Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.

Slen Gnoddas

Sticker upp huvudet över ytan igen, tar ett djupt andetag och ser efter om allt jag lämnade bakom mig när jag dök ner finns kvar.

Och det gör det som tur är.

För någon månad sen skrev jag om hur jag valt livet, föga förberedd på att livet också verkade ha valt mig.

Det där andra livet då, det där förbannade yrkeslivet.

Jag kräver inte mycket för att trivas med det jag gör. I stort sätt är mitt enda krav att jag ska få tillräckligt med tid att utföra mitt hantverk med den yrkesstolthet jag byggt upp över mina år inom branschen.
Det är oroväckande hur snabbt det kan gå från att stormtrivas till att vilja säga upp sig på dagen. Vilket är vad jag förbereder mig på att göra de dagar jag glider som längst ifrån mitt ideal.

Höjer musiken i hörlurarna, väljer ut de där låtarna som får pulsen att slå lite extra hårt.

Lyssnar och inspireras.

I want to break free, bara timmar kvar till jag tar steget.

Start me up, nu handlar det om minuter innan jag kliver in hos chefen och lägger skyddsskorna på hyllan.

Guldet blev till sand, Peters stämma får mig på rätt köl igen. Får mig att stilla min vrede och inse att stormen i vattenglaset snart har blåst förbi.

Som den mycket riktigt gör lagom till att jag behövde ta mig upp över ytan för att hämta luft.

När vi ändå är inne på yrkeslivet lyssnade jag och min sambo på en podcast i helgen, en podcast som tog upp det där med varför chefer tenderar att vara, för att använda deras ordval, rövhattar och vad en rövhatt till en chef gör för att förtjäna det mindre smickrande utmärkelsen
Igenkänningen var så stor att jag trodde de besökt min arbetsplats och baserat sitt avsnitt på sina upplevelser där ifrån.

Nu är jag bara avdelningsansvarig.

Men sättet de på pricken lyckades beskriva hur jag är på jobbet får mig att undra om jag inte borde vara chef för hela företaget.
Och möjligtvis kräva royalties från skaparna av podcasten, för nog måste de ha baserat sin beskrivning på mig.
Hur skulle de annars kunna pricka in så många rätt?

Nåväl, jag får be en av mina undersåtar att se över mina möjligheter att få en ekonomisk kompensation.
Så fort hon kommer med mitt kaffe och den matlåda jag sa åt henne att värma åt mig när hon ändå var i köket.

I värmande bölja.

Drottningholm

Och vet ni, nu längtar jag tillbaka ut i den där osäkerheten och de ständiga utmaningarna i att inte bara ta sig från punkt a till b, utan att göra det samtidigt som en överlever och det med någon form av finess.

Fast nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi istället tänka på det som är nuet och hur mitt nu ibland ser ut.

Idag vaknade jag vid halv ett, åt frukost, gjorde mig i ordning och så väntade jag.
Väntade på att min bättre hälft skulle göra sig klar så att vi kunde ge oss ut på dagens övning i överlevnad. Det är nämligen vad det handlar om i den här värmen. Att överleva.
Som allt annat.

Insikt!

Jag är betydligt vackrare när det är 15 grader varmt än när det är 30. Det är tur att det var i månaden april (förra året) jag och min sambo träffades första gången.

 

Vi hade nog båda två en överdrivet romantisk bild av hur en båttur från Stockholm city till Drottningholms slott skulle se ut. Allt det där med friska vindar mot solfräknade ansikten och vågornas skvalpande som vaggar en till inre frid och verbala kärleksförklaringar till land, stad, natur, mänskligheten, kulturen och varandra.
Värmebölja känns någonstans som ett lustigt ord att nämna i samband med förlängningen av ett hav eller kanske är det en sjö. Vart nu gränsen dras.
Värmen i den fullpackade ångbåten fick en istället att avundsjukt blicka mot alla de som låg på klippor och stränder i väntan på nästa svalkande dopp.

Skulle vår destination vara värt allt besvär den entimmeslånga färden förde med sig, eller borde vi likt alla de till synes bättre vetande, begett oss till vattnet i ett annat syfte än att transporteras på det?

Drottningholms slott är väl värt mödan, även om man väljer att ta sig dit på ett ”turist-i-sin-egen-stad” vis.
Vi gick efter en promenad i den vackra omgivningen in i själva slottet vilket fick mig att höja på ögonbrynen. Varför kände dåtidens regenter ett behov av att bygga så stort och pompöst?
När man går igenom salong nummer fyra undrar man vad som egentligen var fel på de tre första eftersom det uppenbarligen behövdes en fjärde. Det kanske fanns ett syfte när de byggdes men i dagens mått mätt känns överflödet något motbjudande.
Är det inte vackrare att bygga en by för trettio familjer än ett hus för att rymma en?

Imorgon är min sista dag på semestern under vad som jag kommit kalla för den sista unga sommaren och jag är väl någonstans ändå redo för nya tag. Även om jag inom kort kommer få samma stämpel som Drottningholm och ångbåten vi åkte dit med.

K-Märkt.

Efter trettio år i livets tjänst.

De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar.

WhatsApp Image 2019-06-22 at 18.12.17

 

Där satt vi alla upplevelsetörstande själar samlade i samma sal och såg mot scenen i centrum där ännu ingen stod.
Samma gamla tanke kom krypandes igen, den om hur tryggheten som kollektivet ger snabbt kan övergå till otrygghet om en enda av oss många individer bestämmer sig för att agera lite galet.
Jag försökte analysera varenda en av de hundratals besökarna för att förstå varför de kommit dit och om de har något illavarslande i görningen. Först och främst de i min direkta närhet, men även de som egentligen sträckte sig utom mitt egendefinierade ansvarsområde.

– Varför sprang hon plötsligt upp för trapporna igen?
– Finns det något skäl för hans vridande rörelser i stolen och det ständiga tittandet över axeln?
– Nu gör han det igen.

Jag kategoriserar honom som ett potentiellt hot, räknar ut att jag har tre sekunder på mig att förhindra honom att genomföra sitt illdåd om han ställer sig upp med en pistol i handen. Fyra rader ner, sju platser åt höger. Om jag tar vägen runt har det redan gått sju sekunder, fyra för mycket, tre personer kan redan ha fallit offer.
Vägen över stolarna?
Smidighet och spänst är inte längre de två adjektiv som beskriver mig som bäst.
Ett välriktat kast med tygpåsen jag har i min famn kan få honom ur balans tillräckligt länge för att jag ska hinna runt, greppa någons öl att kasta i hans ansikte när jag väl kommer fram och kan tackla ner honom.

Patti! Patti! Patti! Patti!

Och så står hon där på scen och tar emot vårt jubel som aldrig tycks ta slut. Vi jublar för allt hon en gång har gjort och allt det hon har kommit att symbolisera. Jublet håller i sig, vi vill inte sluta. Som om våra applåder och spontana tillrop är vad som håller henne vid liv. Vi är medvetna om att det är en ynnest att få se en 72-åring stå på scen och uppträda för oss som om hon vore 60.

Jag försvinner bort för en stund, befinner mig någonstans djup inom mig själv och kan se mig själv från utsidan som om jag lämnat min kropp fast tvärtom. Det är ingen flykt från mig själv, det är den raka motsatsen. Att kunna se mig själv från det perspektiv som tycks vara det svåraste att uppfatta, inte det spegelbilden ger, inte det som video- eller röstinspelningar redovisar.
Utan perspektivet från kärnan av mig själv.

Musiken slår mot mina trumhinnor, de utkristalliserade ljuden från en gitarr, en bas och ett trumset. Jag hör hur hon sjunger utan att uppfatta ett ord. De saknar betydelse, har ingen mening. De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar, de som börjar som en viskning och slutar i ett rop.
Jag ber mig själv att lyssna om än bara för en sekund och där när jag reflekterar över mig själv som minst är jag mig själv som mest. Vi håller varandra i handen jag och Filippa, en brygga mellan mitt inre som hon tillåter mig att finna och det medmänskliga som hon får representera.
Hon släpper min hand och långsamt dras jag tillbaka mot den yttre världen och jag når dit när publiken runt mig börjar ställa sig upp. Situationen vill att jag följer efter, mitt inre säger åt mig att stanna. Jag sitter ensamt kvar och känner mig lika fri som jag tänkt att de jag sett reagera på musiken genom oplanerade rörelser måste känt sig.
Frihet är ett omöjligt begrepp. Tanken var att den här texten skulle handla om hur en dag i frihet skulle ha sett ut. Jag kom inte längre än till att jag skulle vakna en morgon och inse att frihet är en egoistisk tanke och att jag älskar henne allt för mycket. Kanske kan vi en dag förstå det omöjliga konceptet tillsammans och att våra egon visar sig löpa intill varandra. Om det nu har någon betydelse när friheten begränsas redan efter steget att vi vaknar tillsammans i vår säng. För vi kommer att känna oss hungriga och visst, vi måste inte äta då men kommer behöva göra det någon dag och är vi då fria när vi är bundna till våra naturliga behov?

 

Patti Smith på Waterfront: 4 av 7 poäng.