Propellerhattspersonlighet

PROPELLERHATT

 

 

När man står och hänger med i ett större samtal, insuper allt som sägs omkring en, värderar och analyserar varje ord utan att själv delge sina egna tankar och funderingar kring ämnet som avhandlas. Kroppen står med bägge fötterna på jorden men man känner att ens sinnen lättar och plötsligt betraktar man sig själv och sammanhanget ur ett helikopterperspektiv. Så kommer frågan, någon undrar plötsligt vad man tycker om det ena eller det andra och man hinner inte med att landa i sig själv innan munnen tar kommando och ger ett svar utan att förankra det i ens själ och man känner sig som en som talar rövarspråk när alla andra talar latin.

 
– Veni, vidi, vici
– Victoria concordia crescit
– Et tu, Glen?
– Fofoitotta.

 
Saken är den att det man sagt inte på något vis behöver vara vidare konstigt eller ”fel” för den delen. Men när den introverta eftertänksamma sidan som analyserar allt som sägs och händer innan man reagerar får finna sig i att för en gångs skull stå i skuggan för spontana kvickheter blir känslan av att vara en kuf större än allt annat.
Det känns som om man för sig i ett sammanhang där man är klädd enligt samma regler som alla andra, man ser ut som alla andra och rör sig som alla andra förutom den lilla detaljen att på toppen av ens cylinderhatt snurrar en aldrig avstannande propeller på högvarv.
Det är inget fel i att ha en propellerhattpersonlighet, den kommer oftast med ett stort inre liv som få andra får ta del av. Det kvarstår dock det lilla problemet i att man ibland känner sig udda, utanför och speciell. Ibland så pass utanför att om man varit med när Jesus brutit sitt bröd hade det förmodligen tagit slut när det var ens egen tur att få sig en bit.
Lösningen är lika enkel som den är svår. För att lätta från marken och ta luft med hjälp av sin propeller prydda hatt krävs det tillit till sin egen förmåga. En förmåga man med all säkerhet besitter eftersom man gått igenom varje konversation man någonsin fört och troligtvis kommer föra i livet i sitt eget huvud. De flesta av oss sitter på de rätta verktygen för att kunna ta på sig en mask och klara sig igenom situationer man egentligen inte lägger någon vidare stor vikt vid. Det är bara att lita på kroppen och låta den föra samtalen du egentligen inte bryr dig om och låta ditt luftburna inre få flyga fritt tills situationer uppstår där du vill vara i fas med dig själv och få ta del av någon annan och ge någon annan hela dig med både kropp och själ. Låt kroppen leva i nuet och dina sinnen blicka framåt, ge dig själv tillfällen att landa i dig själv innan du lever som ett rö för vinden och om du följer dessa små enkla knep så är du fri som en fågel.

Vad du än gör lägg inte propellerhatten på hyllan för den är den del av din personlighet och så länge du är förankrad i dig själv kan du bryta ditt eget bröd och mätta din egen mun.

 

Det här är ännu ett sådant där inlägg jag försökt komma vidare med men väljer att släppa trots att jag inte känner mig riktigt klar med det. Jag kastar mig ut i det okända! Hej och hå!

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

London, en resa utan gränser.

​Jag har varit i London för första gången och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad. Staden låg som grund för min fantastiska resa utan att lägga sig i eller sätta upp hinder för mig eller min bror. Den banade väg för en djupt rogivande resa och i en så vänlig stad kunde jag inte göra annat än att ta fram mitt mest gentlemannamässiga  jag. 

Good Afternoon, You focking wanker.

Det som slog mig mest var att området jag höll mig kring och strosade runt i var fullt av parker och andra öppna ytor så som till exempel torg eller varför inte dammar där stora, obehagligt stora, fåglar plaskade runt. Jag gillar öppna ytor men hatar fåglar, det tillför ett intressant djup till min personlighet.

Det var hur som helst inte bilden jag hade av London innan jag kom dit, jag såg framför mig industri efter industri som spottade ur sig tunga avgaser rätt ut på gatorna och att folk sprang med näsdukar framför munnarna för att utsättas för den förorenade luften så lite som möjligt.

Jag vet inte om min bild av London under tidig industrialisering säger mer om mig eller om Londons förmåga att göra PR de senaste hundra åren. 

Hur som helst var jag i London för att uppfylla två av mina största drömmar i livet inom kategorierna fritid och samliv. 

Att få se mitt lag Arsenal spela på Emirates och att göra en första utlandsresa med min bror.

Arsenal tog emot något klappgäng från långt ner i tabellen och jag var där på plats med min bror. Vi hejade och svor vårt lag till vinst efter ett sent mål på tilläggstid och den eufori som rusar genom ens kropp när 55 000 personer skriker ut sin glädje finner inga gränser. 

Wow, vilken dramaturgi det var. I stil och klass med våra mest hyllade böcker eller annat som följer en dramaturgisk kurva. Motståndarna kvitterar på tilläggstid och jag kände hur luften gick ur mig men så hände det ovannämnda.

Jag flög till London som en simpel man men jag fann mig själv i ett land där man med hjälp av en bror med förmåner kan lämna som en adelsman. Jag har upplevt paradiset på jorden. Eller kanske inte jorden men iallafall på flygplatser. Man har inte rest på riktigt förens man fått uppleva världen bakom kulisserna på en flygplats. Där finns ett universum få har tillgång till men alla vill ta del av. Jag pratar givetvis om de stillsamma oaser som loungerna är. Wow säger jag bara, en stressfri miljö med bufféer och barer som får tre timmar att kännas som trettio minuter. Tre timmar ute i den vanliga vänthallen suger glädjen ur en på en kvart men i loungerna, där önskar man att tiden stod still och att man aldrig ska behöva läsa de ord som bryskt väcker en från sitt drömtillstånd. Go to gate . 

Fyra stycken lounger besökte vi och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte kommer ha tillgång till dessa underbara platser något mer. För även om Glen glänser som ädelmetall är inte allt som glimmar guld och ett guldkort hos SAS har jag bestämt inte även om jag gett mig själv en guldstjärna i kanten och en klapp på axeln.

Mot oändligheten och vidare och London, baby, vi ses igen.