Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Haute couture är inget jag tar lätt på.

 Jag som bara brukar ha en sjukdag om året har redan idag, den 16/1 2017, sjukanmält mig. Det här hade jag inte trott när jag klev in i det nya året full med energi och en stor portion framåtanda, men ibland vill kroppen annat och då gör man bäst i att lyssna. Givet att helgen blev en aning värdelös när näsan rann i ett och ögonen tårades som om jag såg Jedins återkomst och scenen där Luke håller sin döende far i knät efter att han låtit kärleken till sin son visa sig för första och sista gången. Tårdrypande är bara förnamnet.

Jag är en positiv kille och har tagit tiden som sängliggande och soffsittande till vara och lagt den på att vara kreativ vid de tillfällen ögonen tillåtit mig att se klart. Då jag vid två tidigare tillfällen försökt att få H&M att sponsra mig utan framgång har jag valt att lägga de planerna åt sidan och istället gått all in på att snickra ihop mina egna kläder, mitt alldeles egna lilla sponsorskap av mig till mig och åt mig själv.

Me myself and I rakt igenom.

Tyvärr kan jag inte hantera den programvara jag borde kunna hantera för att kunna göra mina ”designer” redo för tryck så jag lägger istället fokus på att göra vad jag kallar skisser i Photoshop och så hoppas jag på att någon i min omgivning som kan det här med Illustrator snart har tid att hjälpa mig att förverkliga mina drömmar. Tills den dagen är här kommer jag fortsätta ha roligt när jag leker i Photoshop och vid sidan om det samla på mig plagg att trycka på när väl dagen är kommen då någon hjälpt mig att hjälpa mig själv eller hjälpt mig genom att helt enkelt hjälpa mig. Förhoppningsvis sker det innan sommaren har kommit, jag har brist på t-shirts redan nu och det hade varit roligt att bära något man skapat själv och inte förlita sig på svikarna hos H&M.

labongegrande_ad

dolme_dolme_ad

Som designer står jag för ett manligt lekfullt skapande som ryms inom haute couturens gränser. Det ska vara lugna fina färger som förmedlar ett tydligt budskap med stilrena linjer och harmonisk symmetri. Och vet ni som Ernst brukar säga, Farbror Glen, han har den rätta knycken och med den kan man komma långt, hela vägen till ett blogginlägg faktiskt.