Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.

 

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.