Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Filosofins ände.

WhatsApp Image 2018-12-04 at 20.42.10

 

Jag påbörjade mina självstudier i filosofi igår kväll och gick och la mig med en känsla av att jag inte begripit någonting. I morse vaknade jag till insikten att jag förstår allting, allting i hela världen. Jag kom under natten till insikten att allt, oavsett vad, är socialdemokrati i grunden. En förklaringsmodell jag nu, oavsett vad, alltid kommer referera till som den egentliga sanningen.

Om någon försöker motbevisa mig eller argumentera för att min modell har uppenbara brister kommer jag utmanövrera denna genom att hänvisa till att personens åsikter även de är sprungna ur socialdemokratin.
Vidare känner jag att jag inte behöver bevisa min tes då tesen är det yttersta beviset i sig.

Om det här gör mig till allvetande eller inte låter jag vara osagt, men att svaren på alla våra frågor står att finna i socialdemokraternas partiprogram är enligt mig numera bevisat.

Hur svårt var det där med filosofi egentligen?

Allt som krävdes för att finna alla svar var en kvälls självstudier, en kort natts sömn och ett feberlikt uppvaknande till Stefan Löfvens sakrala stämma på nyhetsmorgon. Och med det kan vi förpassa filosofin till historieböckerna och istället rikta in oss på att lösa livets egentliga gåtor, vad ska vi äta till middag? Får den här boken mig att se tjock ut? Undrar om jag någonsin får gå i pension, om Reinfeldt får bestämma?

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.

 

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.