Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Livet är en reduktion med locket på.

Springaren_1-1200x800

 

Jag besökte den mysiga, genuina, vackert slitna och härligt opretentiösa biografen Tellus igår kväll.
Det är många adjektiv i en mening utan att kunna stå för ett enda ett av dem, de får vara kvar där ändå.
Det hör liksom min persona till att tala gott om ideella föreningar som står emot vinstkravens kvävande händer och främjar det lokala kulturskapandet utan att kapitalet får styra vilka uttryck som ska ges plats.

Det är bara den jag är, den jag måste vara. Det bara måste vara så.

Livet är en reduktion med locket på.

Sen smyger sig de där icke revolutionära tankarna på som säger att många ideella föreningar hade mått bra av en välbärgad välgörare som sköt till kapital och fräschade till stället.
Förlåt mig socialismen ty jag har syndat igen.

Det dunkla rummet med sin mossiga inredning och slitna stolar fick oss i en klaustrofobins gärning att byta våra platser från de väl seende längst bak mot mindre
nogräknade en rad nedanför.
Från fria ryggar till svängda ryggrader, försökte jag få en glimt av filmen mellan huvudena av de strikta tyskarna framför oss och att höra något under uppehållet av godispåseprasslet från de flamboyanta engelsmännen bakom oss.

They shall not grow old, en kolorerad dokumentär om första världskriget i regi av Peter Jackson.

Vi var som harar i ingenmansland fast mellan två stridande parter utan att själva kunna välja om vi ville delta eller inte.

Anpassning är livets nyckel.

Vi skuttade metaforiskt fram och tillbaka för att inte tillintetgöras av explosionerna från tyskarnas bakåtvända huvuden till artilleri eller engelsmännens pappers prasslande till kanoner.

Där satt vi i tystnad och funderade över människans förstörande natur.

De äldre männen jag kallat tyskar var utan förståelse för att deras passivt aggressiva vridande i sätena störde oss minst lika mycket, om inte mer, som familjen med elva till trettonåringar och mamma gjorde när de åt sitt godis.

Vi var neutrala på ett sådant sätt bara en svensk kan vara, där vi i smyg i det öppna gjorde små små ställningstaganden för den ena parten utan att väcka för mycket uppmärksamhet hos den andre.
Så att vi när framgångens vindarna vänder snabbt kan svänga kappan efter den och ge den andra parten samma form av behandling fast väldigt mycket mer, så att historien minns oss för vad vi gjorde för segrarna och tillika de som skrivit den.

Jag stirrade tillbaka på dem när de vände på sig, försökte få de att se den större bilden om det positiva i att så unga individer tar till sig av den olycka som drabbade världen för hundra år sedan.
Om de å andra sidan öppnat munnen och fått medhåll från andra i salongen kan ni vara säkra på att även jag vänt mig om för att skuldbelägga ungdomen.

Hur folk nu har mage att vara så småsinta att gnälla över småljud när krigets fasor så som död och misär högljutt blir till sprängstoff på en bioduk tio meter framför dem.

Filmen får av mig fem av sju poäng.

Vardagarna som vandrar.

Jag har glömt bort hur man lever.

Jag vet att jag skriver.

Inte varför orden mellan punkterna är min mening.

Varför jag är på jobbet.

Ingen aning.

Fast kaffe är ju gott.

Att vi ska tvätta ikväll,
det kan jag förstå.

Kanske dammsuger vi, eller jag, eller ingen.

Ryggar vill ibland annat.

Växterna behöver flyttas

De tycks fått för mycket sol.

I februari.

Sen så middag förstås.

Det måste vi göra, äta.

Och sova.

Själv sover jag rätt gott om nätterna, vet inte riktigt varför jag ska somna.

Sen det där med snuset

Inte lika ofta.

Det har jag sagt åt mig själv.

Varken piska eller morot

Bara jag mot mig själv mot världen mot något.

Livet.

Se upp här kommer vi.

Mobilen sen

vem håller egentligen i vem.

Lika mycket varandra

Han och jag

Vi två

Och fingret som brygga.

Det vet nog vad.

Sak samma

Samma sak.

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!