Kollage – En visuell konstform.

 

Det är roligt att skapa, så idag har jag gjort två stycken kollage. Lite köpa papper, lite klippa, lite klistra och så sitter man där med ett färdigt resultat någon timme senare och undrar om man gör någonting fel som har så mycket tid att lägga på egen förnöjelse.
Bara därför försöker man involvera sin sambo i skapandet och göra det hela till en romantisk get together snarare än personlig förlustelse. Hon tackar så hjärligt för min invit men avböjer och så sitter man där på golvet och känner sig fånig och euforisk om vart annat samtidigt som man ser Miró någonstans i sin skapelse. Kan han så kan jag och vips har man lanserat sin konstnärskarriär med en skål flingor och mjölk i ena handen och den andra vilandes över publicera knappen här på wordpress.

Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!

Hjärtat, du berör mig på djupet.

Ja, precis så ja. Sluta inte nu, fortsätt arbeta med ditt glidmedelstäckta verktyg mot min nakna barm. Fortsätt medan jag ligger här och huttrar av kylan som sitter kvar på min kropp som punkter efter meningar du avslutat utan att berättat hela historien. Vi bygger något tillsammans, hon målar upp en bild framför sina ögon och jag bara ligger där på sidan och väntar på att våga röra mig igen, mot dig och ditt arbetsbord där kartan över mitt innanmätet sakterligen tar sin form. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst, du ser mitt hjärta arbeta på din skärm. Du ber mig att andas in djupt och sedan långsamt ut. Säger åt mig att hålla andan just i det ögonblicket jag nästan är tömd på liv och mitt autonoma nervsystem kippar efter ett nytt andetag, samtidigt är inget autonomt med min andning. Jag glömmer bort hur jag brukar göra, hur det känns när inget är så ogenomtänkt som min kropps vilja att fortsätta leva. Försöker påminna det genom mina allt för medvetna tankar. In och ut, ut ut, in igen, tre sekunders väntan, eller brukar det vara två. Jag famlar mellan allt från två på sekunden till fem där emellan. Pulsen stiger, hoppas hon inte märker något. Jag försöker hålla mig lugn, vill att hon ska se hur vacker jag är på insidan, hur stadigt min puls slår i hennes närhet, på hennes arbetsplats, under hennes schemalagda tid för mig.
Hej där mina små klaffar, ni ser inte alls ut som jag har tänkt mig att ni skulle göra. Ni ser så små och veka ut där ni öppnar och stänger er synkroniserat, jag som hade förväntat mig något större och så mycket grövre. Vilar mitt liv på er tänker jag när jag vågat se upp mot skärmen som reflekterar vad ultraljudet registrerar när det placerats mot min rygg.
Som tur är verkar det finnas någon rytmik i de skrämmande sköra rörelserna, inte alls som en ung elefant som nyss upptäckt sin snabel och ser ut att i ena sekunden försöka kontrollera sitt redskap och i andra göra sig fri från dess tyngd. Det är kontrollerat utan att jag kan göra något för att kontrollera det. Att hon säger att det initialt ser bra ut är skrämmande, det låter mig äntligen få slappna av från mina farhågor om att jag bär på ett kantstött hjärta. Men tänk om det är en falsk trygghet, tänk om de finner något där efter noggrannare granskning. Från hopp till förtvivlan.

Är det så det kommer bli?

Nog är det mänskligt att känna oro för sina kroppsliga begränsningar och vilka man egentligen bär eller kommer bära på. Att kolla upp mitt hjärta har varit på tapeten sedan min far gick bort men det har tagit två år att faktiskt göra det. Nu återstår bara att vänta på analys så vet vi hur verkligheten ser ut, jag tänker i var fall tro på det bästa och att mitt hjärta är helt! Även om det ibland är på väg ut ur mitt bröst.

Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

och kulturskatter.

1, 6,12, 24, 37, 48.

Det är ingen talföljd i Fibonaccisk stil som jag hittat på för att skohorna in mitt namn i en kommande Dan Brown bok, det är exempel på sidor jag har passerat på ticketmaster i jakt efter ett evenemang att närvara vid kommande år.
Presentkortet är mitt ok att bära och jag bär det genom fält av allehanda vandringar i teman från spöken, genom mat och dryck, till Hammarbys historia. Eller konserter av artister jag inte känner till och de som jag faktiskt känner till men vars spelningar är slutsålda. Det är inte lätt när det är svårt. Man kanske skulle gå och se någon okänd akt bara för att ge en själv chansen att bli överraskad. Nä, så roligt ska vi inte ha det.

Mamma Mia! The party passerar förbi med jämna mellanrum och blir mer och mer aktuellt. Det börjar väl bli dags nu, att få ändan ur vagnen och se till att åtnjuta showen jag talat så gott om i många år utan att ha varit där. Ibland är jag sannerligen en possör, på samma sätt som jag slänger mig med slang och lingo som om jag vore en del av valfri kultur. Det är jag sällan, bara snäppet ovanför helt ovetande men samtidigt tio ifrån att faktiskt kunna något.
Jag är ett stort fan av Abba men be mig inte om någon annan fakta än mina favoritlåtar, för då står det still. Jag är fortfarande välsignad att få upptäcka nya låtar av bandet som är mitt go to på frågan vad jag uppskattar för musik.

Som om presentkortet på ticketmaster inte vore nog sitter jag med liknande beslutsångest när det kommer till att välja aktivitet på Live it!

Live it! Själv då om det är så jäkla enkelt.
Nä just det, Trodde väl inte det.

Jag älskar att uppleva, hatar att välja. Skänk mig inte valfrihetens gåva, det är ett fängelse med galler så brett isär att jag kunnat passera men väljer att låta bli då behovet av att välja blivit tungan på vågen och bladet på giljotinen. Jag bjuder mitt huvud, ta det om det är vad valet att inte välja kostar.
Ta mitt huvud om jag så aldrig behöver välja igen, då har jag valt rätt för den sista gången. Valt att låta bli, valt att låta bli.

Äh, det får bli Ru Paul world tour i Juni och så Måla och Skåla någon gång i maj. Det var väl inte så svårt fram tills köpet ska genomföras och ångesten knackar på dörren bara för att säga hej du min gamle vän, glöm inte att köpa en biljett till mig för jag ska med oavsett vart du ska.
Du och jag Glen, du och jag.

Skuggspel och ljuspunkter.

Ibland är det kanske bättre att bara vara och sluta att försöka så himla mycket. Det där med ett önska överträffa bilden av sig själv är nog inte bara till godo. Även om det talas om att utveckling är något eftersträvansvärt så börjar jag undra hur pass mycket det egentligen stämmer. Visst kan det ta en till nya platser och höjder men se vart det tagit mig.
Igår tog det mig ut på en tyst sväng runt stan även fast jag var i sällskap. En sväng som avslutades här hemma med mig omringad av ett kuddfort och ett gäng Ohm:ande munkar i hörlurarna som omslöt mina öron.

23 minuter och 34 sekunder, det är väldigt många ohm det. Om bara hade vid mitt meditativa uppvaknande bytts ut mot ett nä nu jäklar!

Ibland är det nog så att man måste stanna upp och se sig om och bara vara just där man är och acceptera att det är just där man har hamnat. Inte hålla på att försöka förstå varför, fundera över vad man kunnat göra annorlunda eller om det funnits en plats där man hellre hade varit.
Det borde vara så enkelt men och såså är det så svårt.
Allt är så svårt.
Är det inte något grus i maskineriet från igår som grämer en är det en sten i skon idag. Eller varför inte berg att förflytta imorgon.
Det är därför jag kraschar ibland. När jag inte förstår varför alla mina tankar och idéer om morgondagen inte blivit verklighet redan idag. Eller varför de idéer som jag formulerade för ett antal år sedan ännu inte gått i uppfyllelse. Så förstår man att det är ju för att jag står där och krampaktigt håller emot och ger efter om vart annat. Man kan till exempel fråga varför jag närt en dröm om att flytta till Wien när jag samtidigt är övertygad om att jag måste bli min egen profet i min egen stad för att bli nöjd med mig själv.
Så istället för Wien blir det varstans, fastän jag egentligen inte vill men kanske borde. Bara testa på, kom igen nu, sitt still i båten, bara låt det hända, gör något. Sen vet man knappt vem man är eller vad man vill sådär tjugo hobbyverksamheter senare och man känner sig allmänt dålig i det mesta man gör men blir samtidigt putt och förnärmad när känslan bevisas. Det är en sak att jag tycker jag är dålig, andra borde veta bättre än att insinuera att det stämmer.
Så står man där med repliken i hand fastän man vet att graven är grävd och man kommer trilla i så fort den kastas i ansiktet på sin för stunden utsedda antagonist.

GÖR DET BÄTTRE SJÄLV DÅ.

Jag skulle ju inte, jag menade inte vad jag sa. Vi glömmer allting och så låtsas vi om att jag aldrig sagt vad jag just sa. Kom igen, shyrre. Snälla du. Jag är så dålig, förlåt. Jag ska bättra mig och det är jag som äger problemet.

Nä nu får jag ge mig innan jag fått ännu ett glädjefyllt tillfälle att handla om prestation.

Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!