Midsommar i December.

Midsommarhelgen hade traditionsenligt sett ut som precis som den gjort de senaste fem åren vilket också är hela poängen i själva begreppet tradition. Vi vaknade upp efter torsdagskvällens försiktiga glädje och optimism redo att ta oss an ännu en dag som skulle se ut som den alltid hade gjort.

Midsommarafton skulle gå ut på att leka lekar, äta midsommarlunch, slappna av och förbereda middag. Middagen grillades och åts alltid vid den stenbelagda uteplatsen på framsidan av huset och det var också den plats som var samlingpunkten för hela sällskapet fram tills natten kom och myggorna tog över. 

När maten var uppäten gick vi in med disken och ut med filtar, ljus och något gott att dricka. Vi var spända för det som skulle komma och vi förstod att hur pass rutinmässigt midsommarfirandet väl hade fortgått fram tills den punkten visste man aldrig vad för spontana handlingar ett ordentligt alkoholrus kunde frambringa.
Då talar jag inte om vårt egna alkoholrus utan det alkoholrus alla de glada midsommarfirarna som snart skulle komma passera på den stora vägen utanför vår uteplats befann sig i. 

Kvällen blev tillslut 20.00 och de första ekipagen gick tjoande och tjimmande förbi glatt vinkades till oss stockholmare som gjorde vad vi kunde för att matcha deras entusiasm och glada tillrop. När de passerat såg vi allihop på varandra och nickade instämmande. Det hade sannerligen börjat igen och som vanligt stod vi handfallna inför den våg av berusning som snart skulle skölja över oss. Skulle någon vingla in och slå sig ner runt vårt bord och skåla med den medtagna groggen som han senare ville skicka runt för att oss att smaka? Skulle vi behöva tacka nej till ännu en Oboy-grogg ännu ett år?

Ju senare klockan blev desto mer folk kom gående och desto mer berusade var de.
Vi satt kvar där ute och skrattade med och åt de glada människor som på kreativa sätt rörde sig förbi på väg mot den traditionella festen på dansbanan en bit bort.
Traktorer med släp körde skytteltrafik fram och tillbaka mellan den lilla tätorten två kilometer innan vårt hus och dansbanan två kilometer efter och vi befann oss i centrum för midsommarfirandet som passiva åskådare som gladdes över de andras förväntansfulla sinnestillstånd.

Någonstans började en vän, min sambo och jag diskutera möjligheten att vi nästkommande kväll skulle ansluta oss till det pärlband av människor som rörde sig mot dansbanan men vi var alla mer eller mindre skeptiska och outtalat överens om att inte gå fastän tanken var kittlande. Vi befann oss i en oas och de historier vi hört om dansbanan gjorde gällande att där rådde en Mordor liknande stämning långt ifrån den typ av midsommar vi eftersträvade.

Vi gick och la oss utan att ha fattat beslut om kommande kväll.

Rutinerna för midsommardagen var snudd på identiska med de som var dagen innan och som de varit de senaste åren. Det som skiljde just den dagen från tidigare år var den allt mer kittlande tanken om att faktiskt ta sig till dansbanan och tala med bönderna på böndernas vis.
Fram och tillbaka vankade vi mellan alternativen att gå eller inte gå och när vågskålen nästan slog i botten på den negativt inställda sidan kastades plötsligt ett så tungt argument upp på den positiva att vågen välte, alla negativa argument flög i luften och vi bestämde oss i samklang för att dansa in det faktum att vi gick mot mörkare tider.
Argument som tillslut övertygade oss stavas gratis inträde. Hade vi vart i stan hade vi kommit in gratis om vi kände någon i dörren eller om vi stod på listan men vi var på landet och där gällde landets regler. En bil stannade till och backade ner på vår avfart som går parallellt med den stora vägen ovanför. Att någon spontant stannade till utanför vårt hus var inget som hände var dag utan får anses vara en ovanlighet. Ut klev en lång, smal herre med frisyr som om han vore en av de Beatles och han gick fram mot oss förvånade stockholmare som måste sett skräckslagna ut. När han stannade framför oss ställde han den fråga som gjorde att vi lyckades förhandla oss till gratis inträde som tack för den hjälp vi skulle komma att erbjuda honom. 

Han berättade att han var från dansbanan och sen frågade han oss om vi möjligtvis hade några tunnor avsedda för att placeras i utedass att låna honom, det var fullt med skit borta på dansbanan och han hoppades på att vi kunde bli hans nödlösning. Vi hade skittunnor att låna ut om det var så att det möjligtvis kunde ordnas att vi slapp den lilla inträdesavgiften till festen senare på kvällen som tack för hjälpen. Självklart svarade han och saken var klar. En affärsuppgörelse var i hamn. 

21.00. 

Vi hade ett öppet sinne inför kvällen och var inte ute efter att stå och titta på lantisarna från en förhöjd position utan önskade interagera med dem på deras nivå. Dessvärre visste vi inte hur lantisarnas fördomar gentemot oss skulle ta sig uttryck och inte heller vågade vi chansa så på väg till dansbanan bestämde vi oss för att göra allt för att inte sticka ut som hermeliner bland katter. 

Utanför entrén, på andra sidan vägen, var parkeringen full av gamla raggarbilar och Volvo 740’s som dånade hög musik ur sina högtalare. Jag tänkte för mig själv att personen med det största ljudsystemet borde bli utsedd till kvällens DJ och på ett strukturerat vis förse hela parkeringen med musik. Parkeringsfestarna verkade inte dela min uppfattning utan fortsatte på sin redan inslagna bana med ett konstant pågående medley av allt från lugna powerballader till mer ekivoka låtar om sex och samlevnad. Det var inte min ensak och blanda mig i deras förehavanden så vi lämnade dem åt sitt öde och tog oss vidare mot entrén. 

Fjärilarna i magen utvecklades till kondorer när vi ställde oss i kön för att komma in. Vi såg logen för de mer mogna danserna och dansarna precis innanför entrén. Allt jag trott och hoppats få uppleva den kvällen stod där framför mig och förde mig tillbaka till mina falska minnen från en tid då folkparker och dansbanor var de hetaste av arenor för storslagna spelningar av storslagna artister.  Vi var näst på tu att få ta del av historien när grinden till gemenskapen slogs igen framför våra näsor.

– 140kr

– ‎Vi går in gratis

– ‎Så fan heller, 140kr eller stick.

– ‎Vi har blivit lovade att få komma in då vi lånat ut några tunnor till dassen.

– ‎Gå härifrån nu!

Han den där vakten hade något särskilt i blicken när han leende domderade och pekade med hela handen åt oss. Det var nog Stockholmsföraktet i sin renaste form som drabbade oss och jag förstod att han gjort det till sin personliga angelägenhet att inte låta oss komma in. Min vän hade å andra sidan gjort det till sin personliga angelägenhet att få komma in så han förde fram sina synpunkter och argument på ett moget och sansat sätt till den aggressiva vakten. Nu har jag polerat just den här delen av historien och lindat in den i bomull för att skönmåla vår del av konversationen och utpeka vakten som en riktig drummel. Sanningen ligger nog närmre en kaskad av svordomar och utmejslade uttryck för att beskriva hur illa vår vän tyckte om vakten i fråga men jag hoppas att ni trots min ärlighet om min väns språkbruk ändå väljer att stå på vår sida i konflikten och fortsatt ser vakten som ett maktfullkommet köttberg utan hjärna och oss som oskyldiga lamm.

– Där är skittunnemannen! Vår vän ropade och pekade mot den Beatles friserade mannen.

Han kände igen oss direkt och gjorde sin plikt som andre part i en uppgörelse mellan gentlemän och sprang fram till grinden som fortsatt vaktades av den frustande vakten och släppte in oss.

– Välkomna.

– ‎Tack.

Vår vän gav vakten en sista blick och höjde armarna till luften likt en segergest. Vakten ville nog sänka vår vän men höll sina känslor i styr vilket jag är tacksam för nu i efterhand. Tänk om minnen av denna kväll handlat om hur en vakt bangat sin batong i våra huvuden och inte om hur vi bangade våra huvuden till en rockig version av nationalsången.

Vi hade inte sett det förut men blev snabbt varse om den scen avsedd för en yngre eller en mindre mogen publik som var belägen i en grop snett nedanför dansbanan. Vi måste ha varit både unga och dumma för halvminuten senare stod vi framför scenen och gungade våra huvuden till DJ. Patrik som pumpade ut Timotej remixer ur högtalarna så högt och intensivt att marken skakade.

Vi var lyckliga, levde som om vi aldrig firat eller skulle fira midsommar igen.

Men var vår lycka förankrad i verkligheten eller befann vi oss i ett luftslott som kunde förlora sin flygförmåga och kasta oss tillbaka mot jorden i en nedåtgående spiral vilket ögonblick som helst? Bevisen för det sistnämnda fick allt stadigare luft under sina vingar när det började smyga sig på en känsla av att det var vi och så var det dom och att det gick vattentäta skott mellan våra egentligen hopflätade världar. Jag kunde inte identifiera mig med de människor som hoppade runt omkring oss och skreksjöng låtarnas refränger tillbaka mot DJ. Patrik som om de hatade honom för att han med sin musik tvingade dem att bete sig som de gjorde. Slavar under sina gener och sina arv, fastkedjade vid varandra och den påle landsbygden var. 

Min berusning började mattas av allt mer desto längre tid vi spenderade framför scenen och de vänskapsbandsknytande egenskaper alkoholen fört med sig avtog snabbare än jag var bekväm med. Jag ville bort, hem, tillbaka till min oas. Jag ville dansa, jag ville festa, jag ville släppa alla hämningar. Ambivalensen över det storslagna i att ha åkt tillbaka i tiden och få ta plats i en del av historien men samtidigt vilja ta mig tillbaka till samtiden gjorde mig inget gott så jag tog ett snabbt beslut och bestämde mig för att leva i nuet och återuppleva stunden som en rolig historia först i en kommande framtid.

Vi fortsatte dansa, lät våra känslor förmedlas genom obegripliga rörelser som ingen annan än vi förstod, vi talade ett kroppsspråk som om vi var från en annan värld och bara vi kunde tolka varandras uttryck. Glädjefyllda superlativ och ohämmad optimism. Ingen kunde döma oss för att vi var från en annan värld och vi dömde ingen för att de aldrig varit där. Våra armar var öppna för vem som helst att omfamnas av vår värme.

Fortsatt fördomsfria och såg vi varken färg, kön eller härkomst så det som plötsligt hände framför oss på dansgolvet framstår fortfarande i vårat kollektiva minne som vaga bilder med oklara signalement.
Några, det kan ha varit vita tjejer från Örebro, började bråka med varandra över något trivialt som en truckerkeps och några andra, det kan ha varit kvinnornas killar, anslöt till bråket och så blev sagorna om den Mordor liknande stämningen på dansbanan till sanning när dansgolvet utvecklades till ett klassiskt rallarslagsmål tonsatt av DJ. Patrik som gett efter för publikens påtryckningar och slängt på Faster, Harder, Scooter på skivspelaren. 

Det blev någonstans början på slutet för vår förtrollade kväll och vi bestämde oss för att lämna slagfältet och ta oss tillbaka till vår stilla oas medan vi fortfarande kunde komma helskinnade ur bataljen. Så kan det gå när man wallraffar på landsbygden utan att första ta reda på alla omständigheter om den miljö man är i stånd att ge sig huvudstupa in i. Nu i efterhand är det ett roligt minne för oss inblandade att bevara och jag återkommer ofta till den kvällen när jag har tid över att tänka tillbaka på roliga händelser i livet. Vissa saker behöver man bara uppleva en gång för att inse att det inte är något för en själv men lik förbannat är man glad att man fått uppleva just den enda gången. 

Glen Snoddas – Tidsresenär

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!

Gammal är äldst och så jag då.


Nu har jag passerat den punkt i livet då jag inte längre kan dö ung utan kanske bara allt för tidigt.

Tidpunkten då gratulationer haglar in och det enda jag kan känna är ett dåligt samvete för alla som gratulerar mig men som jag själv missat att gratulera.

Förlåt för mina tillkortakommanden.

En dag som denna har jag fler beröringspunkter hos ett tågvrak än ett yogacenter. Jag är i uppror med mig själv, vägrar vänja mig vid att bli uppmärksammad av den anledning att mina föräldrar inte kunde hålla sina lustar i styr en januari dag för 28 år sedan. Samtidigt njuter jag lite av uppmärksamheten. 

Vi är nog många med samma inställning till födelsedagar som jag, vi som hellre besjunger folk än blir besjungna.

Än så länge har i alla fall ingen galning sjungit för mig och det är jag tacksam för.

Jag blir gärna äldre så länge det inte innebär att min pojkaktiga charm går förlorad, den är min usp, mina unika selling point och utan den är jag inte mycket mer än en

Jag skrev inte klart meningen ovanför, en konstnärlig touche jag hoppas uppfattas som genomtänkt. Jag tycker den är, om inte stark, i alla fall magstark. Man kanske ska bli mer konstnärlig och bohemisk nu när åldern börjar ta ut sin rätt. 

Glen Snoddas en lågt hängande frukt. 

När man fyller år får man rikta fokus på sig själv och nu när strålkastarljuset är mitt att äga så tänker jag leva mitt liv, la dolce vita. Efter den här lustfyllda arbetsdagen tänker jag nämligen åka hem och unna mig själv en ordentlig måltid.

Till middag hade jag tänkt koka två och ett halvt paket nudlar med smak av biff som får anses vara nudlarnas oxfilé på samma sätt som torsken är havets oxfilé, inte alls med andra ord. 

Så blir det när jag själv får välja middag på min speciella dag, då väljer jag en maträtt som min sambo inte kan äta. Beslutet är redan fattat och det krävs två för att vara eniga så tyvärr får hon finna sig i det och hitta på något eget att laga till sig själv. Jag hoppas att det inte är något som får mina nudlar att se bleka ut i jämförelse, havregrynsgröt till exempel.

Med de orden avslutar vi det 27e kapitlet i den bok jag kallar livet.

Allt ovan denna punkt skrev jag tidigare idag på min lunchrast och sen så kom verkligheten ikapp mig. Ikväll åt jag inte alls nudlar utan jag åt pizza, den godaste pizzan någonsin från min lokala pizzeria. Delad glädje är riktig glädje sa jag till mig själv när jag tog beslutet att ge upp nudlarna för en måltid både jag och min sambo kunde ta del av även om vi inte delade pizza.

Sedan ringde min galning till svärmor och hennes galna man och sjöng som galningar för mig och det är jag tacksam för.

Ibland går saker inte som man planerat.

Ungdomligt förehavande pt.1 – Frånskild förankring.

Bröllop nummer två  i sommar är avklarat och det enda jag kan tänka på är att jag är för gammal för det här nu. Inte för att gå på bröllop i sig men att gå på bröllop dagen efter man varit på 25-års fest. 

Att jag snart 28 år gammal är ute och festar två nätter i rad är inget annat än ett desperat försök att försöka återuppleva en svunnen tid från yngre dar. Ironiskt nog var jag aldrig ute och festade två nätter i rad när jag var ung men bilden av ungdom återspeglar sig i ett evigt festande och jag är inte den som är den när det kommer till att följa stereotypa karaktärsdrag hos någon med åldersnoja. 

Där var jag på en gammal väns bröllop och satt bredvid en annan gammal vän som precis blivit pappa och det är nu stressen ska komma krypandes längst min ryggrad och sätta griller i mitt huvud.

När är det dags för mig att växa upp? Gifta mig, skaffa familj och så vidare?

Glädjande besked, jag är inte ett dugg stressad! Jag är vid god vigör och rör mig långsamt mot den delen av livet där giftermål och barnafödande börja bli aktuellt. Men inte än på ett tag utan sen, nu är jag för på gång för att vilja ändra någonting. 

Så varför beter jag mig då som om jag befinner mig i en snart-trettio-års-kris?

Jag projicerar åldersnojan på mig själv redan nu när jag är stabil och lycklig så att jag är väl förberedd när den väl kommer på riktigt och jag förmodligen befinner mig på en betydligt mörkare plats. 

Om det är värt att se olyckan i det lyckliga för att kunna se lyckan i det olyckliga längre fram i livet får tiden utvisa. 

När jag senare utvärderar mitt experiment kommer jag oavsett utfall bli en lärdom rikare och det anser jag vara en av åldrandets främsta fördelar. Det är tillfredställande att inse att man kommit till insikt på äldre dagar och inte begår samma misstag man gjorde när man var yngre och så länge jag lär mig saker på vägen ser jag åldrandet som en ynnest att få ta del av.

Har jag precis funnit ett sätt att helgardera mig för en lycklig framtid? Vem vet.

Bröllopet fortlöpte enligt den mall jag satt upp för ett lyckat bröllopsbesök. 
Inta en mystisk återhållsam ställning under middagen utan att för den delen vara svår och otrevlig. Blomma sedan ut på dansgolvet och dansa till stängningsdags med ett stort leende på läpparna och en discodivas självförtroende. 

Fördelningen av energin ligger på 20% middag och 80% dansgolv och det man inte uttryckt med ord kan man gott och väl utrycka genom en dans eller två.

Slutligen tänkte jag bara kasta ut informationen om att min sambo fångade bröllopsbuketten men jag väljer i nuläget att inte kommentera det vidare. 

Chockad och glad men ingen choklad

Två fel blev till ett rätt. Ett ordentligt jäkla rätt.

I ena felet har vi överraskning. Något av det jobbigaste jag vet eftersom det är vad som raserar min annars så välplanerade tillvaro.

I det andra felet har vi födelsedagskalas, jag firar inte mina födelsedagar då jag inte gillar att anledningen till att folk samlas är på grund av mig och att jag blir äldre.

Och till det som blev rätt.

”Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?”

Men så står man plötsligt där med skägget i brevlådan och fattar inte vad som hände. Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?

Här ska bara Clara vara tänker jag för mig själv, ni andra kan inte vara kvar här just nu för Clara ska bjuda mig på romantisk middag. Thomas och Becca följde bara med upp för att låna toaletten och sen drar de vidare till sin middag. 

Det är när det går upp för mig att jag blivit lurad och att en överraskningsmiddag har anordnats till mig som jag chockartat säger att jag behöver en cigg, eller två.

”..den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare, konstigt.”

Den första av många den kvällen, det vart min tillflykt för att få lite andrum och försöka få grepp om situationen och vad fan som egentligen händer. Något grepp lyckades jag absolut inte få genom ciggen så jag försökte med alkohol också, men den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare. Konstigt. 
Tack alla för att ni kom och tack för att ni tvingade mig ur min comfortzone och gav mig den bästa av presenter, er närvaro. Ni är guld värda och jag hade en grymt bra kväll, hoppas ni också hade det.

Mot oändligheten och vidare.