De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar.

WhatsApp Image 2019-06-22 at 18.12.17

 

Där satt vi alla upplevelsetörstande själar samlade i samma sal och såg mot scenen i centrum där ännu ingen stod.
Samma gamla tanke kom krypandes igen, den om hur tryggheten som kollektivet ger snabbt kan övergå till otrygghet om en enda av oss många individer bestämmer sig för att agera lite galet.
Jag försökte analysera varenda en av de hundratals besökarna för att förstå varför de kommit dit och om de har något illavarslande i görningen. Först och främst de i min direkta närhet, men även de som egentligen sträckte sig utom mitt egendefinierade ansvarsområde.

– Varför sprang hon plötsligt upp för trapporna igen?
– Finns det något skäl för hans vridande rörelser i stolen och det ständiga tittandet över axeln?
– Nu gör han det igen.

Jag kategoriserar honom som ett potentiellt hot, räknar ut att jag har tre sekunder på mig att förhindra honom att genomföra sitt illdåd om han ställer sig upp med en pistol i handen. Fyra rader ner, sju platser åt höger. Om jag tar vägen runt har det redan gått sju sekunder, fyra för mycket, tre personer kan redan ha fallit offer.
Vägen över stolarna?
Smidighet och spänst är inte längre de två adjektiv som beskriver mig som bäst.
Ett välriktat kast med tygpåsen jag har i min famn kan få honom ur balans tillräckligt länge för att jag ska hinna runt, greppa någons öl att kasta i hans ansikte när jag väl kommer fram och kan tackla ner honom.

Patti! Patti! Patti! Patti!

Och så står hon där på scen och tar emot vårt jubel som aldrig tycks ta slut. Vi jublar för allt hon en gång har gjort och allt det hon har kommit att symbolisera. Jublet håller i sig, vi vill inte sluta. Som om våra applåder och spontana tillrop är vad som håller henne vid liv. Vi är medvetna om att det är en ynnest att få se en 72-åring stå på scen och uppträda för oss som om hon vore 60.

Jag försvinner bort för en stund, befinner mig någonstans djup inom mig själv och kan se mig själv från utsidan som om jag lämnat min kropp fast tvärtom. Det är ingen flykt från mig själv, det är den raka motsatsen. Att kunna se mig själv från det perspektiv som tycks vara det svåraste att uppfatta, inte det spegelbilden ger, inte det som video- eller röstinspelningar redovisar.
Utan perspektivet från kärnan av mig själv.

Musiken slår mot mina trumhinnor, de utkristalliserade ljuden från en gitarr, en bas och ett trumset. Jag hör hur hon sjunger utan att uppfatta ett ord. De saknar betydelse, har ingen mening. De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar, de som börjar som en viskning och slutar i ett rop.
Jag ber mig själv att lyssna om än bara för en sekund och där när jag reflekterar över mig själv som minst är jag mig själv som mest. Vi håller varandra i handen jag och Filippa, en brygga mellan mitt inre som hon tillåter mig att finna och det medmänskliga som hon får representera.
Hon släpper min hand och långsamt dras jag tillbaka mot den yttre världen och jag når dit när publiken runt mig börjar ställa sig upp. Situationen vill att jag följer efter, mitt inre säger åt mig att stanna. Jag sitter ensamt kvar och känner mig lika fri som jag tänkt att de jag sett reagera på musiken genom oplanerade rörelser måste känt sig.
Frihet är ett omöjligt begrepp. Tanken var att den här texten skulle handla om hur en dag i frihet skulle ha sett ut. Jag kom inte längre än till att jag skulle vakna en morgon och inse att frihet är en egoistisk tanke och att jag älskar henne allt för mycket. Kanske kan vi en dag förstå det omöjliga konceptet tillsammans och att våra egon visar sig löpa intill varandra. Om det nu har någon betydelse när friheten begränsas redan efter steget att vi vaknar tillsammans i vår säng. För vi kommer att känna oss hungriga och visst, vi måste inte äta då men kommer behöva göra det någon dag och är vi då fria när vi är bundna till våra naturliga behov?

 

Patti Smith på Waterfront: 4 av 7 poäng.

Det finns en gala för svenska hjältar.

Alla vill vi väl någon gång kunna titulera oss som hjältar, men vi tar det sen.

Det var måndag kväll och klockan hade hunnit vandra upp mot 20.00. Tvätten var gjord, maten var lagad och jag låg mätt och belåten i vår säng. Hon hade precis kommit hem efter en lång dag på jobbet och fanns där bredvid mig.
Allt var gott, allt var vad jag önskade att det skulle vara. Vi ägde lugnet. Vi var det där sista medvetna ögonblicket helt utan bekymmer som når en precis innan sömnen gör det. Tillsammans i vår värld bakom slutna ögon, ett skuggspel på insidan av våra ögonlock, som om vi somnat fastän vi var vakna och såg på nyheterna. Nyheter från verkligheten. Den verklighet som vi aldrig lyckas slå oss fria från.

Kan hjältedåd födas ur förpliktelser eller har man då bara gjort sitt jobb.

Mina förpliktelser bestod utav fotbollsmatch. Start 21.15.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tuben
Det är viljan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.
Frågor om att vara någon annan
Och ett universum utan svar
Skyltar om nästa tre minuter
Som om jag inte redan kunde tabellen utantill
När allt kommer omkring
Finns det något viktigare än att komma i tid
En dag
En annan betoning

Stundens allvar, jag och mitt ansvar. Mitt löfte att ställa upp, att stå upp mot vårt motstånd. Det finns många saker jag önskar att slippa en måndagskväll. Att stå i vägen för skott från människor som inte vill annat än att se dem passera mig är en av dem.
Rädslan har aldrig varit för bollarna, rädslan har alltid handlat om att göra fel. Att misslyckas och se sig själv besegras. Någon sa att det inte finns någon press eller förväntningar på den för matchen utvalda målvakten, hon glömde bort kraven jag ställer på mig själv. Det var nära att jag gav upp och frånsade mig ansvaret jag tagit på mig Sen kommer den där tanken om att överträffa sig själv och göra det ingen trodde var möjligt.

Det finns en gala för svenska hjältar. Några har bevisligen nått dit, fått chansen att titulera sig något av det mest åtråvärda vi har. Tusentals tips om hjältedåd når Aftonbladets redaktion. Inget av dem är om mig, för vad har jag gjort för rekommenderas som en hjälte?
Inte räddat några liv, aldrig släckt några bränder. Inte förhindrat några brott eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som någon annan varit på fel plats vid fel tillfälle.
Lagom, jag är lagom hjälpsam. Försöker så gott jag kan att ställa upp när någon behöver det. Blev en gång kallad för en ängel på jorden av en dam vars rullator jag bar ner för en trappa. Finns det någon gala för det?

Jag står där mellan två stolpar och kommer på mig själv att tänka att här på konstgräsplanen en måndagskväll i maj föds inga hjältar. Här uträttas inga hjältedåd. Jag finner mig själv kunna slappna av och bara ta situationen för vad den är. Det är vi som anfaller, då finns ingen plats för mig. När vi är som bäst har jag spelat ut min roll.

Och så vänder det.

En boll rullar förbi och jag blir rasande. En andra följer samma väg och jag kan inte göra annat än att ligga kvar på rygg och se upp mot himlen. Ett flygplan passerar där uppe på hög höjd, jag själv är slagen till marken av mina högt ställda krav men skulle inte för världen vilja befinna mig någon annanstans än just där.

2-0.

På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.