Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Tisdagsmums.

Hur kan det vara så lång tid kvar till fettisdagen när jag redan hunnit få i mig fem semlor. Det är orimligt. Lika orimligt som att det känns som den 18e idag men bara är den nionde. Det har säkert något med solen att göra, den har en förmåga att förvilla folk.
Så vill jag ha tillbaka dem där nio dagarna jag nyss trodde var försvunna? Självklart!
Jag är inte inne i en såndär period i livet när tiden gärna får skynda på, inte alls.
Jag vill bara vara här och nu.
Och där här och nu är, det är tisdag.
En tisdag som inte innefattar några planer andra än att få sluta jobbet och möta upp sambo. Sen får spontanitet råda hela vägen in i kvällen. Ni vet, så som man lever som mest. Man sköljer ur sina kastruller så noga att de varit rena om man bemödat sig med att använda diskborsten bara ett varv. Det gör man självklart inte, de näst intill rena kastrullerna placeras omsorgsfullt i diskmaskinen. Som sen fylls med annat man inte orkat skölja av ett dugg. Som tur är har vi hittils inte stött på något smuts som inte gett med sig efter tre vändor i diskmaskin.
På samma tema kan jag slå ett slag för guldfärgade bestick. När de, för det kommer de, tappar sin färg så finns det turligt nog blänkande silver där under. Win win.
Allt kan vara guld som glimmar.

Vardagen är bra trevlig!

Blogginlägg 137, Tisdag.

Jag borde inte vara förvånad över att det var just här vi hamnade, mitt i smeten av udda föremål och konstigare kläder.
För sådan är och har ju jag alltid varit, en levnadskonstnär. Vilket är ett oväntat vackert ord som jag synonymer.se-hittade mig fram till. Med det sagt backar jag tre steg ifrån mitt ovanstående uttalande. Jag är en levnadskonstnär, så borde ingen behöva höra eller se någon annan beskriva sig själv.
Jag ber om ursäkt.
Jag låter bara munnen gå utan att tänka mig för. Så sa hon läraren på skrivkursen att man skulle göra. Skriv allt som dyker upp och så redigerar du först efteråt. Det vill säga nu när jag varken har tid eller lust att bry mig om vad jag skrivit. Jag är ju inte permitterad längre, har gått tillbaka till heltid från en vecka till en annan. Alltså är allt som det ska vara igen, färdigmat och tvättider man missar med flit för att man bara inte orkar just ikväll.


Så stavas riktig arbetarlitteratur och det jag försöker uppnå med min vinterklädstil, är att se ut som någon med kunskap i att rädda folk från fjället.

Söndag, värmer varandra.

Äntligen har jag fått tag på en bandspelare med mikrofon till ett i sammanhanget rimligt pris. Vilket i den normala världen är ett helt orimligt pris. Inte ska det kosta 400 kr med begagnad elektronik från förr som ingen borde bry sig om. Men så gör det just det. Det verkar ha blivit trendigt med kassettband bland människor utan ekonomiska spärrar. Ni vet vad jag anser om trender, de får uppstå först efter att jag etablerat dem.

Tony skrev ett inlägg om kassettband för några dagar sen, kanske var det då som priserna sköt i höjden. Om så är fallet är ett ironisk ”tack för den” på sin plats.


När man vaknar upp till femton minusgrader gör man vad man kan för att slippa gå ut och möta kylan.
Vi valde att storstäda, om man nu kan kalla det för det när man bor på trettio kvadrat.
Det var i alla fall en sådan där städning när man använder något av de mindre tillbehören till dammsugaren. Idag fick det avsmalnande munstycket med vinkel i slutet arbeta hårt, men inte lika hårt som jag.

Jag är nämligen helt slut och då har jag inte ens kommit halvvägs med dagens påhittade måsten.
Jag menar, jag måste hinna vila, spela tv-spel, köpa tomma kassettband, träna, äta middag, dricka varmchoklad, duscha, skriva blogg, vara en fantastisk sambo och må bra.

Helst innan klockan 18.

Torsdagvild.

Jag fick nog och gick till sängs redan vid 20.30 igår kväll. Det är väldigt tidigt för någon som gjort det till sin grej att vara sömnlös och opåverkad. Som en pensionär på ett ungefär, fast åt andra hållet och så lite till vänster.

Min kollega är sjukskriven igen.
Det senaste året har hon skadat sig vid två tillfällen och haft corona lika många gånger.
Då tänker jag såhär eftersom alla som bedriver blogg måste formulera egna originella tankar:
Vissa kanske är dåliga på att vara människa, vilket inte är samma sak som att vara en dålig människa. Möjligtvis har några av oss blivit belönade med en hjärna anpassad efter något mer hållbart, ett större djur, en robot eller varför inte något kommande steg i evolutionen för att nämna några exempel.
Därför tenderar vissa av oss att gå sönder för jämnan, men vad vet egentligen jag.
Min teori är i minsta fall mer positivt lagd än den om att vara född med otur. Det borde väl betyda något i sammanhanget. Som det där om att man har en sjukdom, man är den inte, Eller något annat som är modernt att säga.

Själv är man född med en uppskattning för ensamarbete och en kärlek till filmer om att resa tillbaka i tiden. Vilket i sak är omodernt.
Om ni tänker på Tillbaka till framtiden, så tänker ni fel. Det är en filmserie jag aldrig förstått mig på.
Jag tänker främst på min alla tiders favoritfilm Midnatt i Paris och så Flykten till framtiden, en film jag såg först i veckan.
Två filmer som saknar vidare tyngd gällande handling men som hämtar hem det i karaktärer, musik och scenografi.

Tummen upp från mig!

Feelgood när den är som bäst och ordet behövs som minst.







Måndag, ord och bild.

Jakten på idealvikten fortsätter. Trots att jag inte vet vad den är. Förhoppningsvis räcker det med två kilo till trots att jag inte har någon våg. Däremot ett par byxor som har följt med längst hela spektrat, från för stora till alldeles för små. De kanske passar igen någon gång om jag fortsätter på min valda väg bestående av promenader, så snabba att min fitness app får för sig att de är joggingrundor.
Så också idag, genom snö som täckt fläckar av is på svårdefinierade trottoarer.
Jag som senast igår trodde våren var här för att stanna. Tro, hopp och broddar.
Ett steg i taget utan att tappa fotfästet.

Nu ligger jag i sängen och värmer mig med en kopp kaffe, skriver vad jag kallar poesi samtidigt som jag lyssnar på Edith Piaf.
Jag kallar allt jag skriver som är svårt att förstå även för mig själv för poesi, då kan man lägga ansvaret hos läsaren istället för hos sig själv. En rimlig kompromiss om du frågar mig.

Här näst väntar tvätten på att bli hängd, ett välkommet avbrott från de handskrivna lapparna jag lämnar efter mig.
Om sanningen ska fram måste jag erkänna att Waldersten har något, fastän jag tycker att text och bild inte ska blandas ihop, eftersom jag inte kan rita själv.
Det är lite förmätet att vara duktig på bägge delar. Tycker ni inte?



Jag översätter Edith Piaf sånger
fastän jag inte kan franska.

Som tur är

Kan ingen jag känner det heller.

Milord.


Lördag, varför inte?

Igår hade jag en sådan där dag när motivationen stannat kvar i sängen och morgonens första timmar gick ut på att pendla mellan tankar om att förbli i dvala eller tända en gnista av hopp.
När man står där lutade över ett bord fyllt med arbetsuppgifter gör man nog bäst i att välja lyckan,
för det ska väl ändå vara roligt att jobba, är det inte så det är sagt. Att det ska vara Toto – Rosanna året är 1982 och inget ont kan någonsin nå oss trevligt att få tjäna sina egna pengar och göra rätt för sig. Framförallt en fredag, innan löning dessutom.

Meet you all the way.
Meet you all the way.
Rosanna
Yeah.

Och så fick den arbetsdagen vara slut.


På väg hem från jobbet genom regn och rusk kunde man skönja ett ljus avsett för bättre väder.
Ett sådant där omfamnade ljus som inte tycks ha någon källa, ett ljus som gör en glad i själen utan att berätta varför. Det är då man köper tulpaner för att man inte vet när man egentligen ska köpa dem men det känns så rätt att göra det just då.
Och visst gör det skillnad i humöret, både blommorna och solen.

Mot våren! En potentiellt pissig dag i taget.

Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Silverskedspolka

Det här hade egentligen gjort sig bättre i bild, precis som så mycket annat vi önskade kunde ha dokumenterats för eftervärlden på annat vis än i text. Jag ligger här på golvet, med en rosa yogamatta mellan mig och det som annars varit allt för minimalistiskt, på gränsen till fattigt. Bredvid mig har jag en handdrejad kaffekopp fylld med Zoégas Summer edition, ingen mörkrost men ändå inte för syrligt. Ur högtalarna på mobilen strömmar småsint elektronisk musik, mina byxor är mjuka, det är svårt att förstå hur mjuka det är.  Det är lika svårt att förstå varför jag inte har någon tröja på mig. Men det är så här jag skriver mina bestsellers.
Som så mycket av en förebild för det avslappnade kreativa livet på instagram att man glömmer bort att det här inte är en fotosession, det finns ingen strimma ljus som landar i mitt ansikte och presenterar mina blåa ögon i ett onödigt sexigt skimmer.


Drunkna i mina medelhavsblå ögon som en båtflykting mellan Algeriet och Lampedusa. Var för mig målgruppen 20 till 30 år med förhoppningar om ett bättre liv så ska jag låtsas att min bröstkorg inte håller på att ge upp av vikten från min kropp pressad mot ett för hårt underlag. Tänk om Europa bara är ett annat Afrika fast med lite bättre arkitektur.


När jag ändå ligger här på golvet med den rätta estetiken skulle jag kunna slå på webbkameran och göra mig en egen träningsvideo med rubrik som lockar till handling.
Fem övningar på femton minuter, fem kilo på femton dagar och så rakt upp på Youtube. Det finns något där och jag har några rörelser på lager, direkt inspirerade och snodda av Sommargympa med Sofia fast något mer spännande. Ben böj med onödigt avslappnade handleder, boxas fem gånger i luften och inta en avant gard pose i tre, två, ett, bra jobbat hördu ni. Femton sekunders vila och så lägger vi oss i ryggposition.
Förr eller senare hamnar vi alltid på rygg.
Det är en metafor för att dö.
Jag tycker att vi historiskt sett fokuserat för mycket på de som har lyckats med något. Vi saknar gedigna berättelser om misslyckanden, de som satsar allt för att följa sin dröm och sen misslyckas helt. Det måste finnas en uppsjö av sådana berättelser. Om företag som går i konkurs, giftermål som går i kras, om resor kring jorden för att finna sig själv och så tycker man inte om den man hittar.
Den gemensamma nämnaren för mina egna tillkortakommande är mig själv, ingen har förlorat lika mycket som jag utan att ha satsat en enda krona, inte investerat ens en tanke eller skänkt framgång en känsla. Så om vi talar om misslyckanden går jag gärna i bräschen och talar om mig själv som en vinnare.
Mycket talar till min fördel.
Sett till min närmsta och enda krets är jag nog den som har lyckats sämst, eller misslyckats bäst om man vill se det ur från ett ljusare perspektiv.
Men jag har nått som inte de har.
Jag har fortfarande en välskriven coming of age berättelse om mig själv liggandes någonstans i framtiden. För visst finns det någon som vill se en 31 årig man med drömmar om något att vara stolt över växa upp.
Frågan är om det är nu tiden är mogen för mig att gå till handling i något av mina planerade projekt.
Inom reality och fotojournalistik skrået har jag tänkt ta ett nytt grepp om hemma hos reportage som stått och stampat sen femtiotalet.
Min tvist är att man dokumenterar och rapporterar hemifrån familjer som inte vet om att man är där, eller som inte har bjudit in en. Antingen smyger man sig in på natten när de boende sover och tar så många bilder man kan med blixten igång innan de vaknar och man rusar därifrån. Eller så plingar man på mitt på ljusa dagen och när dörren öppnas är man fem, sex personer med varsin kamera som springer in i huset så snabbt de kan och fotar allt man hinner på en minut.
Ett annat förslag är att spela in ett konstnärligt videoverk som har potential att bli riktigt stort i all sin enkelhet. Tänk er en film som är inspelad ur ett perspektiv rakt ovanifrån och det som kameran filmar är jag som äter flingor med mjölk. Det som syns i bild är mina armar, en tallrik med flingor och mjölk, bordsskivan som allting står på och så börjar jag jobba. Fyller skeden jag håller i höger hand med godheter och så för jag den mot min mun, ut ur bild med andra ord. Sen fortsätter jag så tills nästan allting har tagit slut och det riktiga konstverket börjar. Min kamp att få upp de tre sista flingorna som skvalpar runt på botten av min tallrik i en liten skvätt laktosfri mjölk. Eftersom jag baserar alla mina verk på egenupplevda erfarenheter så vet jag att min konstfilm aldrig kommer få sig ett slut. För jag sitter där i stort sett varje morgon och svär mig hes över de där sista cheeriosen som vägrar att nå min mun och istället ligger kvar på en spegel av vitt i en mörkblå tallrik. Då spelar det ingen roll att skeden jag håller i min hand är guldfärgad. Det enda jag har framför mig är en fin palett av färger och det är en klen tröst i en fattig familj. Ordspråket är egentligen något annat, jag är för fin för att ta sådana grova ord i min mun. För förnäm att ta mig själv på allvar, för ful för att segra även om jag aldrig har vunnit mer än just nu, när jag kommit 1200 ord in i den här texten.

Den är det bästa jag någonsin skrivit, alla försök till att bli bättre än det här skulle bara bli en parodi på mig själv och
jag hatar skratt som föds ur hopplöshet mer än jag vill erkänna.
Då skriver jag hellre in några extra skämt i texten och lämnar avgrunden med blotta förskräckelsen.
Jag borde nog jobba lite med min självkänsla. Vad jag nu har att vinna på det, jag som är lika intetsägande som solen där man förväntar sig den.
Sahara var aldrig min öken.
Varje sandkorn är ett potentiellt grus i maskineriet och den enda sand jag bryr mig om är den som rinner genom timglaset jag låtit bli att vända på.
Livet kan inte rinna ur mig som aldrig riktigt levt.
Tänk att man säkerligen fallit i glömska redan innan någon kommit på tanken att minnas en.
En text lika fragmentariskt som mina tankar på att det tar tolv minuter att gå till jobbet men bara åtta minuter att gå hem.

Ge fyra minuter en chans att betyda allt.

Ge fyr!

Skriker jag när armen skär genom luften i ett karateslag som avslutas med att jag pekar med hela handen. Jocke med kniven hajar vinken, han står alltid beredd. Låter kanoner dåna över det gröna gräset, den vita luften, det Svarta havet, det brutna mönstret.
Mitt liv i en gråskala, inte ens saffran kan sätta färg på mitt december.



Glöm mig inte, Glen Snoddas 7/12-2020.