Upploppet!

Så jag sätter mig vid skrivbordet som så många gånger förr. Känner stolens skrovliga tyg mot min rygg om jag väljer att luta mig tillbaka för att kontemplera. Så jag låter bli. Lutar mig istället framåt, förbi datorn och vidare mot adventsljusstaken med sitt första redan tända och släckta ljus längst ut till vänster. För ner fingrarna i mossan som börjat torka på ytan, för dem vidare för att känna fukten från det som fortsatt hoppas förbli vid liv, vet inte riktigt varför. Jag bara gör, så himla skönt där nere i den fuktiga mossan, mums. Svamparna som sticker upp här och var är lustiga att se på, tanken på hur flugsvamp och jul egentligen hör ihop är till och med rolig att fundera över. Behöver och önskar inget svar, så slutar ställa frågor innan fakta har förpassat charmen till kylboxen.
Det är bara distraktioner, svamparna är inte ens det jag säger att dom är. Det är små julgranskulor med ståltråd tvinnad genom den lilla öglan tilltänkt för ett snöre att kunna hänga i granen.

Det är inte mycket att hänga i granen.

En farbror brukade vända sig mot sin fru och säga, jag har varit på butiken och där stött på en underlig typ som gick med shorts i december, är det värt att berätta? Att skriva hem om?
Du ställer så fåniga frågor kunde hon då svara och ta ett bestämt tag kring hönans hals och vrida om.

Det är inte heller sant, bara distraktioner.

Att min kollega fick en skriftlig varning på jobbet idag är däremot sant. Å, jag önskar att få mig en egen varning en dag, gärna efter att ha stått upp mot den orättvisa som drabbat honom. För den är oförtjänt den varning han fick, så oförtjänt att jag vill demonstrera och göra min röst hörd för hans skull. Hej, här kommer Joe Hill utan varken sångröst eller karisma!

Anteckningar från hjärnkontoret.

We are the Toros , the mighty mighty Toros.

Melodin springer in i mig igen och vi vaggar fram och tillbaka på stället för att hitta vår väg förbi varandra.

Höger
Vänster
Höger
Vänster

We are the Toros, the mighty mighty Toros.

Tar mig i axlarna och drar mig åt vänster samtidigt som hen går åt höger.
Jag tror på ett nästan säkert sätt att det kommer från Bring it on. Kirsten Dunst hejarklacksdansar sin väg in i en tolvårings medvetna och lär mig om tonårens egentligheter från toppen av en mänsklig pyramid.
En pyramid byggs bäst från botten upp!
Även den mest otippade person kan bli populär i kort kort och pom pom.
Det gäller att inte döma någon på förhand. Det gäller att aldrig ge upp sin dröm om mästerskapstiteln även om utsikterna går från optimism till totalt mörker och jazzfingrar.

I major
I roar
I swear I’m not a whore
We cheer and we lead
We act like we’re on speed
Hate us ‘cause we’re beautiful
well we don’t like you either
We’re cheerleaders

Det är på arbetsplatsens toalett hans rätta jag kan komma fram, där bland silverfiskar som promenerade längst ovansidan på golvlister kunde jag youtuba Bring it on i fred. Är nog dags att ge sig ut i verkligheten igen innan folk börjar undra vart en tagit vägen.

Å, jag tänker så snabbt i mina Oakley brillor med tonade glas.
Som karateslag i luften smular jag ljudlöst sönder deras offensiv som om den vore ingenting. Se om jag bryr mig som om jag ens ville vara här.

Kom an ni bara, Bring it on again.

Tre snurr i luften och landa i famnen hos en storväxt man. Stadigt!
Jag visar mig själv till dörren.

En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.

Förflyttad tyngdpunkt.

TRÄ

 

Imorgon ska vi på fest. En relativt stor fest.
Hur ofta går ni på fest?
Jag gör det rätt sällan. Tycker att utbudet av fest är relativt begränsat. Kanske beror det på inbjudningar som försvinner i posten, kanske beror det på mig.

 

Vi har numera blivit sådana där som börjar förbereda oss inför fest dagar i förväg.
Och då pratar jag inte om utstyrsel, dricka eller presenter.
Jag talar om sömn, mat och att planera lämplig resväg hem.

En gång i min ungdom var jag hemma hos en vän vars föräldrar skulle iväg på fest senare på kvällen. Innan de begav sig av stod de i köket och i synnerhet pappan smällde i sig tre korv med bröd extra allt, jag och min vän såg frågande på honom och han svarade:

Man måste grunda ordentligt och trycka i sig en massa fett för att ge alkoholen något att vila på.

Jag misstrodde honom då, börjar förstå vad han menar idag. Tänker däremot gå för en mer slimmad kost bestående av soppa och bröd för att säkerställa att dansandet sker som en fjäders rörelse i vinden.

Med det i åtanke är det lätt att låta bli spriten, å denna berusande och världsfrånvändande dryck som smakar så gott tillsammans med mjölk.


En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och fysisk aktivitet, den är långt därifrån nu. Jag har på senare tid valt att övat upp mina mentala muskler istället för mina kroppsliga. Genom min nya livsstil har jag lärt mig en del och blivit mycket klokare. Alla dessa nyvunna lärdomar kan tolkas som om de lagras kring min mage.

För något tyngre har jag blivit och med något mindre lätta steg går livet framåt.

En sida av mig ropar efter tunga lyft igen, en annan har ställt sig bakom pulpeten för att presentera min senaste insikt.

Jag dansar mycket bättre nu när tyngdpunkten har flyttats närmare centrum av min kropp. Det blir liksom mindre krystat, mer naturligt och organiskt när rörelserna blir färre men vikten av dem blir större!

Vad gör mig vacker.

8598-1200x1697

 

Tisdagar är sällan värst längre, nu är alla dagar lika dåliga.

 
Det fanns en charm i min tidigare uppfattning om att tisdagar omöjligt kunde bära något gott med sig, med ett objekt så utmejslat för att representera ren och skär olycka var det lätt att kanalisera all sin negativitet mot ett och samma tillfälle, mot en och samma bov. Om jag kände mig irriterad över något på en oskyldig torsdag väntade jag kort och gott tills tisdagen för att ge utlopp för mina känslor och kunde på så sätt fortsätta leva ett friktionsfritt liv.

I dagsläget är det ett annat schema jag lever efter. En ordning jag inte har kunnat definiera och schemalägga på samma självklara sätt som tidigare.
Det fungerar sådär, allt för ofta mer än helt okej.
Mår jag bättre av mina nuvarande små mikroutlopp eller mådde jag bättre när jag kunde diagnostisera mitt omående med bokstavskombinationen tisdag?

Från början var tanken att ovanstående stycke skulle fungera som en kort ingress till det jag egentligen hade tänkt att skriva om, den egna synen på att vara snygg och dess plötsliga benägenhet att förändras.
Om de två ämnena går att foga samman lämnar jag till er att avgöra. Jag kör på ändå som om det vore det mest självklara som finns.

Mina tankar grundar sig i en händelse som inträffade i förra veckan.
Det slog mig en torsdag när jag gick från jobbet i det svala uppmuntrande vädret att jag kände mig riktigt snygg och hade gjort så hela veckan. Jag började fundera på vad det var som fick mig att vara snygg just där och då utan att komma närmre sanningen.
Kläderna jag bar var långt ifrån nya, lika så var outfiten väl beprövad och hade burits vid ett flertal tillfällen tidigare utan för att den delen skänka mig känslan av att vara snygg.
Håret var lika oklippt kulturruffsigt som alltid.
Ansiktet bar på samma mängd utslag av alla dess slag som tycks ha blivit någon form av standard.

Så blev det fredag morgon och jag tog mig outfiten från dagen innan och ställde mig framför vår helkroppsspegel med en granskande blick.

Där fanns inte längre samma snygga unga man som sett tillbaka på mig dagen innan.

Det var som om mina preferenser blivit utbytta mot någon annans, någon mycket mer kritiskt och svårflörtad. Någon som inte skulle vända sig om efter att gått förbi mig själv på gatan för att spana in hur mina byxor omfamnade min väl formade stjärt.

Grundfrågan är väl vad som definierar snyggt och varför synen på sig själv kan ändras så snabbt när synen på andra kvarstår. Även om jag känner mig ful en dag tycker jag fortfarande att min sambo är den vackraste kvinnan i världen.
Vad är det som händer där under natten som kastar omkull synen på skönhet utan att förändra något annat i synen på sig själv? För jag mådde i övrigt bra och var till freds med mig själv.

 

Tänk om en skulle ta kontroll och själv välja tidpunkten för självbildens förändring.
Istället för att en morgon plötsligt bli besviken.
Som när någon har allt för smickrande bilder på sig själv på sin onlinedatingprofil och inte kan leva upp till dessa i verklighetens tredimensionella värld.

Låt säga att jag vet om att jag på torsdag kommer att känna mig ful, då kanske jag vågar ta ut svängarna mer i mina val av kläder just den dagen. Kanske tar jag en chansning med de där MC Hammer byxorna och matcher dem tillsammans med en manchesterkostym och ett par loafers i leopardmönster.
Tänk om det i sin tur leder till nya insikter för sin styling under sin snygghetsperiod, vore inte det en vinst?

Välkomna in i mitt huvud denna snygga lördag!

Kanske vet ni vad som händer när en går från snygg till mindre snygg sådär över en natt?

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

YMCA i grupp, en kollektiv triumf.

DISCO DISCO

 

 

Du Glen, en sak till.

Gå med gud.

Och som jag sprang sen.

 
Idag var Berwaldhallen min kyrka, Disco min religion, Sveriges radios symfoniorkester min gud och Lundstedt, Hedlund och Mariette hans/hennes tre apostlar.

 

Skämt åsido fick jag uppleva något riktigt briljant idag, en sådan där händelse som någon gång först uppmärksammades som ett skämt men som nu i efterhand har blivit lite av en bekräftande ögonöppnare.

För visst reagerar man någonstans med att dra på smilgroparna på ett skeptiskt manér när man får läsa om hur Sveriges radios symfoniorkester ska tolka disco i Berwaldhallen.
Sen kan man inte riktigt släppa tanken på hur det kan te sig, man visar upp informationen om evenemanget för sin sambo och så sitter man en dag högst upp i Berwaldhallen, förbluffad över det fartfyllda spektaklet man får ta del av.

Jag har dansat idag, under en konsert med tilldelade sittplatser. Det är få som förstår vidden av det (dans)steget, desto mer som faktiskt fick se det ske. Det är precis så självcentrerad jag är där stunden innan musiken kräver mitt deltagande. Om jag då ställer mig upp och rör på mig kommer hallens alla blickar vändas mot mig för att uttrycka allt annat än förståelse, gillande eller uppmuntring.

Hjärnspöken förstås, för vem bryr sig egentligen om mig när Andreas Lundstedt står på scen iförd paljettdress?

Som tur är lät jag mig ryckas med i de dansanta tongångarna och av den övriga publikens iögonfallande engagemang. Min teori om att det är medelålderskvinnor och kvinnor i sina bästa dagar som för kultursverige framåt fick än mer kött på benen idag, gode gud vad dessa damer kunde röra på sig och bjuda till för att öka intensiteten i showen. Jag var nära att förlora danskampen mot Lillemor 60 år och hennes väninna Siv 67. Vilket i sig inte är konstigt då de säkert var i sina första essen där under den period som discon var det givna valet för dans. Nu i sitt andra esse på ålderns höst verkade de hämta tillbaka alla de gamla dansstegen ur minnet och framförde dom så mjukt och villkorslöst att åldrandet tycktes ha upphört.

Vet ni, jag ska vara ärliga. Jag stod inte en chans i den där i mitt huvud påhittade danskampen utan får erkänna mig själv besegrad. Dock inte utan kamp, jag fick till ett flertal kraftfulla powermoves under min glädjefyllda dans.

Disco på Berwaldhallen, 7 av 7 poäng.