Det finns en gala för svenska hjältar.

Alla vill vi väl någon gång kunna titulera oss som hjältar, men vi tar det sen.

Det var måndag kväll och klockan hade hunnit vandra upp mot 20.00. Tvätten var gjord, maten var lagad och jag låg mätt och belåten i vår säng. Hon hade precis kommit hem efter en lång dag på jobbet och fanns där bredvid mig.
Allt var gott, allt var vad jag önskade att det skulle vara. Vi ägde lugnet. Vi var det där sista medvetna ögonblicket helt utan bekymmer som når en precis innan sömnen gör det. Tillsammans i vår värld bakom slutna ögon, ett skuggspel på insidan av våra ögonlock, som om vi somnat fastän vi var vakna och såg på nyheterna. Nyheter från verkligheten. Den verklighet som vi aldrig lyckas slå oss fria från.

Kan hjältedåd födas ur förpliktelser eller har man då bara gjort sitt jobb.

Mina förpliktelser bestod utav fotbollsmatch. Start 21.15.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tuben
Det är viljan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.
Frågor om att vara någon annan
Och ett universum utan svar
Skyltar om nästa tre minuter
Som om jag inte redan kunde tabellen utantill
När allt kommer omkring
Finns det något viktigare än att komma i tid
En dag
En annan betoning

Stundens allvar, jag och mitt ansvar. Mitt löfte att ställa upp, att stå upp mot vårt motstånd. Det finns många saker jag önskar att slippa en måndagskväll. Att stå i vägen för skott från människor som inte vill annat än att se dem passera mig är en av dem.
Rädslan har aldrig varit för bollarna, rädslan har alltid handlat om att göra fel. Att misslyckas och se sig själv besegras. Någon sa att det inte finns någon press eller förväntningar på den för matchen utvalda målvakten, hon glömde bort kraven jag ställer på mig själv. Det var nära att jag gav upp och frånsade mig ansvaret jag tagit på mig Sen kommer den där tanken om att överträffa sig själv och göra det ingen trodde var möjligt.

Det finns en gala för svenska hjältar. Några har bevisligen nått dit, fått chansen att titulera sig något av det mest åtråvärda vi har. Tusentals tips om hjältedåd når Aftonbladets redaktion. Inget av dem är om mig, för vad har jag gjort för rekommenderas som en hjälte?
Inte räddat några liv, aldrig släckt några bränder. Inte förhindrat några brott eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som någon annan varit på fel plats vid fel tillfälle.
Lagom, jag är lagom hjälpsam. Försöker så gott jag kan att ställa upp när någon behöver det. Blev en gång kallad för en ängel på jorden av en dam vars rullator jag bar ner för en trappa. Finns det någon gala för det?

Jag står där mellan två stolpar och kommer på mig själv att tänka att här på konstgräsplanen en måndagskväll i maj föds inga hjältar. Här uträttas inga hjältedåd. Jag finner mig själv kunna slappna av och bara ta situationen för vad den är. Det är vi som anfaller, då finns ingen plats för mig. När vi är som bäst har jag spelat ut min roll.

Och så vänder det.

En boll rullar förbi och jag blir rasande. En andra följer samma väg och jag kan inte göra annat än att ligga kvar på rygg och se upp mot himlen. Ett flygplan passerar där uppe på hög höjd, jag själv är slagen till marken av mina högt ställda krav men skulle inte för världen vilja befinna mig någon annanstans än just där.

2-0.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Bakbunden resenär


Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en resa som känns rätt? Utbudet är givetvis väldigt mycket mindre nu än om vi hade börjat leta redan tidigare i år.

Det är vår stora sorg att jag har en tendens att skjuta på saker och det är jag och bara jag som äger det problemet. Insiktsfullt som bara fan men min patalogiska prokrastinerings problematik gör att jag tar tag i den saken imorgon.
 Så

Ska man åka till Grekland? Hur är egentligen Mallorca nu för tiden? Sola och bada är vad vi vill göra, eller hur?

Fast solen är ju bra läskig, speciellt när vi bägge två är så ljusa i hyn att vi är övertygade om att vi får tio talet nya fläckar på kroppen varje gång vi solar.

Hur mycket ska vi betala? Lyx är alltid härligt men vi kommer ju sällan vara på rummet. Lite sämre hotell kanske, men tänk om det är långt under den standard som vi gjort oss vana vid och att vi då inte kan komma ner i varv. Det får inte vara några barn i närheten men om man ska bo på ett vuxenhotell skjuter priserna i höjden. Barn kanske inte är så farligt ändå? Hur nära stranden ligger det? Hur långt är det till centrum? Passar charter vår påhittade image? 

Kanske drar vi till Bahamas i vinter istället.
Letandet fortgår som det gjort i snart två veckor och jag ser inget slut på det hela. Det här är första gången vi kommer resa med charter och när hela världen står för våra fötter känns möjligheterna motstridigt få. Vi ser inte skogen för alla träden och varje tankeexperiment där vi påstår oss ha valt en resa slutar med att vi  börjar omvärdera våra liv. Vem är jag? vilka är vi? Har du någonsin reflekterat över om man byter ut alla plankor på ett skepp, är det då fortfarande samma skepp?
En sak är säker, bada ska jag göra. Jag har för första gången någonsin arbetat för att få en top notch beach kropp så jag måste få stå där på stranden och inse att absolut ingen bryr sig om mig och min kropp förutom jag, min sambo och den där obehagliga typen under ett parasoll 30 meter bort. En insikt som kan vara nyttig att bära med sig i livet.