Gammal är äldst och så jag då.


Nu har jag passerat den punkt i livet då jag inte längre kan dö ung utan kanske bara allt för tidigt.

Tidpunkten då gratulationer haglar in och det enda jag kan känna är ett dåligt samvete för alla som gratulerar mig men som jag själv missat att gratulera.

Förlåt för mina tillkortakommanden.

En dag som denna har jag fler beröringspunkter hos ett tågvrak än ett yogacenter. Jag är i uppror med mig själv, vägrar vänja mig vid att bli uppmärksammad av den anledning att mina föräldrar inte kunde hålla sina lustar i styr en januari dag för 28 år sedan. Samtidigt njuter jag lite av uppmärksamheten. 

Vi är nog många med samma inställning till födelsedagar som jag, vi som hellre besjunger folk än blir besjungna.

Än så länge har i alla fall ingen galning sjungit för mig och det är jag tacksam för.

Jag blir gärna äldre så länge det inte innebär att min pojkaktiga charm går förlorad, den är min usp, mina unika selling point och utan den är jag inte mycket mer än en

Jag skrev inte klart meningen ovanför, en konstnärlig touche jag hoppas uppfattas som genomtänkt. Jag tycker den är, om inte stark, i alla fall magstark. Man kanske ska bli mer konstnärlig och bohemisk nu när åldern börjar ta ut sin rätt. 

Glen Snoddas en lågt hängande frukt. 

När man fyller år får man rikta fokus på sig själv och nu när strålkastarljuset är mitt att äga så tänker jag leva mitt liv, la dolce vita. Efter den här lustfyllda arbetsdagen tänker jag nämligen åka hem och unna mig själv en ordentlig måltid.

Till middag hade jag tänkt koka två och ett halvt paket nudlar med smak av biff som får anses vara nudlarnas oxfilé på samma sätt som torsken är havets oxfilé, inte alls med andra ord. 

Så blir det när jag själv får välja middag på min speciella dag, då väljer jag en maträtt som min sambo inte kan äta. Beslutet är redan fattat och det krävs två för att vara eniga så tyvärr får hon finna sig i det och hitta på något eget att laga till sig själv. Jag hoppas att det inte är något som får mina nudlar att se bleka ut i jämförelse, havregrynsgröt till exempel.

Med de orden avslutar vi det 27e kapitlet i den bok jag kallar livet.

Allt ovan denna punkt skrev jag tidigare idag på min lunchrast och sen så kom verkligheten ikapp mig. Ikväll åt jag inte alls nudlar utan jag åt pizza, den godaste pizzan någonsin från min lokala pizzeria. Delad glädje är riktig glädje sa jag till mig själv när jag tog beslutet att ge upp nudlarna för en måltid både jag och min sambo kunde ta del av även om vi inte delade pizza.

Sedan ringde min galning till svärmor och hennes galna man och sjöng som galningar för mig och det är jag tacksam för.

Ibland går saker inte som man planerat.