Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!

Är du en stormvind.

BAKOM

 

Så satt vi där igår och gjorde planer till verklighet när vi köpte våra tågbiljetter som ska ta oss till Bergen, Norge i februari. Tillsammans hon och jag ut i världen igen. En kan tro att en resa mellan Stockholm och Bergen ska kosta mindre än den vi genomförde runt om i Europa i somras. Det är mänskligt att fela, det är mänskligt att se på en karta och dra ett mentalt sträck mellan städer och komma fram till vad det borde kosta för två personer att resa mellan dem tur och retur.

Stockholm – Bergen 2500 kr enligt mig.
Stockholm – Bergen 7000 kr enligt de som bestämmer.

Vissa saker får ändå lov att kosta vad det kosta vill, det här är en sådan här sak.
För hon ska visa mig igen, så som tidigare visat mig Skåne och alla dess städer. Hon ska visa mig en stad som hon en gång kallat sitt hem, hon ska guida mig igenom gator och gränder, butiker och restauranger som hon en gång kallat sina favoriter. Peka på skulpturer och berätta anekdoter, stanna upp i hörn och bara befinna sig i situationen för att återuppleva en tidigare.
Något sådant kan man inte sätta ett pris på, det är för mig ovärderligt.

Jag själv då.
Jovisst har jag visat henne, jag har visat henne min uppväxt i Botkyrka och sedan mitt unga vuxna liv i Stockholm. Stannat upp på platser där jag brukade, andra där jag första gången, ställen där en gång något utöver det vanliga, oftast var allt sig likt.
Sedan tar det slut.
Mitt liv är levt på en begränsad geografisk bit, den som blev min lott.
För det är det som är jag och jag hoppas det räcker till. Rättelse. Jag vet att det räcker till, men är jag tillräckligt intressant? En tanke som kan slå även den mest självsäkra personen ibland även fast det inte är jag.
I framtiden ser jag i var fall min vän, i den slipper jag berätta min egen historia och kan fokusera på att bygga vår. För att vara historieintresserad är jag överraskande obrydd om min egen men väldigt intresserad över att få berätta den om Bergen när väl resan är klar.
Det viskas om att det kan blåsa ordentligt där, att vädret är en vän som lämnar behovet av fiender därhän. Järnvägssträckan ska tydligen vara en av de vackraste i Norra Europa. Jag ser fram emot att själv få avgöra den saken.

Tuff tuff.

Hjärtat, du berör mig på djupet.

Ja, precis så ja. Sluta inte nu, fortsätt arbeta med ditt glidmedelstäckta verktyg mot min nakna barm. Fortsätt medan jag ligger här och huttrar av kylan som sitter kvar på min kropp som punkter efter meningar du avslutat utan att berättat hela historien. Vi bygger något tillsammans, hon målar upp en bild framför sina ögon och jag bara ligger där på sidan och väntar på att våga röra mig igen, mot dig och ditt arbetsbord där kartan över mitt innanmätet sakterligen tar sin form. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst, du ser mitt hjärta arbeta på din skärm. Du ber mig att andas in djupt och sedan långsamt ut. Säger åt mig att hålla andan just i det ögonblicket jag nästan är tömd på liv och mitt autonoma nervsystem kippar efter ett nytt andetag, samtidigt är inget autonomt med min andning. Jag glömmer bort hur jag brukar göra, hur det känns när inget är så ogenomtänkt som min kropps vilja att fortsätta leva. Försöker påminna det genom mina allt för medvetna tankar. In och ut, ut ut, in igen, tre sekunders väntan, eller brukar det vara två. Jag famlar mellan allt från två på sekunden till fem där emellan. Pulsen stiger, hoppas hon inte märker något. Jag försöker hålla mig lugn, vill att hon ska se hur vacker jag är på insidan, hur stadigt min puls slår i hennes närhet, på hennes arbetsplats, under hennes schemalagda tid för mig.
Hej där mina små klaffar, ni ser inte alls ut som jag har tänkt mig att ni skulle göra. Ni ser så små och veka ut där ni öppnar och stänger er synkroniserat, jag som hade förväntat mig något större och så mycket grövre. Vilar mitt liv på er tänker jag när jag vågat se upp mot skärmen som reflekterar vad ultraljudet registrerar när det placerats mot min rygg.
Som tur är verkar det finnas någon rytmik i de skrämmande sköra rörelserna, inte alls som en ung elefant som nyss upptäckt sin snabel och ser ut att i ena sekunden försöka kontrollera sitt redskap och i andra göra sig fri från dess tyngd. Det är kontrollerat utan att jag kan göra något för att kontrollera det. Att hon säger att det initialt ser bra ut är skrämmande, det låter mig äntligen få slappna av från mina farhågor om att jag bär på ett kantstött hjärta. Men tänk om det är en falsk trygghet, tänk om de finner något där efter noggrannare granskning. Från hopp till förtvivlan.

Är det så det kommer bli?

Nog är det mänskligt att känna oro för sina kroppsliga begränsningar och vilka man egentligen bär eller kommer bära på. Att kolla upp mitt hjärta har varit på tapeten sedan min far gick bort men det har tagit två år att faktiskt göra det. Nu återstår bara att vänta på analys så vet vi hur verkligheten ser ut, jag tänker i var fall tro på det bästa och att mitt hjärta är helt! Även om det ibland är på väg ut ur mitt bröst.

Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

Upploppet!

Så jag sätter mig vid skrivbordet som så många gånger förr. Känner stolens skrovliga tyg mot min rygg om jag väljer att luta mig tillbaka för att kontemplera. Så jag låter bli. Lutar mig istället framåt, förbi datorn och vidare mot adventsljusstaken med sitt första redan tända och släckta ljus längst ut till vänster. För ner fingrarna i mossan som börjat torka på ytan, för dem vidare för att känna fukten från det som fortsatt hoppas förbli vid liv, vet inte riktigt varför. Jag bara gör, så himla skönt där nere i den fuktiga mossan, mums. Svamparna som sticker upp här och var är lustiga att se på, tanken på hur flugsvamp och jul egentligen hör ihop är till och med rolig att fundera över. Behöver och önskar inget svar, så slutar ställa frågor innan fakta har förpassat charmen till kylboxen.
Det är bara distraktioner, svamparna är inte ens det jag säger att dom är. Det är små julgranskulor med ståltråd tvinnad genom den lilla öglan tilltänkt för ett snöre att kunna hänga i granen.

Det är inte mycket att hänga i granen.

En farbror brukade vända sig mot sin fru och säga, jag har varit på butiken och där stött på en underlig typ som gick med shorts i december, är det värt att berätta? Att skriva hem om?
Du ställer så fåniga frågor kunde hon då svara och ta ett bestämt tag kring hönans hals och vrida om.

Det är inte heller sant, bara distraktioner.

Att min kollega fick en skriftlig varning på jobbet idag är däremot sant. Å, jag önskar att få mig en egen varning en dag, gärna efter att ha stått upp mot den orättvisa som drabbat honom. För den är oförtjänt den varning han fick, så oförtjänt att jag vill demonstrera och göra min röst hörd för hans skull. Hej, här kommer Joe Hill utan varken sångröst eller karisma!

Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

Anteckningar från hjärnkontoret.

We are the Toros , the mighty mighty Toros.

Melodin springer in i mig igen och vi vaggar fram och tillbaka på stället för att hitta vår väg förbi varandra.

Höger
Vänster
Höger
Vänster

We are the Toros, the mighty mighty Toros.

Tar mig i axlarna och drar mig åt vänster samtidigt som hen går åt höger.
Jag tror på ett nästan säkert sätt att det kommer från Bring it on. Kirsten Dunst hejarklacksdansar sin väg in i en tolvårings medvetna och lär mig om tonårens egentligheter från toppen av en mänsklig pyramid.
En pyramid byggs bäst från botten upp!
Även den mest otippade person kan bli populär i kort kort och pom pom.
Det gäller att inte döma någon på förhand. Det gäller att aldrig ge upp sin dröm om mästerskapstiteln även om utsikterna går från optimism till totalt mörker och jazzfingrar.

I major
I roar
I swear I’m not a whore
We cheer and we lead
We act like we’re on speed
Hate us ‘cause we’re beautiful
well we don’t like you either
We’re cheerleaders

Det är på arbetsplatsens toalett hans rätta jag kan komma fram, där bland silverfiskar som promenerade längst ovansidan på golvlister kunde jag youtuba Bring it on i fred. Är nog dags att ge sig ut i verkligheten igen innan folk börjar undra vart en tagit vägen.

Å, jag tänker så snabbt i mina Oakley brillor med tonade glas.
Som karateslag i luften smular jag ljudlöst sönder deras offensiv som om den vore ingenting. Se om jag bryr mig som om jag ens ville vara här.

Kom an ni bara, Bring it on again.

Tre snurr i luften och landa i famnen hos en storväxt man. Stadigt!
Jag visar mig själv till dörren.