Jag har svårt för det där att tänka rätt.

Gjorde mig ett test i häromveckan som en direkt konsekvens av en diskussion jag och en vän förde en tisdag kväll efter några allt för många enheter alkohol.

Vi stod på motsatt sida gällande klimatet och den enskilda människans möjlighet att faktiskt kunna göra någon skillnad.
Han sa sig kunna förändra en värld genom sina beslut och att det gav hans klimatångest skäl till att finnas.

Jag stod på andra sidan.

Sa att det krävs något mycket mer än att vi medelklass-Svensson har ångest över våra val för att någon egentlig skillnad skulle kunna uppnås. Det är struntsamma vad vi väljer att göra eller inte göra, det krävs politiska beslut för att få till en hållbar ändring.
Han beskyllde mig för att flytta över problemet på någon annan, jag sa inte emot.

Att stå sådär på andra sidan är något jag burkar göra, kasta upp en finkalibrerat finger i luften för att se vart vinden blåser och sen ställa mig i motsatt riktning bara för att.
Det blir roligare så, jag har trots allt en förkärlek till det där obekväma och udda.

Kanske är det samtalet jag är som mest förälskad i. Utmaningen att få testa sina vingar där ingen vill se en flyga.
Att vara djävulens advokat bland övertygade föder oftast en diskussion (så länge folk inte från början avfärdar en som en idiot) och i samtalet som följer stöter och blöter man tillsammans argument och uppfattningar tills dess att man är uttömd och har blivit blanka blad igen.
Då brukar jag ta upp en penna och med hjälp av det som framkommit under samtalat fylla sida upp och sida ner med mina nya, välgrundade, världsuppfattningar.
Jag har svårt för det där att tänka rätt.
Dubbelt.
Många tycks alltid tänka rätt som genom en reflex. Jag tänker rätt först när jag låtit tankarna få vandra och få kött på benen.

Med det i åtanke gjorde jag det där testet som påbörjade den här texten, testet gällande mitt klimatavtryck på jorden.

Resultatet?

Om alla levt som mig hade vår påverkan på jorden halverats.

Klapp på axeln!

Ändå var jag inte bra nog och låg två ton över den nivå som krävs för att temperaturen inte ska skena.

Just snyggt.

Förbryllad.
Jag som i stort svarat den minsta möjliga nämnaren testet igenom, hur kan jag skala av två ton ur mitt liv?
Testet kom som tur är med förslag för hur jag kunde bättra mig.

Köp mindre duschgel och hudvårdsprodukter.
Ett råd med både djup och tyngd!

Om mig och min schampokonsumtion.
Jag handlar en flaska duschgel i månaden, givetvis av typen fem-i-ett som funkar för håret, kroppen, slitna leder, gula tänder och en stressad mage.
En flaska i stället för fem. Tolv gånger på ett år.
Jag har svårt att se hur jag kan skala ner min redan minimala förbrukning för klimatets skull.

Som slutsats i min text författad på mitt blanka blad.
Visst kan vi i stor utsträckning påverka läget genom våra val och att vara klimatsmarta men det krävs något mer för att nå hela vägen fram. Det måste till att de med reell makt kliver in och fattar de överhängande besluten som vi här nedanför har svårt att påverka med hjälp av våra röster och vår konsumtion.
Någon måste våga ta ett radikalt beslut.

Med fingret i luften, för jag till diskussionen fram en potentiell lösning.
Det kanske inte är helt fel att tvinga folk utanför Europa in i fattigdom igen så att de inte har råd att konsumera. Det om något borde göra skillnad!
Gällande mina egna val har jag skärpt till mig gällande källsorteringen.
Så då har jag väl gjort vad jag kunnat för att bevara vår planet?

Jag diggar RuPaul Dragrace.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!

Jag har varit död sen födseln

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.48

Stanna upp.

Jag ber er passera.
Passera utan att se mig.
Gå förbi, fortsätt vidare framåt och så vidare ännu lite till.
Först då kan jag se er i ögonen, se er för vad ni egentligen är. Fria från mig, klara som individer.
Närheten gör mig blind, konturer av en människa. Oskarpt, oskapta som jag.

Det är som om jag bjudit in er på falska förespeglingar, ett löfte om att det jag har att erbjuda är bättre än det ni avstår från att delta i.

Ändå står ni här, ni gör verkligen det och jag kan inte annat än förstå. Förstå att samma drivkraft som fört er till mig är samma drivkraft som får mig att stå kvar fastän jag inte vill. Fast i ett omlopp kretsande kring mig själv. Jag står i centrum, världen cirkulerar kring min axel. Det är vad den gör och jag cirkulerar med den, i motsatt riktning. För att inte ses som statisk fastän vi rör oss alla vi två, snabba svepningar förbi varann. Aldrig fast, alltid i rörelse.

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.50

Tänk om man upptäckt en komet.

Tänk att vara den första med insikten att det som rör sig i utkanten av periferin är något nytt. Något som är värt att lägga på minnet, något så ovanligt som får de som för ett ögonblick kan se att stanna upp för att betrakta. Försöka förstå, försöka delta, försöka bli sedda.

Se mig.

Namnge mig.

Bli den första att upptäcka mig som jag har upptäckt dig.

I en axel rör den sig i omlopp kring sig själv.
Jag vill stanna tiden, jag vill att stunderna vi står varandra som närmst aldrig ska ta slut.
Varandras silhuetter, undrar om det är då vi syns som klarast. Av andra då förstås.
Det är först när du försvinner jag kan se dig för vad du egentligen är. Så ovanlig, så mån om att inte låta mig komma nära.
Närmre än så har vi aldrig varit.

Vi kommer att mötas igen, jag och min komet. Jag äger den nu, jag har givit det som varit dött ett namn.

Du är skyldig mig ditt liv.

Propellerhattspersonlighet

PROPELLERHATT

 

 

När man står och hänger med i ett större samtal, insuper allt som sägs omkring en, värderar och analyserar varje ord utan att själv delge sina egna tankar och funderingar kring ämnet som avhandlas. Kroppen står med bägge fötterna på jorden men man känner att ens sinnen lättar och plötsligt betraktar man sig själv och sammanhanget ur ett helikopterperspektiv. Så kommer frågan, någon undrar plötsligt vad man tycker om det ena eller det andra och man hinner inte med att landa i sig själv innan munnen tar kommando och ger ett svar utan att förankra det i ens själ och man känner sig som en som talar rövarspråk när alla andra talar latin.

 
– Veni, vidi, vici
– Victoria concordia crescit
– Et tu, Glen?
– Fofoitotta.

 
Saken är den att det man sagt inte på något vis behöver vara vidare konstigt eller ”fel” för den delen. Men när den introverta eftertänksamma sidan som analyserar allt som sägs och händer innan man reagerar får finna sig i att för en gångs skull stå i skuggan för spontana kvickheter blir känslan av att vara en kuf större än allt annat.
Det känns som om man för sig i ett sammanhang där man är klädd enligt samma regler som alla andra, man ser ut som alla andra och rör sig som alla andra förutom den lilla detaljen att på toppen av ens cylinderhatt snurrar en aldrig avstannande propeller på högvarv.
Det är inget fel i att ha en propellerhattpersonlighet, den kommer oftast med ett stort inre liv som få andra får ta del av. Det kvarstår dock det lilla problemet i att man ibland känner sig udda, utanför och speciell. Ibland så pass utanför att om man varit med när Jesus brutit sitt bröd hade det förmodligen tagit slut när det var ens egen tur att få sig en bit.
Lösningen är lika enkel som den är svår. För att lätta från marken och ta luft med hjälp av sin propeller prydda hatt krävs det tillit till sin egen förmåga. En förmåga man med all säkerhet besitter eftersom man gått igenom varje konversation man någonsin fört och troligtvis kommer föra i livet i sitt eget huvud. De flesta av oss sitter på de rätta verktygen för att kunna ta på sig en mask och klara sig igenom situationer man egentligen inte lägger någon vidare stor vikt vid. Det är bara att lita på kroppen och låta den föra samtalen du egentligen inte bryr dig om och låta ditt luftburna inre få flyga fritt tills situationer uppstår där du vill vara i fas med dig själv och få ta del av någon annan och ge någon annan hela dig med både kropp och själ. Låt kroppen leva i nuet och dina sinnen blicka framåt, ge dig själv tillfällen att landa i dig själv innan du lever som ett rö för vinden och om du följer dessa små enkla knep så är du fri som en fågel.

Vad du än gör lägg inte propellerhatten på hyllan för den är den del av din personlighet och så länge du är förankrad i dig själv kan du bryta ditt eget bröd och mätta din egen mun.

 

Det här är ännu ett sådant där inlägg jag försökt komma vidare med men väljer att släppa trots att jag inte känner mig riktigt klar med det. Jag kastar mig ut i det okända! Hej och hå!

Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.