Tintin i Tindertider.

TINTIN_TINDERTIDER

 

Att umgås med en konstnär är att umgås med de mest kreativa sidorna av en själv utan att ens förstånd skjuter ner ens idéer med sans och vett innan man kommit igång. För mig som aktiv åskådare handlar det inte om att försöka tolka, förstå eller kritisera det som händer framför mig, det gör konstnären redan i sitt inre. Min roll i skapandeprocessen är att mata det ego som står framför mig och växer vid varje penseldrag som vidrör canvasduken. Jag är perfekt i min roll som bisittare med ett konstruktivt synsätt som för konstnären vidare i sitt skapande och inte bakåt. Det inspirerar mig att se hur tavlor växer fram och det får mig att tänka till, denna galning som rör sig framför mig kunde lika gärna varit jag om inte jag var belamrad av allt det där andra som står längst vägen från tanke till handling och sätter krokben för en.
För krokben sätter jag för mig själv, det gör vi nog alla.

I måndags var jag på kurs igen, eller var och var, min kropp var där men mina sinnen rörde sig längst helt andra breddgrader. Jag försökte, det ska ni veta att jag gjorde, landa i mig själv och genomföra de uppgifter vi fick efter bästa förmåga. Oförmåga är ett ord som kommer till mig när jag skriver det här.
Sinnet försökte formulera meningar som kroppen inte var beredd att skriva. Kroppen skrev något annat som sinnet var snabbt med att kritisera, håna och bespotta.
Så satt jag där i min hopplöst hoppfulla situation och önskade inget annat än att gå hem och ifrågasätta min existens. Det gjorde jag inte, jag tog mig till min konstnärs vän och landade i allt det där som är så enkelt att göra för andra men som är så svårt att göra för en själv. Att uppmana till att bara fortsätta, utan att tänka och gå på känsla och våga lita på sin egen förmåga.

 

Jag har slutat lita till min frisörs förmåga. Hon bokstavligen slaktade mitt hår i tisdags och lämnade mig med en frisyr som rör sig åt alla håll och kanter som armen hos människor med beslutsångest ovanför en glassbox.
Det är för kort. Väldigt mycket för kort och saknar förmåga att stanna där jag säger åt det att vara. Vad kan man göra? Håret växer ut igen och jag får inte låta det bli ett hinder att jag inte kan porträtteras som Tintin på mina bilder i dessa Tindertider utan jag får glatt fortsätta att sms:a individer om måltider och deras åsikter kring halvtorr äppelcider och bag in box viner tills håret sent omsider växt ut och jag kan ta mina bilder.

Samma gamla historia upprepar sig igen.

Mina försök att få håret klippt har gått och blivit en följetång i den lilla värld som kallas mitt liv och som beskrivs på min blogg. Jag har skrivit om det förut och nu har det visat sig att jag har skäl att gå tillbaka till samma gamla ämne igen och ge er en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Den icke syriska frisören som jag inte litade på men ändå ansåg gjorde sitt arbete gott nog för mig att fortsätta gå till bommade nyligen igen sin verksamhet  utan att ge sken om att något liknande var på väg att hända. Där satt jag hemma i min soffa sviken på ett sätt som jag svikit min tidigare frisör genom att helt plötsligt försvinna utan varken ursäkt eller förklaring.

Vad gör en man som inte har kvar sin frisör? 

Låter håret växa. 

Mitt hår var under stunder så långt att det stod åt alla håll och kanter utan att påverkas av våra naturlagar, samtidigt var det inte tillräckligt långt för att på ett snyggt sätt kunna föras bakåt med en hands svepning genom håret. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisyr men den hjälpte föga för att föra samtalen framåt.

Inför julafton tog jag tag i min situation och gick med andan i halsen till en ny frisör för att få saken ur världen. Vilken upplevelse, vilket uppvaknande, sicken skicklig frisör. Hon gjorde saker med mitt huvud som en frisör aldrig tidigare gjort. Hon förklarade varje steg, berättade entusiastiskt och med stolthet om sin karriär och visade med sin sax genom mitt hår den erfarenhet bara en äldre frisör kan besitta. Hon visade mig en värld bortom min fantasi och jag satt förstummad i stolen och betraktade den vackra man som långsamt tittade fram bakom luggen när den ena hårtussen efter den andra föll till golvet. 

Hon frågade om jag var nöjd och jag svarade med att berätta för henne att jag aldrig varit med om ett så tryggt frisörbesök, hon replikerade med att pussa mig i bakhuvudet. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisör men hon hjälpte föga för att föra samtalen framåt. 

Jag kände mig trygg och gudarna ska veta att jag vart jävligt snygg under mitt besök hos denne äldre kvinna som öppnade upp ett nytt sätt för mig att se på hur ett besök hos frisören kan se ut. Tyvärr är hon verksam 100 meter från den lägenhet som numera bara är en påminnelse om den värld som en gång var centrum i mitt lilla liv. Jag är således på jakt efter en ny frisör som behandlar mig och mitt hår med samma vördnad och respekt som hon en gång gjorde. Jag är osäker på om jag någonsin kommer finna någon som kan få mig att känna samma trygghet som hon fick mig att känna men jag tänker inte ge upp, det måste finnas någon där ute för mig. 
Jag ska inte skylla mitt och min frisörs uppbrott på mig och min sambos uppbrott men det hjälper föga för att föra samtalen vidare.

Aldrig får man vara riktigt nöjd.