Mitt kanske varmaste inlägg hittills

Jag har en sten som jag fått i gåva av min sambo, det är ingen vanlig sten, det är nämligen en magisk sten. Då talar jag inte om dess trollbindande yttre utan jag talar om att den enligt vissa är laddad med energi.


Det finns folk som säger att jag är väldigt öppen för energier och det andliga vilket är något jag drar mig för att skriva under på. Samtidigt stänger jag inte dörren helt  till den världen då det vore dumdristigt att rationalisera bort något som känns så mycket större än mig själv bara för att jag inte kan sätta fingret på konkreta bevis för dess existens. Jag ställer mig neutralt till ämnet och ser min påstådda förmåga att känna starkt för energier och andlighet som en komplimang, tack mamma.

Över till stenen igen.


Hur stenes intåg i min vardag har förändrat mitt liv kan jag inte svara på, den har visserligen givit mig en god känsla i kroppen som härrör från dess existens men som grundar sig i människorna som var iblandade i köpet av den.
Stenen införskaffades under en magisk mässa, magimässan som jag kallar den även fast den har en officiell titel. Där på mässan var iallafall min sambo, min syster och min kära mor som också var anledningen till deras besök på mässan.

 

De är tre människor som betyder något oerhört mycket för mig och skänker mig glädje, lugn, trygghet, omtanke, värme och varma minnen för att nämna några saker, det finns så mycket mer att säga men eftersom jag skriver under viss tidspress får jag begränsa mig även om ovannämnda människor är gränslösa i sin positiva inverkan på mitt liv.

Jag är lycklig att det är dessa underbara personer jag tänker på varje gång jag ser min sten och kanske är det just det som gör min sten magisk, den tänder ljusa minnen och tankar inom mig om de magiska människor till energiknippen jag har priviligiet att ha runt mig i mitt liv.

Där satt den!

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.

Med en vän som tisdag behöver man inga fiender


Det är något med tisdagar som gör att det brinner i mig, något som hela tiden antänder min korta stubin och får mig att vilja explodera. 


Tisdag ditt miffo!

Jag är medveten om att jag far med starka ord som kan sticka folk i ögonen men ibland måste man kalla en spade en spade. En spade är precis vad jag önskar mig så att jag kan ställa mig i min stenfyllda trädgård och börja gå loss. Loss skriker jag också åt den byracka som nafsar mig i hälarna hela tiden. Byrackan går under namnet Tis och det är tydligen hans dag idag. Idag inser jag att det är verklighet, jag ska alltså arbeta ännu en vecka på precis samma sätt som varje vecka, väckad panna och stirrande blick, helt väck. Vecka in och vecka ut.

Måndagar går bra, lika så resten av veckan. 

Men tisdagar…

Det är som sagt idag polletten trillar ner, en dag av insikter jag helst av allt aldrig velat få. Utsikterna ser inte ljusa ut just nu fast imorgon är det onsdag och då sprudlar jag av glädje igen. 

Jag är så mångfacetterad

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.

Det Resfeberiska Dilemmat

”Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs”


Här sitter jag och kan inte hålla en tanke i huvudet mer än fem sekunder. Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs, jag borde göra något åt det så jag sitter bara still och känner hur allt bara snurrar. 

Snurrar gör också sekundvisaren på klockan, det har tagit mig sex timmar att skriva det här och på de sex timmarna har jag lyckats packa ner noll saker. Noll nya saker i halvtom resväska som borde varit full vid det här laget.

”för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.”

Jag blir nog klar med packningen imorgon i samma takt jag själv blir packad för att stilla nerverna. Stilla är i skrivande stund inte tankarna och för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.
Det här är nog den största oro/förväntan/glädje/spänning/lycka jag känt inför en resa. Jag som annars brukar vara cool som en filbunke har känslorna på utsidan. Gnällig, tjäbblig och förjävlig. Nu har jag skrivit i åtta timmar.

Och då ska jag bara till Katrineholm.
Usa:s Katrineholm, New York.

Mot oändligheten och vidare

Det Herr.Snoddiska Dilemmat

 

Vilken fantastisk gårdagskväll full med socker och koffein intag. Mer speedad än en amfetaminberoende 9-åring med sockerrus och adrenalin påslag som precis druckit en PWO på julafton.

 
giphy

”Det är lätt att överdosera när det krävs så få mängder..”

Det är så det känns när hela kroppen i stort sätt vibrerar och munnen går i ett.
Jag är väldigt lättpåverkad av substanser och reagerar direkt. Alkohol, socker, nikotin och koffein är mina go to drugs och jag blir påverkad på en bärs, speedad på en godisbit, nikotinkickad av ett bloss och pigg av en sipp kaffe. Det är lätt att överdosera när det krävs så få mängder och när man känner att man tagit sig vatten över huvudet och tappat kontrollen efter ett fikabröd och en kopp kaffe kommer ångesten som ett brev på posten.

 

starts-to-move-across-the-room

 

Samma ångest som slagit mig de fåtal gånger jag rökt hasch som tonåring eller när jag tog en kapsyl Cocillana och drack en bärs fem timmar senare. Det sistnämnda kommer jag aldrig råka göra igen för senare på kvällen vågade jag inte gå och lägga mig då jag var orolig att jag inte skulle vakna upp igen på grund av min sinnessjuka cocktail. Men jag vaknade, någon ville ha mig kvar även i fortsättningen och det är jag glad över.

Mot oändligheten