färd med att sparka igång. Jag har köpt matkassar med hemkörning och oklart innehåll som dyker upp först snart, 11 dagar senare. I nästa vecka levereras dessutom vår nya soffa från Ikea, den som gör att vi äntligen kommer kunna sitta lika bekvämt eller obekvämt framför tvn. Jag har inte provsuttit soffan, köpte den mest för utseendets skull. För tristessens skull. För att slippa råda bot på den utanför vårt hem.

Gå promenader säger någon i ett försök att muntra upp. Jag borstade en gång pollen av min axel, nu är det 99 problem och Jay-Z en låtskatt att bygga meningar av.
Där någonstans finner ni mig, i full färd med att hålla ekonomin i rullning och socialdistans till allt som inte kan köpas för pengar.

Ett inlägg som redan hänt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.48

 

13/7 – 2019

 

Han och jag, inte direkt som ler och långhalm men jäkligt nära ändå. Vi satt en kväll på Taco Bar av alla ställen och drog historier från förr som den andra redan kunde slutet på. Vi berörde saker vi gjort tillsammans under åren, både positiva och negativa. Händelser vi önskade minnas varenda detalj utav och sådana vi mest av allt ville glömma. Berättelserna blev allt mer otydliga när de tomma glasen på vårt bord blev fler och våra ord blev till skratt, som blev till det där suget som är så svårt att säga nej till fast man vet att man borde.

Det har vi vetat sedan tonåren, sedan alla våra berusade nätter med flertalet skramlande sprayburkar i en sliten väska slängd över axeln. Sådana nätterna blev sällan som man tänkt sig, varken konstnärligt eller polisiärt. Något hans första rättegång och friande dom bevisade.

Tyvärr är det svårt att övertyga sig själv om att låta bli när tanken väl har fått fäste. När djävulen i en väl har vaknat dansar man efter hans pipa oavsett man vill det eller inte. Han nämnde i förbi farten att han hade en bild redo i sin ateljé och då tog lusten att skapa över totalt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53 (1)

När behovet av ett utifrån perspektiv är som störst var det som svårast att få.

Om vi hade fått möjligheten att se oss själva genom någon annans ögon hade vi skakat på huvudet åt våra annars så ansvarsfulla oss som ostadigt klampade genom djupa vattenpölar, förbi övergångsställen som visade rött med en ursäktande hand mot bilar som svarade med en melodi av tutor i olika toner. Det var ingen vacker syn men samtidigt en trevlig bild av hur vår vänskap såg ut från en tid till en annan.

Vi tog oss dit vi skulle i varje fall, hämtade upp det som behövdes i form av lim, pensel och bild. Innan vi hann ut igen fick han syn på en stege som han tog under armen av bara farten och så gick vi. Han och jag med varsin kasse i ena handen och en stege mellan oss i den andra, gata upp och gata ner i sensommarmörkret i jakt på ett vettigt plank. Inte en polis så långt ögat kunde nå, inte en väktare eller salig medborgare på flera kilometers håll. Bara vi och så några små kluster av unga studenter som vinglade ut från krogar lika fulla som vi.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53

 

Efter ett tag orkade vi inte mer, han ställde upp stegen mot ett plank vid en vältrafikerad väg och jag satte mig på en elbox på andra sidan gatan. Det var vackert att se honom arbeta genom det sparsamma regnet som låg stilla runt oss. I mitt rebelliska sinnelag fann jag mig ge vika för ett infall som tog över mina handlingar. Jag skulle skriva kuk på elskåpet med min medhavda lilla spritpenna som jag fått med mig från jobbet. Jag tog av korken, fattade pennan så långt ut jag kunde med vänsterhanden och försökte så anonymt som möjligt att skriva ner ordet så tydligt jag bara förmådde. Elskåpet var strävt, jag själv packad. Pennan gjorde inte som jag befallde och vattnet som rann längst sidan av skåpet fick mig att undra om bläcket ens fick fäste.

När jag såg mot honom igen stod han på backen och jag undrade om han redan var klar.

Jag glömde ta upp limmet muttrade han, samtidigt som hans vänstra hand greppade den blå hinkens vita handtag.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.54

 

vände det uppåt igen, innan det än en gång vände nedåt. Helt utom kontroll. Jag sittandes på min elbox och så han liggandes på backen med lim över hela sig. Därefter sjönk jag ner på marken och vred mig av skratt medan han stod upp och försökt torka limmet ur sitt ansikte medan svordomarna stod som spön i backen. Han fortsatte gorma, rabblade upp vad var och ett av plaggen som nu var täckta av lim hade kostat.

 

Märken som Off White, Acne och Balenciaga flög ur hans mun tätt följt av en siffra. Jag fortsatte att skratta under tiden och försökte summera ihop de olika beloppen men gav upp när siffran passerat 10 000.

Till slut kunde han inte hålla sig längre, han lät sitt signifikanta skratt eka mellan husen som om det vore hans sista. Där stod vi framåtböjda i regnet kippande efter andan och njöt av att vara vid liv, att vi var tillsammans och hade skrivit ännu ett kapitel i boken över våra gemensamma berättelser.

När skratten lagt sig fick jag luft nog att fråga vad han egentligen höll på med.

Det blev en jäkla parodi av alltihop blev hans svar.

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

En samling texter!

POETEN

För ett tag sen satte jag ihop den här lilla, enligt mig, småhärliga poesisamlingen med dikter som jag skrivit under åren. Eftersom den inte kommer förbli något annat än en fil på min dator om jag inte gör den offentlig väljer jag att dela med mig av den nu när jag fått tillräcklig distans till det hela.
Den återfinns alldeles här nedanför och är en PDF som kommer öppnas i ett nytt fönster om jag förstått det hela rätt. Trevlig läsning!

Vardagspoesi.