Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.



Att återvända.

LYFTET MITT

 

En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och att komma i form, nu är det många år sedan några sådana ämnen behandlades här. Att vara hälsosam och aktiv är trots allt ingen livsstil, det är en period. En period som kommer och går till och från precis som kilona på min våg. Numera äger jag ingen, vikten av hur mycket jag väger har gått från högst relevant till en mindre parentes. För man är ju inte sin vikt, den säger liksom inget om en person.
Om betraktaren nu inte råkar vara läkare och man själv har passerat sitt normalviktiga BMI spann, då säger det tydligen en hel del.

Igår var det äntligen dags för min återkomst till gymmet efter något år med en massa om och men.
Om jag börjar träna imorgon kommer jag snart må bättre på alla sätt och vis.
Men om jag låter bli kommer jag aldrig få veta om jag förringat mig själv eller inte.
Okunnighet är salighet.
Ett läkarbesked på 78% procent av min förväntade kondition är en större morot än det.

Det bär egentligen emot att erkänna att den där hårdhudade EKG specialistens ord om att jag borde kunna bättre har blivit en motivationsfaktor. Jag menar, att få 8 av 10 poäng i betyg är för mig något glädjande och positivt. Hon höll inte med, inte på något plan. Lite sådär under ytan kallade hon mig småfet och otränad. Det kan lika gärna ha varit mina egna tankar som gjort hennes röst till min egen.

Kostnaden för att vid ett enstaka tillfälle få tillträde till gymmet uppgår till ett hundra kronor, den trevlige mannen i receptionen lät oss komma in gratis. Kanske är invånarnas hälsa viktigare för Stockholm Stad än behovet av att dra in pengar, det är i varje fall en trevlig tanke om inte annat.
Jag hade sagt åt mig själv att ta det lugnt såhär första passet på så lång tid och jag tycker ändå att jag lyckades lyssna till mig själv. I vissa maskiner körde jag initialt med samma vikt som tanten som använt den innan gjort. Trots det sitter jag här med träningsvärk i hela halva överkroppen och undrar vad det egentligen är för kruttanter som tränar på det där gymmet och hur de lyckas dölja en sådan styrka inom så späda kroppar. Inspirerande om inte annat.

I nästa inlägg ska jag berätta hur man håller igång motivationen, med andra ord hur mycket gott man kan unna sig efter varje träningspass.

 

 

Coola katter!


Idag var vi och såg Cats på bio lite sådär i hemlighet vid 11.30 när staden fortfarande var någorlunda nyvaken.
Spaning om 11.30, det är tidpunkten när en ensamma förälder tar med sig sitt eller ett av sina barn ut på äventyr. Man kan fråga sig vart de var på väg och om man tror att svaret är Cats så tror man fel. Idag var det inte många som hade Cats som destination, i salongen som tar 588 besökare kunde vi en kvart innan föreställning välja mellan 583 platser. Folk är kanske inte intresserade av att se människoliknande katter sjunga och dansa längre eller så har de låtit den svidande kritik denna nyproduktion mottagit påverka dem.
För mig har varje negativ kommentar blivit till en sporre som fick min vilja att se filmen växa än mer. Jag väljer allt som oftast att stå emot det medryckande grupptrycket eftersom jag är speciell.

Väldigt speciell.

Så ska man tro på en kritikerkår som tycks tävla i att hitta de mest originella och lustiga sätt att göra narr av Cats?
Eller ska man tro på mig och det jag nu kommer att säga?
Jag har aldrig sett eller hört Cats tidigare, förutom memorys låten då och den är ju så fantastisk bra att den gott och väl klarar av att stå på egna ben, så för mig var det enkelt att ta mig an filmen utan att berövas ett kärt minne från tidigare uppsättningar av musikalen. Att det är just en musikal är hela behållningen och jag tycker det håller måttet, jag var road mest hela tiden och kunde förkovra mig i den ena nya sången efter den andra fram tills min höjdpunkt dök upp i rutan. Memorys berör mig. Så pass att tårarna knackar på dörren fastän ingen är hemma. Jag är ingen recensent och har inga intentioner att framstå som en heller, så här avslutar jag mina tankar om vårt biobesök med ett betyg.

Cats på bio, 5 av 7 tassar.

Ett annat kulturtips som inte innefattar ett biobesök återfinns just nu på public service. Min favorit dansföreställning (ja precis, jag bär på ett sådant stort kulturelltkapital att jag för mig med en favorit dansföreställning, det trodde ni inte om en tidigare hockeyspelande förortskille. Se på mig idag Lillemor, det anade du inte att den där grundskoleeleven du skickade iväg till talpedagogen i tredje klass hade i sig va?)
Eskapist går nu att se på svtplay.

Är du en stormvind.

BAKOM

 

Så satt vi där igår och gjorde planer till verklighet när vi köpte våra tågbiljetter som ska ta oss till Bergen, Norge i februari. Tillsammans hon och jag ut i världen igen. En kan tro att en resa mellan Stockholm och Bergen ska kosta mindre än den vi genomförde runt om i Europa i somras. Det är mänskligt att fela, det är mänskligt att se på en karta och dra ett mentalt sträck mellan städer och komma fram till vad det borde kosta för två personer att resa mellan dem tur och retur.

Stockholm – Bergen 2500 kr enligt mig.
Stockholm – Bergen 7000 kr enligt de som bestämmer.

Vissa saker får ändå lov att kosta vad det kosta vill, det här är en sådan här sak.
För hon ska visa mig igen, så som tidigare visat mig Skåne och alla dess städer. Hon ska visa mig en stad som hon en gång kallat sitt hem, hon ska guida mig igenom gator och gränder, butiker och restauranger som hon en gång kallat sina favoriter. Peka på skulpturer och berätta anekdoter, stanna upp i hörn och bara befinna sig i situationen för att återuppleva en tidigare.
Något sådant kan man inte sätta ett pris på, det är för mig ovärderligt.

Jag själv då.
Jovisst har jag visat henne, jag har visat henne min uppväxt i Botkyrka och sedan mitt unga vuxna liv i Stockholm. Stannat upp på platser där jag brukade, andra där jag första gången, ställen där en gång något utöver det vanliga, oftast var allt sig likt.
Sedan tar det slut.
Mitt liv är levt på en begränsad geografisk bit, den som blev min lott.
För det är det som är jag och jag hoppas det räcker till. Rättelse. Jag vet att det räcker till, men är jag tillräckligt intressant? En tanke som kan slå även den mest självsäkra personen ibland även fast det inte är jag.
I framtiden ser jag i var fall min vän, i den slipper jag berätta min egen historia och kan fokusera på att bygga vår. För att vara historieintresserad är jag överraskande obrydd om min egen men väldigt intresserad över att få berätta den om Bergen när väl resan är klar.
Det viskas om att det kan blåsa ordentligt där, att vädret är en vän som lämnar behovet av fiender därhän. Järnvägssträckan ska tydligen vara en av de vackraste i Norra Europa. Jag ser fram emot att själv få avgöra den saken.

Tuff tuff.