Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Inspirerande monolog om inredning, häng med!

liten_dutt

Glen Snoddas snackar inredning


Ungefär vart fjärde år försöker jag se till
att göra en större investering i möbler och inredning till hemmet. Fyra år är tiden det tar för en IKEA soffa att sjunka ihop och fyra år är tiden det tar för mig att tröttna på att se samma gamla inredning runt om i lägenheten.

Förutsättningarna är någorlunda begränsade vilket är både en fördel och en nackdel. På en yta av ca. 34kvm uppdelade på två rum och kök bor två personer med ett stort omfång av personlig aura och personliga attiraljer. De två rummen består av ett större vardagsrum och ett mindre rum som rymmer en säng och byrå.

På mäklarspråk skulle jag beskriva lägenheten som en charmig minitvåa från 1940-talet belägen i det populära och omtyckta (utelämnar namnet för att bevara min integritet). Med vardagligt språk skulle jag beskriva den som en liten härlig etta med fördelen att ha en sovalkov.

Det finns då egentligen bara ett rum som faktiskt går att inreda på ett fantasifullt sätt och det är ju tråkigt på samma gång det ändå innebär att kostnaden för en omfattande ommöblering är relativt liten.

För att sammanfatta mina intentioner kommer här en liten lista på vad jag önskar få plats med på den begränsade ytan.

* En gedigen tresitssoffa med divan på höger sida

* Åtminstone en fåtölj med tillhörande fotpall.

* Ett nytt matbord i rund form.

* En sideboard eller annan liknande möbel för förvaring.

* En ny tv som placeras på väggen.

* En ny matta

* En ny taklampa

* ”Vaser” som placeras på väggen

* Ett nytt soffbord

* Inramade bilder på vägg över ovannämnda sideboard eller liknande.

Att inreda helt utan att blanda in IKEA är något jag hör folk tala om men jag förstår inte anledningen och ärligt talat är det hiskeligt dyrt med soffor hos andra kedjor. Jag kommer gå in i projektet med ett öppet sinne och inte stänga några dörrar till möbelkedjor eller begagnat-plattformar i förväg, är något fint till en rimlig prislapp kommer jag slå till oavsett märke.

Jag kommer i nästkommande bloggpost gå igenom en moodboard jag skapat för att få en överblick över vad jag vill uppnå med projektet, häng med då vettja!

Hjulen snurrar men jag står still, julens förnimmelse och mer därtill.


Det var med den första snön i början av November lusten att julpynta gav sig till känna. Kunde jag acceptera att falla för det barnsliga begäret eller skulle jag kämpa för att hålla mig ifrån en prematur juldekoration?
Med råg i rygggen stod jag emot frästelsen till den milda grad att jag gav upp tankarna om enorma adventsstjärnor till varje fönster för att istället ställa in siktet på ljus med doft av jul.

En doft av jul, vad nu det innebär.

Jag har doften klar för mig i mitt minne men kan inte definiera vad det egentligen är som utsöndrar den ljuvliga tillfredställande doften. Även om jag inte visste vilken egentligen doft jag var ute efter stod det klart för mig att min vision av juldoft inte överensstämde med ljustillverkarens. 

”Christmas Candle” titeln var lovande, kunde det vara vad jag var ute efter?

Jag tog ner det och bröt mot alla regler när jag försiktigt bröt förpackningen för att försäkra mig om att inte köpa grisen i säcken.

Jag rynkade pannan när jag drog ett djupt andetag genom näsan.

Christmas Candle? Titel lovade mycket men levererade föga, även om jag inte var på det klara med vad som egentligen är signifikant för juldoften förstod jag att grönt äpple absolut inte var det.
Äppel och kanel kanske hade varit något sånär rätt men enbart en frän doft av Granny Smith var inte tillräckligt tillfredställande för att att jag skulle köpa den förljugna titeln ”Christmas Candle” och med det köpa ljuset. 
Jag lämnade butiken besviken över att inte fått stilla mina jullustar. Inte ens med ett litet ljus.

Fast besluten att ändå få ut något juligt ur dagen gick jag vidare till Coop där jag raskt tog mig fram till avdelningen med jul koncentrerad i tub. Två stadigt packade tuber tomtegröt roffade jag åt mig innan jag gick mot kassorna, väl medveten om att jag skulle passera hyllan med jul tappad på pet. 

Två portioner tomtegröt med tomtegrus och en flaska julmust senare satt jag nöjt tillbakalutad i soffan bländrades i min almanacka, 27 November, datumet ringade jag in. Det var då lägenheten skulle gå från höstigt deppig till ljuvligt julig. Snart är vi där och jag har aldrig längtat som jag gör i år.

Glen Snoddas, en garant för en skön fredagskväll.

Han studerade henne försiktigt i skydd av ipaden, såg hennes otroliga läppar, hyn som den uppknäppta skjortknappen lät blotta men framförallt kände han hur hon doftade så otroligt, nästan oemotståndligt. 

Det var omöjligt för honom att läsa vidare och varför skulle han egentligen fortsätta låtsas vara intresserade av texten och inte bara av att få träffa henne igen när det uppenbarligen verkade som om att hon fattat tycke för honom. Och om hon nu gjort det varför skulle hon då skriva något dåligt om honom och det han brann för.

Han satt ändå kvar och fortsatte att låtsas läsa av respekt för hennes hantverk, han swipade fram nästa sida när han trodde att det var rätt tid för det, nickade ibland och skrattade till försiktigt då och då för att ge sken av att han noggrant läste igenom texten.

Minuterna gick och han försökte låtsas läsa i en takt som verkade rimlig, han hade aldrig läst en artikel av samma längd och dignitet tidigare så han visste inte hur pass lång tid det beräknades att ta men han tog tillslut mod till sig och la ner Ipaden. 

Det skiner om dig idag, verkligen skiner.

Spänning och intriger. En fredag likt många andra, eller?

Hur menar du att det här är en bra sak för oss? Vad fan har du gjort? Vi har inte en chans fattar du väl? 

Lugn nu killar, jag förstår att det känns lite hopplöst just nu men jag lovar er att det kommer gå bra det här. Vi har honom på vår sida, Mike pekade upp mot taket. 

Men herregud Mike, det finns inte på kartan. Varför kan du inte bara gå runt och mingla likt vanligt folk som vi kom överens om från början? Tror du gud kommer hjälpa oss med det här? Vad är det med dig? Vad håller du på med? 

OKEJ! Jag vet att det var skit dumt gjort men ni var inte där och såg eller hörde hur arrogant och nedsättande de talade om oss. De pissade på oss, jag hade inget val! 

Lars-Åke som stått bredvid och inte velat lägga sig i Mike och Johns samtal kände hur det rann över för honom.

Men det finns alltid ett val, du kunde bara gå därifrån och lämnat det. Folk snackar skit , så är det bara, Lars-Åke lät oväntat bestämd i rösten. 

Det är som sagt lätt för er att säga som inte var där och du har fan ingen rätt att säga något Lars-Åke, du är en praktikant och jag är storsäljare så håll bara käften.

Men han har ju rätt, allt annat hade vart ett bättre alternativ än det här Mike, John såg uppgiven ut.

Okej, jag ska bara säga vad de sa om dig John så kanske du förstår vilka monster vi har att göra med. De sa att du var en sängvätande sittkissare till halvman som aldrig kommer lyckas med någonting i livet. 

Det svartnade för Johns ögon.

Hundra hundar, 97 steg från sanningen.

​Jag har införskaffat mig en frisbee, ett knutet rep och en borste. Vad ska jag göra idag frågar ni mig? Och jag svarar er att det inte handlar om vad jag ska göra idag utan vad jag gör den dagen någon ringer och vill ha hundvakt. 

8 fall av 10 svarar jag att hunden i fråga är mer än välkommen till Glen & Clirrans resort och spa, där din hunds välmående står i fokus.

Jag har ännu inte skaffat mig en egen hund så jag passar andras istället och på vilket sätt jag vaktar dem. Det ingår alltid lek, långa promenader och borstning när era fyrbenta vänner kommer på besök. 
Jag ger er hund nummer ett som haft en biroll i våra liv sedan grabben var två år. En lurvig bit lagotto som gärna kommer gående med ens skor i munnen i tid och otid. Har med åren lugnat ner sig och ser inte längre varje litet skräp på gatorna som en oemotståndlig delikatess.

Observera skorna, en på bordet och en i dörröppningen till höger

Hund nummer två är det senaste kundtillskottet till vår verksamhet och är den häftigaste hund jag vaktat hittills. En stor liten mastiff tjej som har lika stor personlighet som kropp. Jättesnäll och busig, lyhörd och omtänksam, nyfiken samt lojal. På idag får vi tillbaka henne som kund och då får jag träffa henne en andra gång.

Mastig mastiff

Sen har vi Boris också, en skön mops farbror som med sina snart 12 år förstått vad livet handlar om. En förebild när det kommer till att njuta av livet, en snäll kille som gillar att ta det lugnt och sprida glädje med sin balla aura. Boris är en bra kille helt enkelt.

Härliga mopsen Boris