Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

YMCA i grupp, en kollektiv triumf.

DISCO DISCO

 

 

Du Glen, en sak till.

Gå med gud.

Och som jag sprang sen.

 
Idag var Berwaldhallen min kyrka, Disco min religion, Sveriges radios symfoniorkester min gud och Lundstedt, Hedlund och Mariette hans/hennes tre apostlar.

 

Skämt åsido fick jag uppleva något riktigt briljant idag, en sådan där händelse som någon gång först uppmärksammades som ett skämt men som nu i efterhand har blivit lite av en bekräftande ögonöppnare.

För visst reagerar man någonstans med att dra på smilgroparna på ett skeptiskt manér när man får läsa om hur Sveriges radios symfoniorkester ska tolka disco i Berwaldhallen.
Sen kan man inte riktigt släppa tanken på hur det kan te sig, man visar upp informationen om evenemanget för sin sambo och så sitter man en dag högst upp i Berwaldhallen, förbluffad över det fartfyllda spektaklet man får ta del av.

Jag har dansat idag, under en konsert med tilldelade sittplatser. Det är få som förstår vidden av det (dans)steget, desto mer som faktiskt fick se det ske. Det är precis så självcentrerad jag är där stunden innan musiken kräver mitt deltagande. Om jag då ställer mig upp och rör på mig kommer hallens alla blickar vändas mot mig för att uttrycka allt annat än förståelse, gillande eller uppmuntring.

Hjärnspöken förstås, för vem bryr sig egentligen om mig när Andreas Lundstedt står på scen iförd paljettdress?

Som tur är lät jag mig ryckas med i de dansanta tongångarna och av den övriga publikens iögonfallande engagemang. Min teori om att det är medelålderskvinnor och kvinnor i sina bästa dagar som för kultursverige framåt fick än mer kött på benen idag, gode gud vad dessa damer kunde röra på sig och bjuda till för att öka intensiteten i showen. Jag var nära att förlora danskampen mot Lillemor 60 år och hennes väninna Siv 67. Vilket i sig inte är konstigt då de säkert var i sina första essen där under den period som discon var det givna valet för dans. Nu i sitt andra esse på ålderns höst verkade de hämta tillbaka alla de gamla dansstegen ur minnet och framförde dom så mjukt och villkorslöst att åldrandet tycktes ha upphört.

Vet ni, jag ska vara ärliga. Jag stod inte en chans i den där i mitt huvud påhittade danskampen utan får erkänna mig själv besegrad. Dock inte utan kamp, jag fick till ett flertal kraftfulla powermoves under min glädjefyllda dans.

Disco på Berwaldhallen, 7 av 7 poäng.

 

 

 

 

 

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Slen Gnoddas

Sticker upp huvudet över ytan igen, tar ett djupt andetag och ser efter om allt jag lämnade bakom mig när jag dök ner finns kvar.

Och det gör det som tur är.

För någon månad sen skrev jag om hur jag valt livet, föga förberedd på att livet också verkade ha valt mig.

Det där andra livet då, det där förbannade yrkeslivet.

Jag kräver inte mycket för att trivas med det jag gör. I stort sätt är mitt enda krav att jag ska få tillräckligt med tid att utföra mitt hantverk med den yrkesstolthet jag byggt upp över mina år inom branschen.
Det är oroväckande hur snabbt det kan gå från att stormtrivas till att vilja säga upp sig på dagen. Vilket är vad jag förbereder mig på att göra de dagar jag glider som längst ifrån mitt ideal.

Höjer musiken i hörlurarna, väljer ut de där låtarna som får pulsen att slå lite extra hårt.

Lyssnar och inspireras.

I want to break free, bara timmar kvar till jag tar steget.

Start me up, nu handlar det om minuter innan jag kliver in hos chefen och lägger skyddsskorna på hyllan.

Guldet blev till sand, Peters stämma får mig på rätt köl igen. Får mig att stilla min vrede och inse att stormen i vattenglaset snart har blåst förbi.

Som den mycket riktigt gör lagom till att jag behövde ta mig upp över ytan för att hämta luft.

När vi ändå är inne på yrkeslivet lyssnade jag och min sambo på en podcast i helgen, en podcast som tog upp det där med varför chefer tenderar att vara, för att använda deras ordval, rövhattar och vad en rövhatt till en chef gör för att förtjäna det mindre smickrande utmärkelsen
Igenkänningen var så stor att jag trodde de besökt min arbetsplats och baserat sitt avsnitt på sina upplevelser där ifrån.

Nu är jag bara avdelningsansvarig.

Men sättet de på pricken lyckades beskriva hur jag är på jobbet får mig att undra om jag inte borde vara chef för hela företaget.
Och möjligtvis kräva royalties från skaparna av podcasten, för nog måste de ha baserat sin beskrivning på mig.
Hur skulle de annars kunna pricka in så många rätt?

Nåväl, jag får be en av mina undersåtar att se över mina möjligheter att få en ekonomisk kompensation.
Så fort hon kommer med mitt kaffe och den matlåda jag sa åt henne att värma åt mig när hon ändå var i köket.

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.