Att mogna.

Blommor

 

Som jag har mognat sedan förra veckan, jag tycks överträffa min egen bild av mig själv.

På söndag ska jag anordna kalas. Vilket min syster och min mor tvingat mig till att göra utan att lyssna på mina argument om varför jag helst slipper.

 

Mitt argument: Eftersom det är jag som har fyllt år måste det väl ändå vara upp till mig huruvida jag vill ha kalas eller inte.

Deras svar: Nu är det så att du har fyllt år och vi vill fira dig.

Jag: Men jag vill inte bli firad, det ger mig bara ångest.

Dom: Jättebra, skicka ut inbjudningar nu.

 

 
Så nu ska jag tydligen ha kalas, med tårta och allt vad det heter.
På tal om tårta var jag och beställde två tårtor igår, för första gången i mitt liv.
Mitt förra veckans jag hade väntat tills på söndag med att baka egen tårta, vars bottnar inte hunnit svalna innan jag i panik behövt montera fyllning och garnering tio minuter innan gästerna dykt upp. Det är samma typ av jag som en midsommar monterade en marängtårta hemma, la i låda och tog med till ett firande där gästerna lika förskräckta som jag insåg att tårtan hade smällt under transporten.

 
Inte nog med det. Eftersom gästerna överstiger det antal koppar som finns hemma var jag igår iväg på vägen hem och skaffade några till. Mitt tidigare jag hade gömt kaffebryggaren och ljugit om att den var trasig.

 

Prosecco frågar någon. Givetvis kommer det finnas prosecco, det är ändå ett respektabelt kalas jag ämnar att bjuda på. Det ligger just nu två flaskor på kylning i kylskåpet och väntar på att bli förtärda. En till mig att stilla min ångest med och så en till gästerna som hälften kör bil och andra hälften antingen inte dricker av ogillande eller av anledningen att de är barn.
Jag håller på att gå under av stressen och oron över att missa något. I skrivande stund inser jag att jag inte haft en tanke på att köpa saft till barnen. Vad dricker barn för saft numera? Ska man bjuda på sockerfri för att undgå sockret eller på sockervarianten för att undgå sötningsmedel?
Kanske borde man bjuda på gurkvatten för att vara på den säkra sidan, fast samtidigt är det kalas och jag vill ju bjuda till något.
En Juice press, jag måste köpa en Juice press och tre kilo apelsiner. Eller vänta nu, är det så klimatsmart att köpa apelsiner? Ska jag bjuda barnen på deras framtida undergång i dryckesform?
Är det såhär det ska vara att planera kalas för några få gäster, hur blir det då om ens framtida barn vill ha barnkalas med trettio deltagare?

 
*Ring* *Ring*

Ah hallå är det steriliseringskliniken?
Mitt namn är Glen Snoddas, jag är livrädd och önskar få en tid snarast!

Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest:

Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

Ungdomligt förehavande pt.1 – Frånskild förankring.

Bröllop nummer två  i sommar är avklarat och det enda jag kan tänka på är att jag är för gammal för det här nu. Inte för att gå på bröllop i sig men att gå på bröllop dagen efter man varit på 25-års fest. 

Att jag snart 28 år gammal är ute och festar två nätter i rad är inget annat än ett desperat försök att försöka återuppleva en svunnen tid från yngre dar. Ironiskt nog var jag aldrig ute och festade två nätter i rad när jag var ung men bilden av ungdom återspeglar sig i ett evigt festande och jag är inte den som är den när det kommer till att följa stereotypa karaktärsdrag hos någon med åldersnoja. 

Där var jag på en gammal väns bröllop och satt bredvid en annan gammal vän som precis blivit pappa och det är nu stressen ska komma krypandes längst min ryggrad och sätta griller i mitt huvud.

När är det dags för mig att växa upp? Gifta mig, skaffa familj och så vidare?

Glädjande besked, jag är inte ett dugg stressad! Jag är vid god vigör och rör mig långsamt mot den delen av livet där giftermål och barnafödande börja bli aktuellt. Men inte än på ett tag utan sen, nu är jag för på gång för att vilja ändra någonting. 

Så varför beter jag mig då som om jag befinner mig i en snart-trettio-års-kris?

Jag projicerar åldersnojan på mig själv redan nu när jag är stabil och lycklig så att jag är väl förberedd när den väl kommer på riktigt och jag förmodligen befinner mig på en betydligt mörkare plats. 

Om det är värt att se olyckan i det lyckliga för att kunna se lyckan i det olyckliga längre fram i livet får tiden utvisa. 

När jag senare utvärderar mitt experiment kommer jag oavsett utfall bli en lärdom rikare och det anser jag vara en av åldrandets främsta fördelar. Det är tillfredställande att inse att man kommit till insikt på äldre dagar och inte begår samma misstag man gjorde när man var yngre och så länge jag lär mig saker på vägen ser jag åldrandet som en ynnest att få ta del av.

Har jag precis funnit ett sätt att helgardera mig för en lycklig framtid? Vem vet.

Bröllopet fortlöpte enligt den mall jag satt upp för ett lyckat bröllopsbesök. 
Inta en mystisk återhållsam ställning under middagen utan att för den delen vara svår och otrevlig. Blomma sedan ut på dansgolvet och dansa till stängningsdags med ett stort leende på läpparna och en discodivas självförtroende. 

Fördelningen av energin ligger på 20% middag och 80% dansgolv och det man inte uttryckt med ord kan man gott och väl utrycka genom en dans eller två.

Slutligen tänkte jag bara kasta ut informationen om att min sambo fångade bröllopsbuketten men jag väljer i nuläget att inte kommentera det vidare. 

En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.

London, en resa utan gränser.

​Jag har varit i London för första gången och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad. Staden låg som grund för min fantastiska resa utan att lägga sig i eller sätta upp hinder för mig eller min bror. Den banade väg för en djupt rogivande resa och i en så vänlig stad kunde jag inte göra annat än att ta fram mitt mest gentlemannamässiga  jag. 

Good Afternoon, You focking wanker.

Det som slog mig mest var att området jag höll mig kring och strosade runt i var fullt av parker och andra öppna ytor så som till exempel torg eller varför inte dammar där stora, obehagligt stora, fåglar plaskade runt. Jag gillar öppna ytor men hatar fåglar, det tillför ett intressant djup till min personlighet.

Det var hur som helst inte bilden jag hade av London innan jag kom dit, jag såg framför mig industri efter industri som spottade ur sig tunga avgaser rätt ut på gatorna och att folk sprang med näsdukar framför munnarna för att utsättas för den förorenade luften så lite som möjligt.

Jag vet inte om min bild av London under tidig industrialisering säger mer om mig eller om Londons förmåga att göra PR de senaste hundra åren. 

Hur som helst var jag i London för att uppfylla två av mina största drömmar i livet inom kategorierna fritid och samliv. 

Att få se mitt lag Arsenal spela på Emirates och att göra en första utlandsresa med min bror.

Arsenal tog emot något klappgäng från långt ner i tabellen och jag var där på plats med min bror. Vi hejade och svor vårt lag till vinst efter ett sent mål på tilläggstid och den eufori som rusar genom ens kropp när 55 000 personer skriker ut sin glädje finner inga gränser. 

Wow, vilken dramaturgi det var. I stil och klass med våra mest hyllade böcker eller annat som följer en dramaturgisk kurva. Motståndarna kvitterar på tilläggstid och jag kände hur luften gick ur mig men så hände det ovannämnda.

Jag flög till London som en simpel man men jag fann mig själv i ett land där man med hjälp av en bror med förmåner kan lämna som en adelsman. Jag har upplevt paradiset på jorden. Eller kanske inte jorden men iallafall på flygplatser. Man har inte rest på riktigt förens man fått uppleva världen bakom kulisserna på en flygplats. Där finns ett universum få har tillgång till men alla vill ta del av. Jag pratar givetvis om de stillsamma oaser som loungerna är. Wow säger jag bara, en stressfri miljö med bufféer och barer som får tre timmar att kännas som trettio minuter. Tre timmar ute i den vanliga vänthallen suger glädjen ur en på en kvart men i loungerna, där önskar man att tiden stod still och att man aldrig ska behöva läsa de ord som bryskt väcker en från sitt drömtillstånd. Go to gate . 

Fyra stycken lounger besökte vi och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte kommer ha tillgång till dessa underbara platser något mer. För även om Glen glänser som ädelmetall är inte allt som glimmar guld och ett guldkort hos SAS har jag bestämt inte även om jag gett mig själv en guldstjärna i kanten och en klapp på axeln.

Mot oändligheten och vidare och London, baby, vi ses igen.

Mitt kanske varmaste inlägg hittills

Jag har en sten som jag fått i gåva av min sambo, det är ingen vanlig sten, det är nämligen en magisk sten. Då talar jag inte om dess trollbindande yttre utan jag talar om att den enligt vissa är laddad med energi.


Det finns folk som säger att jag är väldigt öppen för energier och det andliga vilket är något jag drar mig för att skriva under på. Samtidigt stänger jag inte dörren helt  till den världen då det vore dumdristigt att rationalisera bort något som känns så mycket större än mig själv bara för att jag inte kan sätta fingret på konkreta bevis för dess existens. Jag ställer mig neutralt till ämnet och ser min påstådda förmåga att känna starkt för energier och andlighet som en komplimang, tack mamma.

Över till stenen igen.


Hur stenes intåg i min vardag har förändrat mitt liv kan jag inte svara på, den har visserligen givit mig en god känsla i kroppen som härrör från dess existens men som grundar sig i människorna som var iblandade i köpet av den.
Stenen införskaffades under en magisk mässa, magimässan som jag kallar den även fast den har en officiell titel. Där på mässan var iallafall min sambo, min syster och min kära mor som också var anledningen till deras besök på mässan.

 

De är tre människor som betyder något oerhört mycket för mig och skänker mig glädje, lugn, trygghet, omtanke, värme och varma minnen för att nämna några saker, det finns så mycket mer att säga men eftersom jag skriver under viss tidspress får jag begränsa mig även om ovannämnda människor är gränslösa i sin positiva inverkan på mitt liv.

Jag är lycklig att det är dessa underbara personer jag tänker på varje gång jag ser min sten och kanske är det just det som gör min sten magisk, den tänder ljusa minnen och tankar inom mig om de magiska människor till energiknippen jag har priviligiet att ha runt mig i mitt liv.

Där satt den!