Trailblazer

Stig_Klar

 

Det var så att jag var så pass redo för vår att jag om jag vore en sådan typ av person som ställde sig upp för uppmärksamhet hade ställt mig upp för att uppmärksamma att vi klarade det hörni, vi gjorde verkligen det. Vi genomlevde ännu en av denna definition av kamp till årstid.
Och vi gjorde det bra, utan varken löften om belöning eller omvärldens förtjusning. Vi bara gjorde det, som alltid. Utan att klaga.

Utåt sätt.

För om någon utifrån frågar hur vi mår i mörkret är det just mörkret som definierat oss, enat oss. Skapat den gemenskap som bara vi som överlevt den ena vintern efter den andra får ta del av.
Vi nordbor med sol i sinnet.
En dag i taget gnäller vi på inom vårt skrå, ständigt med blicken mot det datum jag var beredd att säga skulle varit igår men som tydligen tänker infinna sig först sen, någon annan gång.

Nog.

Vi är det faktum att efter julen känns vintern klappad och klar. Och med det i åtanke sa jag i fredags kväll till henne allt det jag skrev där uppe att jag skulle sagt om jag vore av sådant snitt.

”På måndag blir det plusgrader, vi är där nu. Jag kan känna det.”

 

 

FLIPPAN

 

 

När jag gick till jobbet igår var det fjorton minusgrader.

Inte nog med det.

Det var snö upp till knän längst min föredragna väg och med det har vi nu landat titeln till inlägget. Valet stod ju egentligen bara mellan två alternativ. Att ta den enklare plogade vägen som innebar att jag skulle behöva frångå min invanda och föredragna eller gå på rutin och skapa min egen stig.

Vilket jag också gjorde. För att ge andra som är dumma nog fotsteg att följa.

Jag är nog ingen vidare bra meteorolog. Inte heller någon vägvisare av rang.
Jag är nog mest mig själv och någon ska väl vara det.

 

Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.

Om vår jord faller samman

filpa

Om vår jord faller samman och vår existens byter scen
har jag då någon plats i världen om rymden är oändlighet.
Vårt största problem är att livet inte rymmer det vi är större än
Slå hål i rymdens kulisser som om det låg något bakom gränslöshet
Modeller efter äldre skisser målade efter siffror från ett till universum
Grus i skorna, tänk om man hade några

Känslor.

Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!