Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja

Sökande

Sökande

 

Platsen var Norrmalmstorg, från vilken sökandet skulle utgå ifrån och som miljö var den olik andra miljöer från vilket sökfester tidigare utgått ifrån. Sin centrala position och de många människor som rörde sig i kvarteren var från början något som fått folk att höja på ögonbrynen när meddelandet från Missing people om en nära förestående sökinsats gått ut på den ovannämnda organisationens plattformar.

Vid närmare anblick förstod så också de potentiella deltagarna att mängden folk kanske inte var en fördel i sökandet utan en förskjutning från uppgiften som förde sökandet från att hitta en människa i karg miljö till att bestå utav att hitta en individ i ett samhälle. Många var så redan ute på gator och torg och hade säkerligen stött på den individ som nu anmälts försvunnen men för någon som inte vet vem den söker är det svårt att veta när en funnit henom. Så där stod då en grupp av människor som var fast beslutna att finna det som eftersöktes, jag visste inte om det sedan innan utan sprang på deras samling av en slump när jag sökte det plagg som skulle få mig att passa in och sticka ut i en väl balanserad balansgång mellan att helt ha tappat det och eller precis ha hittat rätt.

Jag identifierade mig som något flytande som definierades av en fast beslutsamhet att bära det som gav mig skäl att behöva förklara och försvara mig själv för människor som säkerligen undrade men som aldrig vågade fråga vad som jag egentligen bar av rädsla att själva framstå som något tappade. Jag fann ingen jacka. Min tygpåse hängandes från axeln var således tom. Tygpåsen jag gärna lämnat hemma och som jag bar med mig för att kunna bära med mig den jacka jag var på jakt efter om jag funnit en på någon butik som av miljöskäl börjat ta betalt för sina påsar. För mig var det en principsak att aldrig betala för att bära en kasse med tryck från det företag jag införskaffat påsen ifrån och vandra runt som en vandrade reklampelare och ha betalt för det. Det var så att jag då hellre införskaffade mig en jacka från en butik av dyrare snitt där påsarna fortfarande var gratis och med det var jag beredd att betala 1500 kr mer för en jacka istället för att betala två kronor extra för en plastkasse. Ytterligare en nivå upp fanns också märken där själva påsen ansågs ha ett högre värde än det innehåll påsarna från en lägre division innehöll. Som om en påse var något annat än ett tomt skal som bar ett värde högre än något som bars i det.

– Vad är det ni söker?

Jag såg hur kvinnan som stod lutad över ett bord med armarna mot bordsskivan och ryggen mot mig sträckte på sig innan hon vände sig mot mig.

– En stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Men hur ser hon ut? Vad är det jag ska leta efter? Några fysiska attribut?

– Hon är som jag, lite längre och smalare bara. Med större bröst än mig och mer kurvor överlag. Hon går självsäkert, har en bra hållning och ett vackert utseende. Inte alls som mitt, mer av en klassisk skönhet än något annat.

– Och hon sågs senast här omkring eller?

– Precis så ja.

– Då hjälper jag er att leta en stund.

– Gör det, jag har letat hela livet.

– Va?

Hon vände sig om och lutade sig över bordet igen som om mitt sista va aldrig hade uttalats och min nyfikenhet var allt för påfrestande. Jag vände åt mitt håll lika så, svepte med blicken för att se om gatorna i sig skulle ge mig svar på åt vilket håll jag borde påbörja mitt sökande. Något sa åt mig att ge mig ut på strandvägen och röra mig mot Djurgården så det var vad jag gjorde samtidigt som jag kände hur något lagts i min tygpåse även om jag visste att den var tom.

Där gick jag i mina egna tankar förbi Dramaten, svenskt tenn och vidare mot hotell diplomat. Tänkte på hur det kändes för personerna som anmält henne försvunnen och som satt och väntade på svar om vart hon tagit vägen, försökte se mig själv först deras situation och därefter hennes. Om jag hade försvunnit hade någon då saknat mig, hade någon gett sig ut för att leta efter mig på samma sätt som vi nu sökte efter henne?

Och av vilken anledning hade jag valt att försvinna? Om jag gjort det under en period som definierades av en grandios självbild hade jag då ens blivit saknad eller hade mitt försvinnande uppfattats som ett välkommet avbrott av omvärlden. Då när jag önskade att folk såg mig som mest hade det inte varit någon som letat efter mig.
Om jag däremot försvunnit under en av mina sämsta och mörkaste tider hade jag förmodligen gjort det för att jag hittat hem och var med det i egentligen meningen inte förlorad. Och där i en sådan period när jag önskade att vara borta mest av allt hade säkerligen de försökt hitta mig som mest.
Jag gick vidare och försökte sätta mig in i den unge kvinnans förehavanden och räkna ut vart jag tagit vägen om jag vore henne. Djurgården och dess lummiga skogar för att hitta sig själv i naturen?
Lil Jansskogen var ett alternativ, men då framförallt om någon bragt henne livet och försökt bli av med kroppen.
Innerstaden var full av människor och möjligen hade hon funnit någon som fått henne att helt försvinna i dennes värld.
Jag såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster och kom och tänka på mitt eget försvinnande igen. Hur hade jag beskrivits för allmänheten och vad hade de accentuerat för att skilja mig från andra som var lika mig. Hur man nu beskriver luft. Det kändes allt mer som om mitt försvinnande inte skulle ha uppmärksammats och det var något som någonstans gladde mig då jag visste att ett försvinnande aldrig skulle ha skett utan min egen vilja. Och med en beskrivning av ingenting alls var det lätt att försvinna in i mängden och inte bli påtvingad uppmärksamheten från sökande blickar.

Vid Djurgårdsbron fick jag syn på en kvinna som passade på pricken in i beskrivningen och jag sprang med lätta steg mot henne fast övertygad om att jag löst mysteriet.

– Hej hallå där, hej hej

– Ja hej?

– Du vet om att halva stan letar efter dig va?

– Öh, nu har du nog gjort bort dig, jag är själv här och deltar i sökandet.

– Och vem är det ni söker?

– En kvinna, kortare än mig med mindre bröst. Större självdistans och utan min arrogans. En nyanserad kvinna som inte ser allt som svart eller vitt.

– Då söker du inte efter samma person som de andra eller har jag missuppfattat allt? Vem är det jag söker efter då?

Hon vände sig bort från mig och gick ut mot Djurgården igen som om min sista fråga aldrig yttrats. Än en gång vände jag mig åt mitt håll, hörde hur min tomma tygpåse gav ifrån sig ett ljud som om två ting slagits mot varandra hur nu ingenting kan ge ifrån sig ett ljud.

Jag visste att det förmodligen var ett långskott men jag kunde inte göra annat än att lyssna till den del av mig som sa åt mig att röra mig mot Kaknästornet. Inte primärt för att hitta henne, någonstans i mig ansåg jag att sökandet blivit allt för abstrakt i sin form och ett sökande krävde enligt min mening ett mer figurativt uttryck. Kanske mest bara för att hitta något snarare än någon. Inspiration möjligtvis.
Hunden som närmade mig var just ren i sin form och den kom springandes mot mig som om den funnit något den en gång tappat bort. Jag kunde inte se någon ägare till den gyllene retrievern och som den viftade på svansen och skuttade runt omkring mig verkade det som om den trodde att jag var vad den skulle hämta vart nu den trodde att den skulle lämna mig. Hundar var bra på att söka, betydligt bättre än oss människor, tyvärr verkade de bara söka vad de för stunden var ute efter utan att se någon större bild. Där var vi annorlunda. Bra på att forma ett större begrepp för vad vi trodde veta att vi egentligen sökte, desto sämre på att faktiskt finna det. Någonstans var vi ändå lika, de och oss. Vi såg oss gärna tillsammans i ett större sammanhang där vi inte bara delade med oss av vår vilja till gruppen i sig utan kanske framförallt till den utsedde ledarna under vilkens viljor vi lät oss kuvas. Många var vi som var ämnade att följa, några få för att leda. Desto mindre var det som av naturen bar den förmågan att balansera en grupp för allas välmående skull och som inte kämpat sig till makten just för själva maktens skull och inte ledandets.

Jag följde vägen ut mot Kaknästornet som blev svårare att se ju närmre det jag kom. Hunden hade lämnat min sida när den fått syn på någon annan mer intressant person att anförtro sig till och lika väl var det. Jag önskade inte bli den som skulle leda vår nybildade flock och att lämna över det ansvaret till en hund hade blivit allt för impulsivt för min smak och tycke.
Jag trodde jag skulle vara själv så pass långt ut från de centrala delarna av staden så det var med förvåning jag insåg att jag närmade mig en man med samma jacka som de andra jag tidigare talat med haft.

– Hittar du något?
– Det verkar dessvärre vara omöjligt att finna något i dessa tider.
– Vad tror du hänt henne?
– Henne?
– Ja, tjejen som är försvunnen.

– Jag söker ingen tjej, jag söker en ungdomlig man med livet framför sig som är beredd att ta den plats han önskar att han alltid vågat ta. En ung man som får rum att stanna upp när han kliver in i dem. En man som genomför den där resan som han så länge fantiserat om att ge sig ut på och en man som inte är rädd att blotta sina känslor för den kvinna han vet om att han älskar men vars reaktion till orden han aldrig vågar uttala är den största rädsla han känner.
– Jag antar att han är lik dig men med vissa skillnader?
– Precis. Som mig fast bredare axlar, rakare rygg och ett mer markerat ansikte utan vare sig rynkor eller mina trötta ögon.
– Självklart.

Jag såg upp mot Kaknästornet och såg hur det formats till ett frågetecken som reste sig från jorden upp mot himlen. Fanns svaret där? Hur det kommer sig att så många samlats för en gemensam sökinsats när ingen tycktes leta efter samma person.

– Vem är det du söker?

– Den unga kvinna som anmälts försvunnen vars försvinnande är hela anledningen till att vi befinner oss här idag?

– Någon sådan har jag aldrig hört talas om. Hur ser hon ut? Hon är lite kortare än mig men annars är vi rätt lika. Om vi bortser från hennes kvinnliga former och hennes röda hår det vill säga. En person som tydligen är en stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Och du är säker på att det inte är någon annan du söker? Någon som ser ut som du fast är lite längre och smalare, har en stil som bärs upp med en självklarhet och med en jacka som inte bara skyddar mot väder och vind utan också är precis över dårskapens gränser men är så självklar på honom att andras ord inte bekommer honom. En person som inte ser tillbaka på sin dåtid som ett misslyckande utan en grund från vilken han kan bygga den framtid han önskar för sig själv ifrån. En man som ser på sig själv med stolthet och inser sitt värde inte bara som människa utan också som person.
– Det är nog det sista jag söker just nu som sagt.
– Är du säker?
– Absolut, jag ska leta vidare in mot city igen. Det verkar som om jag tog fel håll från första början. Hej hej.
– Om du öppnar ögonen ska du nog finna det du söker.

Jag vände mig om och gick mot staden igen som om hans sista replik aldrig uttalats och jag aldrig förstod vad han for efter. Ännu en gång kändes min tidigare tomma tygkasse än tyngre, jag visste om att varken jag eller någon annan hade placerats något i den så det kändes än mer påfrestande att bära runt på ingenting. Framme i staden igen såg jag mot samma skyltfönster som jag speglat mig i tidigare. Den här gången gick jag på andra sidan gatan så spegelbilden var svårare att tyda, trots det såg jag att det i den fanns något som inte stämde. Det var som om jag inte var gestaltad i spegelvärlden som något annat än konturer som var fylld av någon annan. Jag började gå över gatan för att se närmre vad det var som blockerade min spegelbild från att synas på det vis jag var van vid att den alltid gjorde. Såg åt höger och vänster för att vara säker på att inte bli överkörd av en spårvagn och sluta som en platt person i en rund värld.

Framme vid rutan såg jag det så klart, det jag saknat och det jag sökt efter så länge. Jag såg inte mig själv i spegelbilden, jag såg henne. Hon stod där som om hon aldrig gjort något annat och som om hon aldrig varit försvunnen, bara inte funnits där jag befunnit mig. Men det gjorde hon nu och hon bad mig se in genom fönstret för att se vad jag egentligen sökte.

Påsen vart tyngre igen, tyngden av ingenting. Hon bad mig öppna den och se efter vad som egentligen fanns där. En penna och ett block, inte alls vad jag förväntat mig skulle tynga ner mig så pass mycket. Hon bad mig öppna blocket, jag lät bli.

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!

Omsorgsfullt utvalda accessoarer.


​Jag har något överraskande gått och blivit med tygpåse trots att dess symbolvärde går stick i stäv med min egentliga image. 

I dessa varma tider när antal fickor kraftigt reducerats till att bestå av de fåtal som återfinns på mina byxor behövde jag skaffa mig en kompletterande förvaring för att bära med mig mina attiraljer. 

Då får man dagtinga med sin image och fatta ett beslut även om alla alternativ är dåliga. 
Alternativen var egentligen bara två, manbag eller tygpåse.
En kille från orten eller en kille utan ryggrad.
Jag anser mig själv vara den som tog manbagen till Sverige och det gjorde jag redan för åtta år sedan. Det grämer mig att dess potential har kidnappats och hålls fången av folk som använder den som en markör för droghandel. Min ursprungs idé var något betydligt mer helylle och sympatiskt, en perfekt brygga mellan det lekfulla och det stilsäkra. 

En accessoar för den medvetne mannen som insett hur praktiskt det är att bära sina saker i en liten väska hängandes i en rem från ena axeln.
Eftersom jag inte beblandar mig med droger och inte vill framstå som någon som gör det heller faller manbagen tyvärr bort. Jag tror inte jag besitter tillräcklig genomslagskraft för att etablera min egna tolkning av plagget.

Tygpåsen är å andra sidan något helt annat. Den symboliserar att bäraren anser sig själv vara ”woke” och gärna vill att andra ska veta det. Röstar på Miljöpartiet, äter veganskt och ekologiskt, bär ett tummat ex av ”alla borde vara feminister” i sin påse tillsammans med en påbörjad stickning och en minidiscspelare från slutet av 90-talet eftersom det är dumt att köpa något nytt när det gamla ännu inte gått sönder.

I mångt och mycket är jag nog en tygpåsekille men att ta steget och erkänna det är att gå för långt, sju helsike för långt. 

Jag sympatiserar med mycket av de åsikter som ryms inom tygpåsens gränser men har en kylig inställning till att låta det jag bär få symbolisera vart jag står. 

Jag väljer tygpåsen men bär den på mitt eget sätt och fyller den med allehanda attiraljer som får mig att framstå som en machoman och badboy.
Eller gör jag det? Det som återfinns i min påse är en sak mellan mig och dem som fått privilegiet att få se ner i den.
Hemlighetsfull personlighet etablerad och lämnar läsarna med ett sug om att få veta mer om den mystiska personen bakom bloggen Glen Snoddas. Snyggt!

Glen Snoddas, en garant för en skön fredagskväll.

Han studerade henne försiktigt i skydd av ipaden, såg hennes otroliga läppar, hyn som den uppknäppta skjortknappen lät blotta men framförallt kände han hur hon doftade så otroligt, nästan oemotståndligt. 

Det var omöjligt för honom att läsa vidare och varför skulle han egentligen fortsätta låtsas vara intresserade av texten och inte bara av att få träffa henne igen när det uppenbarligen verkade som om att hon fattat tycke för honom. Och om hon nu gjort det varför skulle hon då skriva något dåligt om honom och det han brann för.

Han satt ändå kvar och fortsatte att låtsas läsa av respekt för hennes hantverk, han swipade fram nästa sida när han trodde att det var rätt tid för det, nickade ibland och skrattade till försiktigt då och då för att ge sken av att han noggrant läste igenom texten.

Minuterna gick och han försökte låtsas läsa i en takt som verkade rimlig, han hade aldrig läst en artikel av samma längd och dignitet tidigare så han visste inte hur pass lång tid det beräknades att ta men han tog tillslut mod till sig och la ner Ipaden. 

Det skiner om dig idag, verkligen skiner.

Spänning och intriger. En fredag likt många andra, eller?

Hur menar du att det här är en bra sak för oss? Vad fan har du gjort? Vi har inte en chans fattar du väl? 

Lugn nu killar, jag förstår att det känns lite hopplöst just nu men jag lovar er att det kommer gå bra det här. Vi har honom på vår sida, Mike pekade upp mot taket. 

Men herregud Mike, det finns inte på kartan. Varför kan du inte bara gå runt och mingla likt vanligt folk som vi kom överens om från början? Tror du gud kommer hjälpa oss med det här? Vad är det med dig? Vad håller du på med? 

OKEJ! Jag vet att det var skit dumt gjort men ni var inte där och såg eller hörde hur arrogant och nedsättande de talade om oss. De pissade på oss, jag hade inget val! 

Lars-Åke som stått bredvid och inte velat lägga sig i Mike och Johns samtal kände hur det rann över för honom.

Men det finns alltid ett val, du kunde bara gå därifrån och lämnat det. Folk snackar skit , så är det bara, Lars-Åke lät oväntat bestämd i rösten. 

Det är som sagt lätt för er att säga som inte var där och du har fan ingen rätt att säga något Lars-Åke, du är en praktikant och jag är storsäljare så håll bara käften.

Men han har ju rätt, allt annat hade vart ett bättre alternativ än det här Mike, John såg uppgiven ut.

Okej, jag ska bara säga vad de sa om dig John så kanske du förstår vilka monster vi har att göra med. De sa att du var en sängvätande sittkissare till halvman som aldrig kommer lyckas med någonting i livet. 

Det svartnade för Johns ögon.