Blogginlägg 137, Tisdag.

Jag borde inte vara förvånad över att det var just här vi hamnade, mitt i smeten av udda föremål och konstigare kläder.
För sådan är och har ju jag alltid varit, en levnadskonstnär. Vilket är ett oväntat vackert ord som jag synonymer.se-hittade mig fram till. Med det sagt backar jag tre steg ifrån mitt ovanstående uttalande. Jag är en levnadskonstnär, så borde ingen behöva höra eller se någon annan beskriva sig själv.
Jag ber om ursäkt.
Jag låter bara munnen gå utan att tänka mig för. Så sa hon läraren på skrivkursen att man skulle göra. Skriv allt som dyker upp och så redigerar du först efteråt. Det vill säga nu när jag varken har tid eller lust att bry mig om vad jag skrivit. Jag är ju inte permitterad längre, har gått tillbaka till heltid från en vecka till en annan. Alltså är allt som det ska vara igen, färdigmat och tvättider man missar med flit för att man bara inte orkar just ikväll.


Så stavas riktig arbetarlitteratur och det jag försöker uppnå med min vinterklädstil, är att se ut som någon med kunskap i att rädda folk från fjället.

Söndag, värmer varandra.

Äntligen har jag fått tag på en bandspelare med mikrofon till ett i sammanhanget rimligt pris. Vilket i den normala världen är ett helt orimligt pris. Inte ska det kosta 400 kr med begagnad elektronik från förr som ingen borde bry sig om. Men så gör det just det. Det verkar ha blivit trendigt med kassettband bland människor utan ekonomiska spärrar. Ni vet vad jag anser om trender, de får uppstå först efter att jag etablerat dem.

Tony skrev ett inlägg om kassettband för några dagar sen, kanske var det då som priserna sköt i höjden. Om så är fallet är ett ironisk ”tack för den” på sin plats.


När man vaknar upp till femton minusgrader gör man vad man kan för att slippa gå ut och möta kylan.
Vi valde att storstäda, om man nu kan kalla det för det när man bor på trettio kvadrat.
Det var i alla fall en sådan där städning när man använder något av de mindre tillbehören till dammsugaren. Idag fick det avsmalnande munstycket med vinkel i slutet arbeta hårt, men inte lika hårt som jag.

Jag är nämligen helt slut och då har jag inte ens kommit halvvägs med dagens påhittade måsten.
Jag menar, jag måste hinna vila, spela tv-spel, köpa tomma kassettband, träna, äta middag, dricka varmchoklad, duscha, skriva blogg, vara en fantastisk sambo och må bra.

Helst innan klockan 18.

Torsdagvild.

Jag fick nog och gick till sängs redan vid 20.30 igår kväll. Det är väldigt tidigt för någon som gjort det till sin grej att vara sömnlös och opåverkad. Som en pensionär på ett ungefär, fast åt andra hållet och så lite till vänster.

Min kollega är sjukskriven igen.
Det senaste året har hon skadat sig vid två tillfällen och haft corona lika många gånger.
Då tänker jag såhär eftersom alla som bedriver blogg måste formulera egna originella tankar:
Vissa kanske är dåliga på att vara människa, vilket inte är samma sak som att vara en dålig människa. Möjligtvis har några av oss blivit belönade med en hjärna anpassad efter något mer hållbart, ett större djur, en robot eller varför inte något kommande steg i evolutionen för att nämna några exempel.
Därför tenderar vissa av oss att gå sönder för jämnan, men vad vet egentligen jag.
Min teori är i minsta fall mer positivt lagd än den om att vara född med otur. Det borde väl betyda något i sammanhanget. Som det där om att man har en sjukdom, man är den inte, Eller något annat som är modernt att säga.

Själv är man född med en uppskattning för ensamarbete och en kärlek till filmer om att resa tillbaka i tiden. Vilket i sak är omodernt.
Om ni tänker på Tillbaka till framtiden, så tänker ni fel. Det är en filmserie jag aldrig förstått mig på.
Jag tänker främst på min alla tiders favoritfilm Midnatt i Paris och så Flykten till framtiden, en film jag såg först i veckan.
Två filmer som saknar vidare tyngd gällande handling men som hämtar hem det i karaktärer, musik och scenografi.

Tummen upp från mig!

Feelgood när den är som bäst och ordet behövs som minst.







Lördag, varför inte?

Igår hade jag en sådan där dag när motivationen stannat kvar i sängen och morgonens första timmar gick ut på att pendla mellan tankar om att förbli i dvala eller tända en gnista av hopp.
När man står där lutade över ett bord fyllt med arbetsuppgifter gör man nog bäst i att välja lyckan,
för det ska väl ändå vara roligt att jobba, är det inte så det är sagt. Att det ska vara Toto – Rosanna året är 1982 och inget ont kan någonsin nå oss trevligt att få tjäna sina egna pengar och göra rätt för sig. Framförallt en fredag, innan löning dessutom.

Meet you all the way.
Meet you all the way.
Rosanna
Yeah.

Och så fick den arbetsdagen vara slut.


På väg hem från jobbet genom regn och rusk kunde man skönja ett ljus avsett för bättre väder.
Ett sådant där omfamnade ljus som inte tycks ha någon källa, ett ljus som gör en glad i själen utan att berätta varför. Det är då man köper tulpaner för att man inte vet när man egentligen ska köpa dem men det känns så rätt att göra det just då.
Och visst gör det skillnad i humöret, både blommorna och solen.

Mot våren! En potentiellt pissig dag i taget.

Onsdag, också en titel.

Igår fick jag äntligen mitt paket från USA. Ni vet det som kostade mig
40$ i frakt för att jag ville ha en 30 dollars bok signerad av någon i ett anonymt kollektiv.
Som avslutning tillkom det någon avgift på 90kr till Postnord, varför vet jag egentligen inte. Inte var det moms i varjefall, kanske var det tull eller något administrativt. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. När staten vill ha mina pengar betalar jag utan att fråga varför.

Jag utgår ifrån att de vet bäst.


Andra som vill ha med mina pengar att göra är min bank, som blivit väldigt angelägen om att boka in ett möte angående mitt sparande.
Vilket har fått mig att gå i taket och puttat mig närmare byta-bank-beslutet i ren affekt.

Vad nu det skulle vara bra för, det hade bara blivit ett annat efternamn med son på slutet som försökt få mig att investera i något häftigt miljömedvetet bolag som sen visar sig skövla skog i Amazonas.
I de bästa av världar hade de enda finansiella tips jag mottagit handlat om vart någonstans i madrassen jag ska placera mina pengar.
Vid fötterna, kanske i höjd med höften?
Tyvärr är ju kontanter bara för loosers och löst folk så jag får finna mig i att vara fast i bankernas klor ett tag till.

Söndag hela vägen!

70-talet är på frammarsch enligt Antikmagasinet i SVT vilket är roligt, jag har alltid uppskattat 70-talets gränslösa färg och form. Mest av allt vill jag bo tillräckligt stort så att vi kan inreda vardagsrummet med en soffgrupp av furu och färgglad klädsel, gärna manchester. Sen ett hyllsystem av modell Ivar längst en vägg, fylld med böcker, skulpturer och någon konstig lampa som min sambo har valt. Hur bra låter inte det tycker ni?


Imorgon fortsätter livet som permitterad med en ledig dag och vet ni, jag hade hellre arbetat heltid om det inneburit att pandemin varit över. Det är bara sådan jag är, givmild och empatisk!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom jag är allt för medveten om att det här inlägget inte kommer ge mig en större lägenhet att inreda i dåtida stil.
Dessutom tänker jag vara så fräck och använda mig utav en bild ur WordPress egna bildbank.
Föreställande något som inte alls har med den här textens innehåll att göra.
Det är min protest mot Stockholms bostadsmarknad, den kan dra åt helvete.

Grus i skorna,

tänk om man hade några.

Känslor.


Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

En smickrande start.





Nytt år och nya möjligheter, så sitter jag här och fortsätter störa mig på hur svårt det är att göra upp eld genom att snurra en pinne mot en annan.



Glen Snoddas
En tillvaro fri från gnistor och ett liv i behov av ljuspunkter.


Kommer det här bli året som jag slutar att dra in magen och istället ser det vackra i en perfekt rundning som börjar under bröstet och slutar först när den letat sig över byxlinningen.
Det känns inte som det. Fastän det finns ett gyllene snitt att rita där någonstans om jag lägger mig på rygg.
Jag vill, våga, vara, annat än en förhoppning om att bli bättre samtidigt som jag gradvis blir en sämre version av bilden av mitt bästa jag.

Tänk då hur hon ser mig, vi som snart varit två i tre år där min vikt med tiden ökat i samma takt som mitt hår har växt. Och jag går in i 2021 med hår till axlarna.
Det hade jag inte 2018-05-13. Vilket av en slump också är lösenordet till vår surfplatta.
Men utseendet är inte allt, jag tycker bara det är en intressant tanke.
Hur mycket får man förändras från bilden man låtit någon annan förälska sig i.
Nog finns det ett outtalat kontrakt förälskade emellan som stipulerar i vilken omfattning en förändring får ske utan att motsatt person får lämna in sitt veto mot tvåsamheten.
Jag tänjer på den gränsen här borta. Inte hennes utan min egen.
Jag har nu hamnat i hamsterhjulet där jag i fortsättning alltid kommer bifoga fotografier på mig själv från två år tillbaka i tiden när någon undrar hur jag ser ut.
Om jag ska se något positivt i allt elände så innebär den nya policyn att jag om två år kommer se tillbaka på mitt nuvarande jag och längta tillbaka. Det måste jag ge mig själv kredd för idag.
Bra jobbat Glen, det kommer bli sämre än såhär!



Gott nytt år på er, nu kämpar vi på lite till så får vi snart leva våra fulla liv igen!

God jul alla coola.

Som vi gav varandra gåvor igår.
En trevlig parantes under en mysig dag tillsammans med mums-mums.
Frågan är hur smeknamnet hon nyss fick kommer tas emot när det väl når henne.
Just nu, när jag ligger i min säng och vilar huvudet på en ny tempur kudde är jag lyckligare än på länge.
Full av glädje, full av choklad och full av vilja att leva som aldrig förr.

Jag har egentligen inget att berätta, vill mest önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Det är ni värda.
Nu kör vi! Fyfan vad jag är taggad.