Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Frittfall i finanserna, jag talar om känslor.

​Ibland har man sådana där dagar då man inte längre tror på det man gör eller den man är och man börjar tänka för mycket på sina brister. Det enda man vet är att man ingenting vet och långsamt börjar man falla ner i den nedåtgående spiral som slutar i en mörk grop av självförakt.

Det är tur att dessa dagar infinner sig allt mer sällan med åldern men att tro att man någon gång helt kommer slippa dem är dumdristigt.

Det handlar bara om att försöka se till att tiden mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan är så lång som möjlig men dum som man är går man alltid och ställer sig sist i kön igen direkt efter avslutad åktur. På sommaren är det längre kö för att komma på igen, på hösten och vintern är kön obefintling.

När ens självkänsla frågar en vad man är.


Det kommer tyvärr bli kortare tid mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan vars stomme är byggd av krossade drömmar och bultar av ångest.
Det är bara bryta ihop och komma igen för snart kommer våren och sommaren tillbaka och då det är enklare att vara sådär lagom dum i huvudet som krävs för att alltid tro på sig själv oavsett utmaning. Då ska jag bygga en ny attraktion av drömmar på livets nöjesfält och dess namn ska bli -Frittfall- eller -katapulten-.

När man bygger med drömmar.

Eller tro och tro förresten, det är nog inte så att man direkt tror på sig själv men man vet däremot bättre än att börja grotta ner sig i småsaker och analysera sig själv för mycket i onödan. 
Det är bara att go get em tiger, fast jag ligger i ide tills dess, som den björn jag är.

Torsdag – Blixtrar och dunder.

Då är det torsdag igen och med det står helgens musik tips på schemat. 
Denna vecka ger jag er två låtar direkt från Billboardlistorna för sex år sedan. Någonstans på vägen de senaste åren har jag tappat bort min musikaliska kompass och jag sällar mig till den skara av människor som inte uppdaterat sitt musikbibliotek sedan de var 22.

Först ut är Katy Perry – Fireworks.


Det här är en låt som kan få den mest molokna dagen att spricka upp. Oftast lyssnar jag på den här låten när jag tar en deppig lång dusch och vill ha lite peppig pondus.

Do you ever feel, like a plastic bag, frågar Katy oss och jag tror att vi alla någon gång kunnat relatera till just det. Att känna sig som en plastpåse.


Den andra låten är La Roux – Bulletproof.


För när vi står där framför spegeln i hallen innan vi lämnar vårt hem är det just vad vi övertygar oss själva att vi är, skottsäkra. Ibland kan man behöva den där extra påminnelsen att man är fantastisk som man är.  För oss fantastiska är det här en skottsäker väg att hitta sin fulla potential för när La Roux skjuter stenhårda popsalvor mot oss tar vi emot skotten mellan tänderna och ber artigt om en till.

Det var veckans låtar och jag hoppas ni uppskattar dem. Nästa torsdag är jag tillbaks med ytterligare tips inför helgen, på återseende!

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.

Intressant Modebloggare, eller?

Inom en snar framtid kommer den här påstådda modebloggaren faktiskt också att presentera något som har med mode att göra. För den har modebloggaren har fyllt år och fått en dags shopping i present av sin flickvän. 

Vad är det då jag är på jakt efter frågar vi oss alla och svaret är enklare än vad vi tror.

För det första är det minst ett gärna två par jeans som står på inköpslistan, en snabb genomgång av min garderob har givit mig insikten att jag inte har några jeans i klassiskt utförande. Vid närmare eftertanke har jag inga funktionsdugliga jeans överhuvudtaget. Vart jag kommer landa i stil och färg står ännu skrivet i stjärnorna, att de inte kommer vara trasiga är säkert iallafall. Min ålderdomliga syn på kläder säger att de måste vara hela. 

Som nummer två på listan kommer ett par skor. Att hitta ett par skor är svårare än vad man tror. Ska man gå åt det mer dressade hållet eller något mer avslappnat? Ett par klassisker eller något nyskapande? Jag vet ännu inte vad det är jag är ute efter men tids nog hoppas jag ha funnit svaret på frågan som är något av vår tids svåraste. Förhoppningsvis hittar jag en klassisk sko i nytt spännande utförande.

Självklart kommer jag dela med mig av mina inköp när de väl har genomförts.

Dagens comeback på bloggen

TIPS1

Då är det dags igen efter fyra års frånvaro då segmentet i bloggen som jag har valt att kalla för ”helgens musiktips” välkomnas tillbaka med rungande applåder.
Vi går ut stenhårt och jag väljer att ge er fyra låtar inför helgen, en låt för varje år jag var borta från bloggen. Nu har jag inte längre tillgång till Photoshop så loggan är den samma som för fyra år sedan men varför ändra på ett vinnande koncept?

Organism 12 ft. Mofeta – Pissfattig

Vi börjar med en låt som inte lägger några fingrar emellan när det kommer till att beskriva tillvaron för en hårt arbetande människa. Med hårt arbete menar jag att spendera pengar i en sådan snabb takt att man finner sig vara ”pissfattig” i slutet av varje månad. Lyssna och dröm er in i den värld som målas upp av dessa två förgrundsgestalter i svensk hiphop under slutet av 00 och början av 10 talet.

https://youtu.be/jPYRtQoVd4A

Governor Andy – Pengatrubbel.

Låt två tar vid där låt nummer ett slutade och spinner vidare på känslan runt den 24e varje månad. Den här gången lägger vi till baktakt och en röst med ett register som sträcker sig över hela tonskalan.

https://youtu.be/Bmr21VcSv_k

RMK- Skrattirriterande

Den tredje låten berör samma tema som de tidigare låtarna men levereras över ett beat med en skön gitarr i förgrunden. Låten har några år på nacken och håller inte önskad kvalité i det ljudmässiga men hämtar hem det igen med en träffande text.
Som kuriosa kan jag berätta att artisterna var med under en kort sejour i programmet ”Talang” i Tv4, året var 2008.

https://youtu.be/ud11pTVmDi8

Fritjof & Pikanen – Säg då

Avslutningsvis kör vi på med en dansant skildring av ett liv utan Kalles kaviar och andra i-landsproblem. Jag håller mig kort så att ni fortast möjligt kan gå in och lyssna på denna härliga låt från en av nutidens, nåja, trendigaste duo´s.

https://www.youtube.com/watch?v=Pznlpn_SzEc

 

Big Boom Fuck You Im Done, snart är det löning och då kör vi all in hörrni!

Trendernas trendigaste trendsättare

En efterlängtad comeback efter fyra år utanför rampljuset är stundande och alla ni har äran att få sitta på första parkett när det mytomspunna formatet ska ta plats i strålkastarljuset ännu en gång.
Det första andra steget för att påbörja en trend och går från att bara vara en one hit wonder tas om bara några timmar. Det som för fyra år sedan utlovades vara starten på en följetong ska äntligen få en uppföljning och jag tror inte ni kommer bli besvikna utan tvärtom mycket belåtna.
Många gånger undrar jag vad jag har lärt mig under dessa fyra år som passerat men jag kommer bara fram till alla de saker jag inte lärt mig. Jag har fortfarande inte lärt mig att ta tag i saker och att ha disciplin nog att hålla mig i form mer än en månad i taget.

Glen ”Jojobanta” Snoddas.

Nu över till det väsentliga igen, den nagelbitaren till cliffhanger jag med mycket precisa och beundransvärda ordalag har beskrivit i det här inlägget. Den cliffhangern håller jag på ytterligare ett tag och istället ger jag er ännu en mycket träffande GIF som passande nog är från just filmen Cliffhanger.

cliffhanger-scene-o

På återseende