En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.