Bästsäller

Det är lika bra att skriva sina memoarer i blyerts. När man är klar och ligger begravd som om jag bara hade ett liv, är det säkert någon som har ändringar att göra. Sudda bort alla sura miner, ett A6-block har knappt plats för ljusglimtar, minst av allt beskrivningar av danser jag kunde i huvudet men sällan förkroppsliga. Det krävs en stor portion pondus för att lyckas med krumping. Vilket också ligger i dansens natur. När jag spänner hela kroppen för att slå ett ordentligt slag i luften så måste jag till ett hundra procent mena att slå hål på atmosfären. Annars ser det bara fånigt ut. När jag med låst ryggrad vrider runt min överkropp som om jag höll en rockring spänd mot mina skuldror. Då måste mitt ansikte ge uttryck för så mycket aggression att ingen vågar se den osynliga rockringen som till och med jag tänker finns där.
Krumping är bara den senaste dansen på listan över sådant jag inte bemästrar.

Reseskildringar är ett annat exempel, som här från Perus höjder.
Vägarna var som oftast ett smalt fällt av asfalt flankerad av stampade jord på bägge sidor. På den moderna vägen i mitten körde lastbilar med öppna flak till brädden fylld av bråte, med chaufförerna hängande över tutorna för att undgå kollision på den underdimensionerade vägen. På landsvägen gick det långsammare, när bönder och deras för dagen utvalda daglönare vallade boskap åt ena hållet och rullade kärror med spannmål dragna av utmärglade åsnor åt det andra. Den sista byn längst vägen, innan asfalten byttes mot mindre vägar av sten, var av pittoresk modell. Bensinmackens plåttak stod lutat mot en uttjänt pump av Shellmodell, vars röd, vita gula färgschema lyste upp som en 80 tals referens lika goda som någon annan.
De som kom med bil från inlandet för att korsa bergen och ta sig vidare till havet stannade utan undantag för att tanka där i byn, den sista på tio mil av kargt klimat och väderbitna farleder. Det gav de luttrade invånarna en chans att tjäna en extra hacka på ovana chaufförer vars osäkerhet förstärktes av skakande huvuden och ojande läten från byborna.

– Över berget i den här bilen? Oj oj oj, inte bra. Ni borde inte köra själva. Det finns många hinder på vägen som bara vi känner till.

Även de kaxigaste turisterna kom på andra tankar när de såg upp mot topparna och fick se vraken från tio år gamla olyckor, som med lokalbornas hjälp fortfarande låg synliga i den annars täta vegetationen. De vana bilförarna från trakten erbjöd sig att framföra ekipagen längst de farligaste rutter mot en liten ersättning, inte mer än någon dollar eller så.
Ett pris så pass bra att ingen kände sig självsäker nog att tacka nej varpå bilnycklarna bytte händer och inget hände.

– Imorgon bitti, inte tidigare än så. Idag är vägarna fulla av boskap. Ta en öl i baren och sov sen en natt på hotellet så åker vi imorgon bitti.

Inte heller det gick att avstå. En iskall öl på 1500 meters höjd och en natt under tak med en stjärnklar himmel direkt utanför fönstret är inget som hör till vardagen ens för de vanaste av resenärer.
Priserna för allt kunde mycket väl vara hutlösa, men de goda invånarna ville inte göra sig några större pengar på att lura turister. Fick de bara tillräckligt för att slippa ta jobb i lågländerna var de nöjda och 15 dollar räckte gott och väl till ett drägligt liv. På morgonkvisten när turen börjat insåg de flesta att de utan problem klarat av att köra rutten själva, men den goda upplevelsen från kvällen innan fick dem att känna sig som vinnare även om de blivit dragna vid näsan.
Och därför hatar jag Peru fastän jag aldrig varit där.
Lite som merpartens relation till häst.
Hos många av oss är den obefintlig fast vi är övertygade om att den trots det är ”Mannen som kan tala med hästar” bra.
Därför kan jag ha en åsikt om Peru baserad på en beskrivning jag hittat på själv. Lika väl som jag för alltid kan häst efter att ha ridit ponny under en marknad 1997.

Vissa saker behöver inte vara svårare än en riktigt bra magkänsla, fast dålig då. Min uppfattning kring att göra mig en hacka genom att köpa dyra böcker billigt och sälja dem dyrt är också baserat på magkänsla. Där finns en ordentlig känsla av att det kommer gå vägen. Vinsten är redan inräknad på de böcker jag köpt hittills, fastän jag inte planerar att sälja dem förrän om 20 år.
Ur ett annat perspektiv är de bara hyllmeter av dyra inköp jag inte vill läsa men älskar att äga, för att sälja. Mitt antikvariat är lika mycket ett projekt för framtiden som jag själv, ett prospekt med stor potential och enligt ordspråken ska man inte skåda given häst i mun.
Min mest spännande bok är den om Frankenthalers konst. Helene Frankenthaler hämtade sin inspiration från Pollock och någon annan abstrakt konstnär. Senare rörde hon sig kring ett större gäng kreatörer som kan kopplas till en specifik plats eller annan signifikant markör för det smeknamn gruppen kom att få. 51st Streeters, eller liknande.
Egentligen spelar det ingen roll och jag har bara tagit mig igenom det fåtal av sidorna med text. De med bilder är en annan historia. De är precis så inspirerande som en bild i en bok kan vara.
Inget livsomvälvande, bara helt perfekt att kopiera i mina egna konstnärliga ambitioner.
För givetvis har jag sådana också.
I de tyska bilfabrikerna finns det också ambition. Enligt undersökning ägnar 7 av 10 anställda sig åt någon form av kreativ verksamhet på fritiden i väntan på att kunna försörja sig på sin konstnärlighet. Konstklubben på Volkswagen bestod av 5000 medlemmar som var för snåla för att betala för sina lotter till de halvårsvisa utlottningarna av konstverk. Istället betalade de för sig med egenskapade tavlor som ingen annan önskade vinna och som till allas förtvivlan gick direkt in i prispotten. Senast bestod första priset av 3000 verk direkt från de andra kollegorna på fabriken.
När konstklubben börjat hade verk av konstnärer som Miro, Picasso, Dali varit vad som förärats en lycklig vinnare. Men tiderna förändras. Allt går inte alltid mot det bättre.
Sedan tio år tillbaka var högläsning av poesi med efterföljande omröstning varit en del av festligheterna. Vinnaren 2019 ansågs av många vara den bästa sen priset började delas ut.

Descharnes Riche
Skriven och framförd av Joakim Koch – växellådor – band 4.
Här översatt till svenska.
”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Att Joakim sen gick och blev tysk poesis senaste stjärnskott och tog honom bort från fabriken in i finrummen sågs inte med blida ögon av de som blev kvar. Konstklubben var inte tänkt att vara någon språngbräda för vare sig poeter eller lyriker, så inför 2020 hade nya stadgar stiftats och högläsning blivit förbjudet. Det var inte berömmelsen i sig som var problemet, det var att ingen annan kunde ta del av den. Hade Joakim Koch målat tavlor hade någon annan kunnat vinna ett av hans verk och fått ta del av framgången, istället satt 4999 personer med orden från en dikt de knappt förstod och undrade vad som hände med solidariteten. Poesi, denna egoistiska handling till kreativt uttryck.



Carl Johan De Geer.
Om du vill mig något finns jag här.
CJDG – Med kameran som tröst, är nog boken jag rår för mest.
Svartvita bilder över en svunnen tid och nakna kroppar i sina bästa år.
Något gör att jag dras mot boken, som om någon annan vill djupstudera varje bild, fastna framför varje blad. Det kan inte vara jag, för inte skulle jag sitta och frossa i nostalgi och ansiktslösa kön.
Han den där någon annan ser inga problem med att längta tillbaka till en tid han inte upplevt.
Snusk är vad det är. En ren människa ska förhålla sig till nuet och längta efter att långsamt dö på ett halvhjärtat sätt. Vilket inte samma sak som att dö långsamt.
Värre saker har garanterat skrivits.
Ett mer anspråkslöst författande än mitt får man leta efter.
Kombinationen av mina intressen för text och bild hade varit lämplig i ett fanzine, vilket också är vad jag önskar skapa i brist på bokkontrakt.
Dessvärre har jag inget att skriva om och nada att illustrera.
De ämnen som berör mig är så flyktiga att varje idé tänds och släcks lika snabbt. Anne Frank däremot brann för något och lät inte tankarna på vad andra skulle tycka påverka henne. Hon levde sitt liv fritt från förtryck och lät inte hatarna tysta henne. Så hade jag också velat leva. Där någon brydde sig tillräckligt för att hata mig. Om jag tillåter mig själv att tänka högt tror jag mitt och Annes fanzine handlat om mode i beigea toner med kollage, tygprover och vassa texter riktade mot etablissemanget på var och varannan sida. Nu råkar jag tänka bäst tyst. Så bygg inte upp några förväntningar. Mina bästa idéer är de jag aldrig låtit lämna mitt inre. Som min lösning på polarisering och de eskalerande ekonomiska klyftorna. Med mitt tilltänkta system hade 80% av problemen ha löst sig redan imorgon.
Det är viktigt att ta i beaktande tycker jag, att oavsett vad ni tycker om mig i dagsläget, är jag betydligt bättre än så i mitt eget sinne. Därför säger jag allt som oftast när jag gjort mitt bästa, att det var mitt sämsta. Det är ju så att med höga förhoppningar kan man bygga ordentliga trösklar. Vissa så höga att man inte lyckas kliva över dem av rädsla för att falla. Moderna genier verkar det finnas en uppsjö utav. Där snackar vi istället låga förväntningar och ännu lägre trösklar. Sista meningen är en slapp kritik mot sociala medier, något jag håller mig för god för, så istället riktar jag mig direkt till människan bakom kontona. Folk måste sluta se sig själva som så jäkla speciella. Hur många frälsare behöver egentligen världen. I tidens begynnelse verkade det räcka med en och inte ens det var få nog för folk att stå ut. När Anne frank låg undangömd där på vinden kände hon sig nog inte vidare speciell. Hon blev det först när vi gjorde henne till det, eftersom hon var så himla vanlig.
Jag håller mig också undangömd och odlar min galenskap. Eftersom alla genier anses ha en skruv lös. Det finns många vägar till framgång och det här är min. Min bästsäller till vilket pris som helst.

”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag.

FOLIEN

Den där lilla foliebiten på en ny tandkrämstub som sitter så hårt att kampen att få bort den är så stor att man ifrågasätter hur pass viktigt munhygien, välmående, lycka, relationer eller livet egentligen är, den lilla biten folie är mitt lackmuspapper för hur pass nära väggen jag befinner mig.

Sällan lossnar den vid första försöket även om också en blind höna kan finna ett frö. Oftast sitter den kvar där och speglar mitt humör, när frustrationen är som mest har den bestämt sig för att sitta som bäst.
Med mina missanpassade korvfingrar famlande runt halsen på tuben i jakt på den minimala flärpen känner jag hur ångesten för mina val i livet, att ha ett fysiskt arbete som sliter på handlederna och gör mig oförmögen att greppa små ting, tornar upp och blir till existentiella farhågor.

Om jag bara hade, kunde jag då, nu eller sen, haft förmågan att, aldrig, vem eller vad, jag?

Han får inte nå mig nu i min svagaste stund, vem som helst utom han. Det går inte.
Om det ringer på dörren så har han till slut funnit mig och han gör det stående framför badrumsspegeln. Oförmögen. Helt slut.
Jag kan inte låta det ske, jag måste visa vad jag går för innan han ber mig göra det samma, innan han frågar varför jag inte gjort det förut utan att vara intresserad av svaret.
Han vet redan att problemet han talar om är det jag själv aldrig nämner. Mig själv. Det är vad han kommer att kräva utav mig, att jag ska sluta vara jag. Det är inget jag vill, det är inget jag önskar. Jag önskar bara få borsta tänderna och jag önskar få göra det innan Arga snickaren står i dörren och allt redan är för sent.

Så tar man tuben till munnen, greppar den lilla folien med framtänderna och drar till. Visst kan man vara rejäl när stunden kräver. Belåten med folien kvar mellan läpparna. En vindpust senare ligger den i handfatet och man förväntar sig att resten reder sig själv vilket är den största lögn vi inbillar oss själva vore sann. Ena stunden tycks den vara försvunnen, upplöst till partiklar eller nedsköljd i avloppet, för att i den andra ligga där igen. Fastklistrad mot handfatet där inget annat fäster lika väl som just den lilla biten som ger så stort motstånd. Så följer den med och dyker upp här och var, där den inte ska vara, där den absolut inte borde. Jag trodde jag kastade den efter några dagar i handfatet, jag måste ha trott fel. Den kanske har delat på sig, kanske öppnar jag tandkrämstuber oftare än jag vill veta.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag. Semestern är snart här, bara tre veckor i från. Att den där folien kommer finnas runt mig till dess är något jag bara vet.

Ett totalt jävla mörker.

Förutom solkatterna från de få ljusglimtar som reflekteras i den där jäkla folien och sprider ett brutalt och ärligt löjeväckande skimmer över tillvaron.
För någon som har svårt att greppa de få sakerna verkar jag ha allt för lätt att haka upp sig på desamma.

Tecknen.

Herr Snoddas fantasier.

​​Jag är en vän av teknik och inte alls någon bakåtsträvare egentligen. Med det sagt brukar jag ibland romantisera om hur det hade varit att leva i en svunnen tid, att vandra runt i ett Stockholm under början av 1900-talet och njuta av livet. Centralt i denna fantasi är att jag är en del av överklassen och kan leva på min familjs tillgångar utan att behöva utföra något arbete. Hur realistiskt hade egentligen det varit? Om jag överför min nuvarande position i samhället som en hederlig arbetare till min fantasi om att leva på 1920-talet så är det inte längre en romantisk bild som målas upp bakom mina ögonlock. 

Då hade jag förmodligen varit en sjubarnsfar (med tanke på mitt virila och fertila tillstånd) som arbetade 12 timmar om dagen under förhållanden som inte gav mig något annat val än att spendera större delen av lönen på ölkaféer eller liknande inrättningar för att orka leva. Troligtvis hade jag till slut också omkommit i en tragisk olycka på arbetsplatsen då Andersson inte hunnit nyktra till innan han ställt sig vid sin maskin och startat den även fast jag stått med överkroppen nere i maskineriet varpå mitt vackra huvud avlägsnats från min kropp.

Så låt oss glömma detta tragiska människoöde och minnas tillbaka till en mer närliggande dåtid. Jag pratar om tiden före streamingtjänsterna tog över mitt liv och revolutionerade mitt sätt att se på tv.

Jag vann en frihet att alltid kunna välja vad jag ville se och när jag ville se det men förlorade allt vad det innebar att samarbeta för att hinna klart med diverse sysslor i hemmet före programmet man ville se började. 

När jag tänker tillbaka på de fredagskvällar man stod tillsammans och lagade mat med varsitt glas dricka och en klocka som tickade är det en bild av ren och skär vardagsromantik som dyker upp när jag sluter ögonen. De ögonblick när man precis hann klart med maten innan man sprang in i vardagsrummet så fort man hörde idols signaturmelodi gå igång på tv:n. 

Nu springer jag aldrig längre, jag anpassar inte matlagningen efter något annat än vår hunger och vi väljer halvhjärtat något att se på från någon av de fyra streamingtjänsterna vi prenumererar på. Vi samlas inte längre framför något intressant program, slappnar inte av i den gemenskap diskussionerna de framträdande vi ser på Tv:n väcker. Vi går miste om den fina gesten att ta hand om disken i reklamen så att ens bättre hälft kan lägga sig under en filt i soffan och ta helg på riktigt.

Det är då små delarna av verklighet i vardagen som bygger den stora samhörighet man känner i ett lyckligt förhållande och inte några romantiska fantasier. Så ta inte de små tingen för givet. 

Glen Snoddas – Kärleksguru.

Med en vän som tisdag behöver man inga fiender


Det är något med tisdagar som gör att det brinner i mig, något som hela tiden antänder min korta stubin och får mig att vilja explodera. 


Tisdag ditt miffo!

Jag är medveten om att jag far med starka ord som kan sticka folk i ögonen men ibland måste man kalla en spade en spade. En spade är precis vad jag önskar mig så att jag kan ställa mig i min stenfyllda trädgård och börja gå loss. Loss skriker jag också åt den byracka som nafsar mig i hälarna hela tiden. Byrackan går under namnet Tis och det är tydligen hans dag idag. Idag inser jag att det är verklighet, jag ska alltså arbeta ännu en vecka på precis samma sätt som varje vecka, väckad panna och stirrande blick, helt väck. Vecka in och vecka ut.

Måndagar går bra, lika så resten av veckan. 

Men tisdagar…

Det är som sagt idag polletten trillar ner, en dag av insikter jag helst av allt aldrig velat få. Utsikterna ser inte ljusa ut just nu fast imorgon är det onsdag och då sprudlar jag av glädje igen. 

Jag är så mångfacetterad