Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Omsorgsfullt utvalda accessoarer.

Jag har något överraskande gått och blivit med tygpåse trots att dess symbolvärde går stick i stäv med min egentliga image.

I dessa varma tider när antal fickor kraftigt reducerats till att bestå av de fåtal som återfinns på mina byxor behövde jag skaffa mig en kompletterande förvaring för att bära med mig mina attiraljer.

Då får man dagtinga med sin image och fatta ett beslut även om alla alternativ är dåliga.
Alternativen var egentligen bara två, manbag eller tygpåse.
En kille från orten eller en kille utan ryggrad.
Jag anser mig själv vara den som tog manbagen till Sverige och det gjorde jag redan för åtta år sedan. Det grämer mig att dess potential har kidnappats och hålls fången av folk som använder den som en markör för droghandel. Min ursprungs idé var något betydligt mer helylle och sympatiskt, en perfekt brygga mellan det lekfulla och det stilsäkra.

En accessoar för den medvetne mannen som insett hur praktiskt det är att bära sina saker i en liten väska hängandes i en rem från ena axeln.
Eftersom jag inte beblandar mig med droger och inte vill framstå som någon som gör det heller faller manbagen tyvärr bort. Jag tror inte jag besitter tillräcklig genomslagskraft för att etablera min egna tolkning av plagget.

Tygpåsen är å andra sidan något helt annat. Den symboliserar att bäraren anser sig själv vara ”woke” och gärna vill att andra ska veta det. Röstar på Miljöpartiet, äter veganskt och ekologiskt, bär ett tummat ex av ”alla borde vara feminister” i sin påse tillsammans med en påbörjad stickning och en minidiscspelare från slutet av 90-talet eftersom det är dumt att köpa något nytt när det gamla ännu inte gått sönder.

I mångt och mycket är jag nog en tygpåsekille men att ta steget och erkänna det är att gå för långt, sju helsike för långt.

Jag sympatiserar med mycket av de åsikter som ryms inom tygpåsens gränser men har en kylig inställning till att låta det jag bär få symbolisera vart jag står.

Jag väljer tygpåsen men bär den på mitt eget sätt och fyller den med allehanda attiraljer som får mig att framstå som en machoman och badboy.
Eller gör jag det? Det som återfinns i min påse är en sak mellan mig och dem som fått privilegiet att få se ner i den.
Hemlighetsfull personlighet etablerad och lämnar läsarna med ett sug om att få veta mer om den mystiska personen bakom bloggen Glen Snoddas. Snyggt!

La dolce vita innehåller inget barr.

ladolvevita

Det är inget att snacka om, vill man ha något som finns inom räckhåll är det väl dumt att inte sträcka sig efter det och stilla sina lustar?

 
Sagt och gjort, Glen Snoddas har installerat och klätt granen redan andra advent och har på samma sätt gjort det glasklart hur han skulle agerat under marshmallowtestet. Om det ens finns någon extra belöning med att skjuta på den julgranska ceremonin har jag ännu inte listat ut men om jag återgår till min barndoms jular finner jag att granen inte bars upp fören i mitten av december. Rimligtvis måste det ha funnits någon anledning till att det fattades sådana underligt undermåliga beslut gång efter annan under min uppväxt. Jag antar att det är något jag kommer förstå när jag själv blivit äldre och förälder annars har jag stoft nog till en trilogi om hur en barmhärtig son av sina föräldrar förvägrades julens yttersta symbol julgranen.

julgran

Så har även julen till slut infunnit sig hos Mr & Mrs Snoddas. Glöggen har druckits, stjärnorna hänger i fönsterna och adventsljusstakens första två ljus har blivit tända till sånger framförda av Carola och av någon outgrundlig anledning hiphoparen Blues. Kalla mig traditionell men jag ser inte hur hiphop skulle ha en plats bland vackra julklassiker framförda på en platta av den skönsjungande divan Carola.
Hur som helst är det bara en sak som saknas i skrivande stund och det är julklapparna som ska ligga bredvid halmbocken under granen.
Fast i år köper vi inga julklappar.
Tar man en otroligt svag vinkel på beslutet kan man tro att vi framför en lika slapp som förljugen protest mot det kapitalistiska samhället som manar oss till att handla som galningar runt jul för att kunna sprida lycka och glädje bland de vi älskar och de vi står ut med.
Sanning är att det man inte har under granen har man i plånboken och det vore dumt att binda kapital under en gran i Stockholm när plånböckerna och dess ägare är i Berlin över jul.

Helgens musiktips – ”Sov inte på den här”.


Om min sambo hade varit
ett band hade hon varit Abba, för Abba är en förkortning och min sambo är två cm kortare än mig.

Skämt åsido, Abba är det band som får mig på bäst humör precis som min sambo.

För mig är Abba tidlöst och har så pass många bra och svängiga låtar att jag kan dansa i timmar. Och om vi ska snacka stämningshöjare ger spontandans  hemmavid en ordentlig glädjeboost i både kropp och sinne.

Med det sagt presenterar jag veckans helgens musiktips som är en dag sen eftersom jag var ute och slog runt igår kväll. En middag slutar allt för ofta med att man fem öl senare hamnar på en bowlinghall klockan 23.00. Ett ordentligt karaktärsbrott mot min annars så strama hållning till det här med att gå ut på vardagar. Glen goes kontinental med en nordisk twist, spännande. Spontant framförallt, en människa i uppenbar utveckling. Kul.

Dagens låt är föga förvånande från Abba och jag har valt ” Does your mother know”
Det här är en Spotifylänk som borde ta er direkt till låten, gör den det inte så frånsäger jag mig allt ansvar.

Så kasta in låten i er spellista och dansa loss medan du står i köket och strör örter över din mat på ett krystat sätt som du sett kockar göra på tv, glöm inte att stenhårt rycka upp kökshandduken från bakfickan, torka av händerna och kasta handduken över axeln på ett kraftfullt sätt innan du skriker ut att maten är klar, Bon Apple Teeth.

Som bonus kastar jag in en till låt som är perfekt att dra igång när du rakryggat bär ut disken efter den lyckade middagen. Lite lagom småskön efter ett glas rött. 

Kopplingen till Abba är så uppenbar att jag lämnar den okommenterad.

Det Resfeberiska Dilemmat

”Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs”


Här sitter jag och kan inte hålla en tanke i huvudet mer än fem sekunder. Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs, jag borde göra något åt det så jag sitter bara still och känner hur allt bara snurrar. 

Snurrar gör också sekundvisaren på klockan, det har tagit mig sex timmar att skriva det här och på de sex timmarna har jag lyckats packa ner noll saker. Noll nya saker i halvtom resväska som borde varit full vid det här laget.

”för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.”

Jag blir nog klar med packningen imorgon i samma takt jag själv blir packad för att stilla nerverna. Stilla är i skrivande stund inte tankarna och för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.
Det här är nog den största oro/förväntan/glädje/spänning/lycka jag känt inför en resa. Jag som annars brukar vara cool som en filbunke har känslorna på utsidan. Gnällig, tjäbblig och förjävlig. Nu har jag skrivit i åtta timmar.

Och då ska jag bara till Katrineholm.
Usa:s Katrineholm, New York.

Mot oändligheten och vidare