Jag har svårt för det där att tänka rätt.

Gjorde mig ett test i häromveckan som en direkt konsekvens av en diskussion jag och en vän förde en tisdag kväll efter några allt för många enheter alkohol.

Vi stod på motsatt sida gällande klimatet och den enskilda människans möjlighet att faktiskt kunna göra någon skillnad.
Han sa sig kunna förändra en värld genom sina beslut och att det gav hans klimatångest skäl till att finnas.

Jag stod på andra sidan.

Sa att det krävs något mycket mer än att vi medelklass-Svensson har ångest över våra val för att någon egentlig skillnad skulle kunna uppnås. Det är struntsamma vad vi väljer att göra eller inte göra, det krävs politiska beslut för att få till en hållbar ändring.
Han beskyllde mig för att flytta över problemet på någon annan, jag sa inte emot.

Att stå sådär på andra sidan är något jag burkar göra, kasta upp en finkalibrerat finger i luften för att se vart vinden blåser och sen ställa mig i motsatt riktning bara för att.
Det blir roligare så, jag har trots allt en förkärlek till det där obekväma och udda.

Kanske är det samtalet jag är som mest förälskad i. Utmaningen att få testa sina vingar där ingen vill se en flyga.
Att vara djävulens advokat bland övertygade föder oftast en diskussion (så länge folk inte från början avfärdar en som en idiot) och i samtalet som följer stöter och blöter man tillsammans argument och uppfattningar tills dess att man är uttömd och har blivit blanka blad igen.
Då brukar jag ta upp en penna och med hjälp av det som framkommit under samtalat fylla sida upp och sida ner med mina nya, välgrundade, världsuppfattningar.
Jag har svårt för det där att tänka rätt.
Dubbelt.
Många tycks alltid tänka rätt som genom en reflex. Jag tänker rätt först när jag låtit tankarna få vandra och få kött på benen.

Med det i åtanke gjorde jag det där testet som påbörjade den här texten, testet gällande mitt klimatavtryck på jorden.

Resultatet?

Om alla levt som mig hade vår påverkan på jorden halverats.

Klapp på axeln!

Ändå var jag inte bra nog och låg två ton över den nivå som krävs för att temperaturen inte ska skena.

Just snyggt.

Förbryllad.
Jag som i stort svarat den minsta möjliga nämnaren testet igenom, hur kan jag skala av två ton ur mitt liv?
Testet kom som tur är med förslag för hur jag kunde bättra mig.

Köp mindre duschgel och hudvårdsprodukter.
Ett råd med både djup och tyngd!

Om mig och min schampokonsumtion.
Jag handlar en flaska duschgel i månaden, givetvis av typen fem-i-ett som funkar för håret, kroppen, slitna leder, gula tänder och en stressad mage.
En flaska i stället för fem. Tolv gånger på ett år.
Jag har svårt att se hur jag kan skala ner min redan minimala förbrukning för klimatets skull.

Som slutsats i min text författad på mitt blanka blad.
Visst kan vi i stor utsträckning påverka läget genom våra val och att vara klimatsmarta men det krävs något mer för att nå hela vägen fram. Det måste till att de med reell makt kliver in och fattar de överhängande besluten som vi här nedanför har svårt att påverka med hjälp av våra röster och vår konsumtion.
Någon måste våga ta ett radikalt beslut.

Med fingret i luften, för jag till diskussionen fram en potentiell lösning.
Det kanske inte är helt fel att tvinga folk utanför Europa in i fattigdom igen så att de inte har råd att konsumera. Det om något borde göra skillnad!
Gällande mina egna val har jag skärpt till mig gällande källsorteringen.
Så då har jag väl gjort vad jag kunnat för att bevara vår planet?

Jag diggar RuPaul Dragrace.

Vardagspoesi – En genre för sig.

WhatsApp Image 2019-04-04 at 21.28.18

Elefantöron växer inte på träd.
Men vi talar inte om den saken
Den enda av sitt slag
som hör hur tystnaden låter
Vem vet egentligen hur en murgröna ska tas om hand
Själv har jag berört alla punkter utom just den
Jag blommade ut först efter att min far gått bort.
Är det att ta bladet från munnen?
En murgröna klättrar om den har något att luta sig mot
Jag binder upp mig kring nonsens
Jag skojar förstås.
Pappaskämt och sånt.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Livet är en reduktion med locket på.

Springaren_1-1200x800

 

Jag besökte den mysiga, genuina, vackert slitna och härligt opretentiösa biografen Tellus igår kväll.
Det är många adjektiv i en mening utan att kunna stå för ett enda ett av dem, de får vara kvar där ändå.
Det hör liksom min persona till att tala gott om ideella föreningar som står emot vinstkravens kvävande händer och främjar det lokala kulturskapandet utan att kapitalet får styra vilka uttryck som ska ges plats.

Det är bara den jag är, den jag måste vara. Det bara måste vara så.

Livet är en reduktion med locket på.

Sen smyger sig de där icke revolutionära tankarna på som säger att många ideella föreningar hade mått bra av en välbärgad välgörare som sköt till kapital och fräschade till stället.
Förlåt mig socialismen ty jag har syndat igen.

Det dunkla rummet med sin mossiga inredning och slitna stolar fick oss i en klaustrofobins gärning att byta våra platser från de väl seende längst bak mot mindre
nogräknade en rad nedanför.
Från fria ryggar till svängda ryggrader, försökte jag få en glimt av filmen mellan huvudena av de strikta tyskarna framför oss och att höra något under uppehållet av godispåseprasslet från de flamboyanta engelsmännen bakom oss.

They shall not grow old, en kolorerad dokumentär om första världskriget i regi av Peter Jackson.

Vi var som harar i ingenmansland fast mellan två stridande parter utan att själva kunna välja om vi ville delta eller inte.

Anpassning är livets nyckel.

Vi skuttade metaforiskt fram och tillbaka för att inte tillintetgöras av explosionerna från tyskarnas bakåtvända huvuden till artilleri eller engelsmännens pappers prasslande till kanoner.

Där satt vi i tystnad och funderade över människans förstörande natur.

De äldre männen jag kallat tyskar var utan förståelse för att deras passivt aggressiva vridande i sätena störde oss minst lika mycket, om inte mer, som familjen med elva till trettonåringar och mamma gjorde när de åt sitt godis.

Vi var neutrala på ett sådant sätt bara en svensk kan vara, där vi i smyg i det öppna gjorde små små ställningstaganden för den ena parten utan att väcka för mycket uppmärksamhet hos den andre.
Så att vi när framgångens vindarna vänder snabbt kan svänga kappan efter den och ge den andra parten samma form av behandling fast väldigt mycket mer, så att historien minns oss för vad vi gjorde för segrarna och tillika de som skrivit den.

Jag stirrade tillbaka på dem när de vände på sig, försökte få de att se den större bilden om det positiva i att så unga individer tar till sig av den olycka som drabbade världen för hundra år sedan.
Om de å andra sidan öppnat munnen och fått medhåll från andra i salongen kan ni vara säkra på att även jag vänt mig om för att skuldbelägga ungdomen.

Hur folk nu har mage att vara så småsinta att gnälla över småljud när krigets fasor så som död och misär högljutt blir till sprängstoff på en bioduk tio meter framför dem.

Filmen får av mig fem av sju poäng.

gud i en handvändning

STRINDBERGSPROPELL

 

Nu när mina konstnärliga sidor fått blomma två kvällar i rad och det på något mirakulöst vis inte lett till att mina drömmar om att leva på konsten gått i uppfyllelse är det dags att gå vidare. Lämna allt vad finansiell otrygghet och det stora vemodet heter bakom sig för ett liv utan färg.

 
Tålamod existerar inte.
Framgång ska uppnås igår.

 
Jag är kraften hos en dröm,
gud i en handvändning.
Distansen till en vän
Närheten hos en främling
Min mun säger att jag inte är Amanda Winberg, pannan något annat.

 

Sen slås man av den där tanken kring att det aldrig varit lättare att leva än nu men att folk från de yngre generationerna tycks vara de som mår som sämst. De som vuxit upp i den digitala eran snarare än oss som vuxit in i den. Det slutade med mig, vi var den sista generationen och sen gick det utför.

 

80-talet kunde verkligen leverera rågryggat folk.

 

Så vart ska jag med min längtan tillbaka till en tid med de långsiktigt smidda planerna där en började som lärling för att sluta som mäster. Jag är en naivismens man när det kommer till att skapa, en teknokrat när det kommer till hantverk.
Jag kanske är värdig att ta nästa kliv upp i hierarkin nu när min mentor och kollega går i pension frågan är bara om jag gjort nog för att förtjäna axla rollen.

 

Kvar lämnade han sina hängslen, nu saknas bara livrem.

 

Så tillbaka med gamla tiders bruk och sed, det vi sysslar med nu fungerar uppenbarligen inte för kommande generationer och vad vore vi äldre om vi inte såg på de unga med förskräckelse. Det var bättre för även fast vi har det bättre just nu, och du med drömmar gör nog bäst i att vända andra kinden till och förbliv vid din läst.