I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

Blanda inte in mig i din mansvärld.

MÄN

I söndags följde jag med sambon när hon skulle handla ett nytt minneskort och vem stod då i kassan om inte bajstunnemannen från förra inlägget. Jag är så säker man bara kan vara utan att vara helt säker på att det var han. Det var först efteråt jag förstod varför jag kände igen honom så tyvärr kunde jag inte fråga om han extraknäckte som dansbanekoordninator på landsbygden.

Vid sidan om den lilla roliga detaljen fick jag uppleva något som säkerligen hänt många gånger tidigare men som jag aldrig uppmärksammat. Det var min sambo som skulle ha ett minneskort och det var således hon som skötte all kontakt med den expert på området som fanns i butiken. Jag befann mig på en till två meters avstånd från deras konversation för att visa att jag var där med sambon men inte hade för avsikt att delta i själva köpet. Min sambo ställde en massa frågor för att säkerställa att minneskortets specifikationer var lämpade för den uppgift hon önskade genomföra och vad tror ni händer?

Istället för att adressera sitt svar till den som faktiskt ställt frågorna riktade han sig till mig. Vafan höll han på med? Jag hade under hela den tid vi stått med honom inte yttrat ett endaste ord och ändå var det mig han tilltalade.

Efter att hon genomfört sitt köp och vi lämnat butiken frågade hon mig om jag uppmärksammat vad som precis hade hänt och hon tackade mig för att jag gjort just det.

 

Hur ska man egentligen tolka det som hände?

Trodde han inte att min sambo skulle förstå svaret på grund av sin avsaknad av kuk och att jag tack vare mitt kön var mer lämpad att ta till mig av information? Även fast min sambo besitter mångdubbelt mycket mer kunskap och kompetens inom området än vad jag gör.

 

Den andra tolkningen är att han inte hade mer kunskap inom ämnet än den han precis tillgodosett oss och skulle således inte kunna svara på några följdfrågor. Tänkte han att jag i egenskap av kukbärare hade ett ansikte att upprätthålla inom området att veta mest och förstå sig på bäst och på grund av det var tvungen att förstå precis allt från början utan att ställa några följdfrågor?
Jag ställde inga följdfrågor av den enkla anledning att jag inte förstod ett dyft av vad han sa och att jag inte hängt med för fem öre i vad samtalet handlade om.
Framför mig stod en person som visste precis vad han sa men henne var det tydligen inte aktuellt att tala med.

 

Oavsett vad han hade för anledning till sitt beteende hoppas jag att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper behöva uppleva det igen. Dessvärre händer det nog allt för ofta och är en situation många känner igen sig i.
Nu är det inte jag som är det egentliga offret i den här historien, jag vill bara förmedla hur det kändes som utomstående part att betrakta det parodiska och djupt tragiska som hände.

Surt sa räven.

 

 

 

 

Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

Det finns en park precis utanför min lägenhet där man ibland kan se hundar som är ute och promenerar. Bland hundarna finns det en speciell unghund som sticker ut i mängden, bushunden kallar vi honom. Han är en golden retriever som alltid går sin egen väg även om han är ute och går med matte eller husse. Vid ett tillfälle i somras fick bushunden nog av sin kvävda frihet och satte sig emot sin ägare genom att sittstrejka. Han vägrade lämna parken hur mycket matte än drog i kopplet och lockade med godis, han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin rätt att själv bestämma hur länge han fick rulla runt i gräset, ligga i skuggan under ett träd och få njuta av livet. Jag vart glad av det jag såg, hurrade för mig själv inifrån min lägenhet och hejade på honom. Han drev en kamp för vad han ansåg vara hans medborgerliga rättigheter och han gjorde det med stil. Ung med drömmar om förändring och en allt är möjligt attityd, ett flytande stål som ännu inte stöpts i en form för att passa in i samhället som allmänheten kräver. 

En gång var jag som honom.

Vi var unga och fria utan några planer på att låta några andra diktera villkoren för våra liv. Vi var rebeller redo för den revolution som skulle göra oss fria från samhällets kedjor, krav och måsten.Vi var på gränsen till anarkister redo att ta steget över till den autonoma sidan men så slog klockan 20.00 och revolutionen fick vänta. Då var vi tvungna att springa allt vad vi hade mot pendeltåget för att inte komma hem efter 21.00 och göra föräldrarna besvikna.

Reclaima gatorna var en sak men att komma hem efter den tid ens föräldrar sagt att man skulle vara hemma var något helt annat, något direkt otänkbart.

Jag var med handen på hjärtat aldrig intresserad av de politiska poänger arrangörerna till Reclaim-rörelsen försökte göra, om det nu fanns några sådana. Som ung hade jag sett bilder från tidigare års reclaim manifestationer och jag förstod att om jag ville tillhöra subkulturen graffitimålare var det obligatorisk närvaro för aspirerande konstnärer som gällde. Sagt och gjort stod jag som oskyldig 14-åring plikttroget i ett demonstrationståg på väg mot Vitabergsparken. 

Oroligt ovetande om vad som förväntades av mig och mina vänner, skulle vi behöva förstöra skyltfönster, plundra butiker och kanske till och med slåss mot poliser? Som tur är slapp jag göra allt ovanstående och kunde fokusera på att inte stöta ihop med andra demonstranter som kanske inte hade lika liberala tankar kring hur ett reclaim the streets skulle gå till och som gärna hade slagit till mig bara för att ha något att göra. 

Vi nådde tillslut vårt mål och så satt vi då på Vitabergsparkens hårda kalla träklädda läktare och lyssnade på musik resten av dagen tills det var dags att springa till tåget. 

En omvälvande och läskig upplevelse samtidigt som det var fascinerande och gav vår existens som graffitimålare ett berättigande. Det fanns andra som oss.

Så varför började jag klottra? Någon subkultur behövde man väl tillhöra som ung och mitt val landade på graffitikulturen. Förmodligen för att hiphop fascinerande mig som ung och graffitin är som alla vet ett av hiphopens fyra element. 

Att tillhöra en destruktiv subkultur har sina baksidor och jag kommer på ett antal exempel som gjorde min karriär inom graffitisvängen relativt kortvarig. 

Min höga moral gjorde att det tog emot varje gång jag gjorde något som var olagligt.
Nervositeten som omgav målandet på nätterna gjorde mig illamående.
Andra som man mötte inom graffitin stod oftast långt ifrån ens egen moral och värderingar.
Sist men inte minst vart jag aldrig nöjd med något jag skapade.

Trots allt som talade emot mitt engagemang inom graffitikulturen var jag ändå fast då jag behövde något som identifierade vem jag var och vart jag var på väg som person. Att vara klottrare gav mig en anonym identitet som någon som stod utanför samhället men samtidigt krävde att få ta sin plats i det. Nu när man har fått perspektiv förstår man hur splittrad man egentligen var inför det man gjorde. Man ville gömma sig och verka i det fördolda samtidigt som man målade för att synas och få uppmärksamhet. Ingen fick veta vem man var bakom sin tag samtidigt som man ville att alla skulle veta just det och känna igen en.

Jag får det inte att gå ihop.

När jag blev äldre och växte upp lämnade jag min identitet inom graffitisfären bakom mig.
Jag övergav långsamt det som mina tankar cirkulerat kring under hela min tonårstid och som nådde sin kulmen under gymnasietiden för att fokusera på det som egentligen betydde något. Vem jag var och vem jag ville vara inom samhället istället för att värka utanför det. 

Sedan kom en dag åtta år efter jag gjorde min senaste målning.

Som en blixt från klar himmel stod jag överraskande nog plötsligt framför en betongvägg igen med en burk i ena handen och skissade upp bokstäver som så många gånger förut. 

Vandringen längst minnenas allé tog vid.

Det var som om jag lagt alla minnen och känslor i en låda och bevarat dem i mitt inre arkiv så att jag snabbt kunde ta fram dem igen när livet krävde det. Allt var sig likt, lika påtagligt som det var när man var ung och det enda som betydde något var vem man var som graffitimålare.

Den berusande doften av aerosolfärg, det aktiva granskandet av omgivningen för att vara säker på att ingen illvillig såg på, den begravda viljan att få visa att man stod utanför samhället och inte brydde sig om vad andra tyckte för att man var upphöjd till något mer än bara en vanlig medborgare.

Omtöcknad av kraften att få känna mig ung igen var jag tvungen att sansa mig för att inse att det inte är värt att kliva över den gräns mellan det som varit och det som är jag dragit i sanden. De erfarenheter åldrandet givit mig har fått mig att inse att det ibland kan vara okej att luta sig över gränsen till ungdomen så länge man har bägge fötterna i marken på rätt sida av den. Det sista man vill är att riskera att falla huvudstupa in i gamla synder igen.

Känslostormarna jag upplevde under den korta tid jag målade i somras var starkt överdrivna och egentligen helt irrelevanta då jag målade på en laglig vägg och inte behövde oroa mig för något annat än att inte få färg på kläderna.

Med de orden väljer jag att avsluta diptyken om en vunnen ålderdom och jakten på en förlorad ungdom. Man gör nog bäst i att leva i nuet och en bra övning för att lära sig göra det är att upprepa allt man ser när man är ute och promenerar tre gånger för sig själv. Bil bil bil. Hus hus hus. Trappa trappa trapapapapapa.

Glen Snoddas – En välvillig rebell som tar avstånd från gamla synder och lämnar sin identitet som graffitimålare i det förgångna och bejakar sin nya identitet som en bra kille i samhällets mittpunkt.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

Ungdomligt förehavande pt.1 – Frånskild förankring.

Bröllop nummer två  i sommar är avklarat och det enda jag kan tänka på är att jag är för gammal för det här nu. Inte för att gå på bröllop i sig men att gå på bröllop dagen efter man varit på 25-års fest. 

Att jag snart 28 år gammal är ute och festar två nätter i rad är inget annat än ett desperat försök att försöka återuppleva en svunnen tid från yngre dar. Ironiskt nog var jag aldrig ute och festade två nätter i rad när jag var ung men bilden av ungdom återspeglar sig i ett evigt festande och jag är inte den som är den när det kommer till att följa stereotypa karaktärsdrag hos någon med åldersnoja. 

Där var jag på en gammal väns bröllop och satt bredvid en annan gammal vän som precis blivit pappa och det är nu stressen ska komma krypandes längst min ryggrad och sätta griller i mitt huvud.

När är det dags för mig att växa upp? Gifta mig, skaffa familj och så vidare?

Glädjande besked, jag är inte ett dugg stressad! Jag är vid god vigör och rör mig långsamt mot den delen av livet där giftermål och barnafödande börja bli aktuellt. Men inte än på ett tag utan sen, nu är jag för på gång för att vilja ändra någonting. 

Så varför beter jag mig då som om jag befinner mig i en snart-trettio-års-kris?

Jag projicerar åldersnojan på mig själv redan nu när jag är stabil och lycklig så att jag är väl förberedd när den väl kommer på riktigt och jag förmodligen befinner mig på en betydligt mörkare plats. 

Om det är värt att se olyckan i det lyckliga för att kunna se lyckan i det olyckliga längre fram i livet får tiden utvisa. 

När jag senare utvärderar mitt experiment kommer jag oavsett utfall bli en lärdom rikare och det anser jag vara en av åldrandets främsta fördelar. Det är tillfredställande att inse att man kommit till insikt på äldre dagar och inte begår samma misstag man gjorde när man var yngre och så länge jag lär mig saker på vägen ser jag åldrandet som en ynnest att få ta del av.

Har jag precis funnit ett sätt att helgardera mig för en lycklig framtid? Vem vet.

Bröllopet fortlöpte enligt den mall jag satt upp för ett lyckat bröllopsbesök. 
Inta en mystisk återhållsam ställning under middagen utan att för den delen vara svår och otrevlig. Blomma sedan ut på dansgolvet och dansa till stängningsdags med ett stort leende på läpparna och en discodivas självförtroende. 

Fördelningen av energin ligger på 20% middag och 80% dansgolv och det man inte uttryckt med ord kan man gott och väl utrycka genom en dans eller två.

Slutligen tänkte jag bara kasta ut informationen om att min sambo fångade bröllopsbuketten men jag väljer i nuläget att inte kommentera det vidare.