Jag och mitt skafferi

skafferi_1

 

För att skildra lite mer vardagsrealism på min blogg och återskapa något av det som är jag utanför det här tänkte jag att vi kan gå till mitt skafferi. Där finner vi i mångt och mycket sådant jag gärna döljer från andra och delar med några få, ett skafferis innehåll kan säga en hel del om en människa och vad mitt egentligen säger om mig önskar jag aldrig få veta.

Som det där programmet där en kock dök upp hos en kändis och lagade en måltid av det som fanns tillgodo, visst skakade man på huvudet åt de tomma kylskåpshyllorna och hyllade de strukturerade och välfyllda. Inte utåt sätt, men inåt förstod vi alla det outtalade. I det programmet hade ni aldrig funnit mig, den saken är säker.

Så vad innehåller egentligen mitt skafferi?
Självklart flera sorters pasta i otaliga mängder förpackningar som får en ny position längre bak i skåpet varje gång innehållet i dem minskar. Till slut innehåller de så lite att det inte räcker för en måltid och så får de ligga kvar där längst bak i skafferiet, i väntan på den där tanken som innehåller lika mycket defaitism som nytänkande, visst kan man blanda spaghetti med makaroner? Även fast man vet att köttbullar aldrig gör sig lika bra med spaghetti och köttfärssåsen aldrig är den samma med makaroner. Så blandar man och undrar hur det egentligen blev så här, hur man blev en människa som trotsar traditioner och går emot sed och bruk bara för att inte slänga det man aldrig tänkt äta.

Utöver det finner vi också en mängd med kryddor för att kunna tillföra karaktär till det som tillagas, det är en hel del olika som alla har en ursprunglig tanke i grunden för varför den köptes hem. Det är svartpeppar och dess distinkta smak, saltet med sin runda vällust, citronpepparn för sitt syrliga omfång och så chilin för sin styrka. Ett urval av det jag använder för att få just rätt karaktär, en karaktär som består av en smakrymd som är den samma oavsett från vilken världsdel mitt recept härstammar ifrån. Trots allt ser vi alla samma stjärnor och med det smakar maten lika oavsett dess ursprung.

 

citrus

 

Sen finns där givetvis det syndiga faktum att jag trots alla mina laster vid ett antal tillfällen valt att falla för ännu en. Chokladsåsen som dyker upp som en ständig påminnelse om belöningens goda smak så fort man öppnar skafferidörren och så ser man ner på sin spegelbild i diskbänken och får syn på dess smaklösa baksida. Inte idag säger man när man passera den förbi och berör dess förpackning enbart med baksidan av sin hand, den man känner lika väl som sitt sug efter glass, och sträcker sig inåt för att lyfta ner ett knäckebröd av typ Husman.

 

ohojojo

 

Där någonstans känner jag nu att jag börjar närma mig en brännpunkt jag inte är bekväm att interagera med, jag delar med mig av allt för många bitar i det pussel som är jag och snart börjar bilden av en helt vanlig människa växa fram hos den som lägger det. Så min rapportering från mitt skafferi tar här abrupt slut innan vi ens hunnit fram till kylskåpet och dess innehåll, således får vi aldrig reda på vad denna kock kunnat laga om jag någon gång faktiskt ställt upp i det där programmet jag nämnde där någonstans i början.

En bit till kan jag bjuda på. Idag ska jag äta rotfrukter och qournbitar med en kall sås intill, vad det säger om mig som person? Att jag är anpassningsbar och flexibel med en viss mån av tålamod.

Glen Snoddas spelar roll!


​Dubbeldejt. Sveriges kanske mest laddade ord. För att råda bot på den negativa innebörd ordet har hos mig väljer jag att döpa om fenomenet och hoppas verkligheten ska ändras till det bättre därefter.

Igår var jag på en socialfyrsamhet tillsammans med min sambo, min bäste vän och hans nya dam. Styrkeförhållandet var alltså för en illvillig 3 mot 1 och om man velat gå längst den vägen hade man med enkelthet kunnat utmanövrera den nya i gänget för att stärka sin egen position gentemot denne. 
Jag har alltid gått min egen väg.
För mig är en middag bara ett tillfälle för att få i sig energi nog att gå vidare med livet och de egentliga äventyren. Hörde på en podcast där en gammal sliten man berättade att han hade svårt att sitta still och han trodde det berodde på att han alltid arbetat med fysiska yrken. Jag tror det ligger något i det men brasklappar för att hans många år som missbrukare också kan ha ett finger med i spelet.

Jag gillar att röra på mig och har svårt för att sitta still i sociala sammanhang. Därför blir liknande middagar en påfrestning för mig när seder och bruk säger att det är otrevligt att ställa sig upp i tid och otid. Lösningsorienterad som jag är hittar jag på knep som underlättar för mitt fortsatta deltagande under middagen. Många har nog samma lösning som jag, man tar på sig ett av alla sina ansikten och spelar en roll. Gårdagens rollfigur bestod av en avslappnad något osäker person som förespråkade att allt blir bättre om man dricker några bärs under tiden man gör det. Etablerandet av gemiken skedde genom att förkunna att resterande tre semesterveckor skulle spenderas med att dricka bärs i kopiösa mängder.

Den öldrickande personlighetsstörningen knöts till min karaktär för att ha en punkt för alla att kunna referera till när man ville lätta upp stämningen och det fungerade med bravur och det är att ta ansvar för gruppens dynamik och symbios. 

Jag vill tro att jag lyckades med mitt projekt, jag var iallafall överlycklig, för när man väl satt karaktären på kartan kan man luta sig tillbaka och drömma sig bort till sitt egna hem där man inte behöver spela någon roll utan kan vara sig själv och vara trygg i att man blir älskad för den man är oavsett om man påstår sig älska att dricka öl eller inte.

Glen Snoddas – En evighet att lära känna men bara en sekund att glömma.

La dolce vita innehåller inget barr.

ladolvevita

Det är inget att snacka om, vill man ha något som finns inom räckhåll är det väl dumt att inte sträcka sig efter det och stilla sina lustar?

 
Sagt och gjort, Glen Snoddas har installerat och klätt granen redan andra advent och har på samma sätt gjort det glasklart hur han skulle agerat under marshmallowtestet. Om det ens finns någon extra belöning med att skjuta på den julgranska ceremonin har jag ännu inte listat ut men om jag återgår till min barndoms jular finner jag att granen inte bars upp fören i mitten av december. Rimligtvis måste det ha funnits någon anledning till att det fattades sådana underligt undermåliga beslut gång efter annan under min uppväxt. Jag antar att det är något jag kommer förstå när jag själv blivit äldre och förälder annars har jag stoft nog till en trilogi om hur en barmhärtig son av sina föräldrar förvägrades julens yttersta symbol julgranen.

julgran

Så har även julen till slut infunnit sig hos Mr & Mrs Snoddas. Glöggen har druckits, stjärnorna hänger i fönsterna och adventsljusstakens första två ljus har blivit tända till sånger framförda av Carola och av någon outgrundlig anledning hiphoparen Blues. Kalla mig traditionell men jag ser inte hur hiphop skulle ha en plats bland vackra julklassiker framförda på en platta av den skönsjungande divan Carola.
Hur som helst är det bara en sak som saknas i skrivande stund och det är julklapparna som ska ligga bredvid halmbocken under granen.
Fast i år köper vi inga julklappar.
Tar man en otroligt svag vinkel på beslutet kan man tro att vi framför en lika slapp som förljugen protest mot det kapitalistiska samhället som manar oss till att handla som galningar runt jul för att kunna sprida lycka och glädje bland de vi älskar och de vi står ut med.
Sanning är att det man inte har under granen har man i plånboken och det vore dumt att binda kapital under en gran i Stockholm när plånböckerna och dess ägare är i Berlin över jul.

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Det Viktuppgångska Dilemmat.

1. Om du inte redan röker så se till att börja omgående och ha som målsättning att röka ett paket om dagen.

 2. Pasta, vitt bröd, ris och pommes frites är alla vitaminrika komplement till frukt

 3. Har du inte ätit minst två fikabröd innan 11.00 är du ute på hal is.

 4. Efter klockan 11.00 kan ingen längre döma dig om du dricker alkohol, så se till att börja i god tid för innan lunch ska minst fyra öl druckits.

 5. Varierande kost är viktigt, hamburgare och pizza om vart annat. Tröttnar du av någon outgrundlig anledning så kör en godismiddag
 6. Sitt still så mycket du bara kan, rör dig bara i absoluta nödfall. Hitta en stillasittande hobby och utöva den från morgon till kväll.

 7. Unna dig själv chips och dipp minst varannan kväll annars är semestern helt bortslösad.

 8. All törst ska stillas med coca cola under perioder då alkohol inte är lämpligt.

 9. När mättnadskänslan slår in, visa att du är en fighter och ta en väl tilltagen andra portion.

Jag garanterar att du kommer gå upp ca 3 kg på två veckor om du följer dessa råd. Det funkade för mig.

Varför ska man gå upp i vikt när man vill se vältränad och fräsch ut? För att hitta drivkraft så klart, bara kasta dig ner i ett hav av ångest och känn hur du får kraft nog att flytta berg. 

Det Viktiska Dilemmat

Med en målvikt någonstans runt 70 sträcket kommer man ibland till insikt att något måste förändras när vågens display istället visar 75,5.

”..det krävdes att jag kraschade ordentligt för att kunns vakna upp ur min paltkoma.”

Jag förstod att det skulle hamna där någon gång eftersom livsstilen innehöll allt för extravaganta och kaloririka måltider samt drycker.  Förändringen, viktuppgången, hade skett på ett så långsamt sätt att jag inte märkt av den i min spegelbild utan det krävdes att jag kraschade ordentligt för att kunns vakna upp ur min paltkoma.

”jag frågade om jag såg tjock ut och hon hade artighet nog att ge mig ett ärligt svar”

Jag kraschade när jag tagit på mig min t-shirt som till en början hade en perfekt passform men som en dag formade sig runt min väl tilltagna mage och mansbröst.

”Jag tog då några steg framåt och vände mig om så att hon fick se mig framifrån”

Vid en glimt av min egen reflektion i ett skyltfönster under en promenad med min sambo kom det till min kännedom att jag tillsynes såg ut att ha lika stora bröst som min sambo och en mage som om jag var gravid i femte månaden. Jag tog då några steg framåt och vände mig om så att hon fick se mig framifrån, jag frågade om jag såg tjock ut och hon hade artighet nog att ge mig ett ärligt svar, jag såg ut att gått upp ett par kilo.

Det var startskottet för den jakt på önskad vikt som påbörjades dagen efter. Tidsschemat var pressat för fem veckor senare skulle jag landa på Santorini och vägrade se ut som ett vrak.

Många benlyft, benböj, armhävningar, sit ups, lyft med hantlar och promenader senare började en enligt mig själv rätt fit kropp forma sig. Under vardagarna höll jag en mycket väl uträknad diet med framförallt sallad eller omelett till middag och som ett resultat av allt slit började tillslut kilona stadigt reduseras. Tanken var att bibehålla dieten även på helgerna men det var svårt att hålla sig undan sötsaker även fast jag hade ett förhållandevis distanserat avstånd till dem under de fem veckorna.

Jag lyckades och nådde en vikt på 70,5 kg samma dag planet skulle lyfta och kände mig för första gången på länge rätt bekväm i att inte bada i vassen.

I ett annat inlägg kan jag gå igenom hur enkelt det är att rasera fem veckors hårt arbete under en semester på veckor.

Mot oändligheten och vidare.