Höstvindar

Och så tänker jag ibland även om jag borde låta bli, på sådant om att världen tycks behöva sina osnillen för att gå runt.
Man stöter på det varje dag, de små händelserna där vissa anser sig ha rätt även om de med all säkerhet vet att de gör fel.
Måste man alltid mötas av någon som cyklar på trottoarer eller av rubriker om banker som gör föga för att förhindra penningtvätt.
Eller det om politiker som rör sig i zonen kring korruption och retrobutiker som vägrar skriva ut priset på varor de lägger ut på Instagram. Det var bara en tanke och här kommer en till.
Är inte vinterjackor det tråkigaste som finns att köpa. Ett mer otympligt, svårburet, stillmässigt omöjligt plagg får man leta efter. Nu sitter jag här igen, med tankarna på saker och ting jag måste avstå att köpa för att kunna införskaffa det där jag vill slippa bära.
Antingen för stor till bredden, för lång till längden. För dyr, för billig, för mycket i fel färg eller för lite ”den här skulle jag kunna springa en hinderbana i utan att märka av”.
En bra vinterjacka är en sådan man aldrig behöver ta på sig, eller för den delen ens tänka på. Den ska bara finnas och ska alltid ha funnits. Jag är redo för min sista jacka nu, den som framtida barn kommer tjata på mig om att byta ut. Men som jag kommer förklara fortfarande är felfri samtidigt som jag täpper igen ännu ett hål med gaffatejp och går vidare med mitt liv.

En fingervisning.

Å gud vad svårt det är att hålla fingrarna i styr med en halv påse Zoo innan för västen en onsdag som denna. Det bara spritter av energi, den måste förvaltas på något vis och idag blir det till skrivandet jag söker mig. Alternativ finns, vilket är en av anledningarna till att det blivit allt mindre av författandet på sista tiden. Om det inte är en mobil jag håller i händerna så fylls dem snabbt av antingen en handkontroll till playstation 4 eller som varit det vanligaste sen någon månad tillbaka, en femsträngad banjo av märket Tanglewood.

Har ni upplevt det någon gång, att det som saboterar ett väl fungerande maskineri är försöken att placera för mycket av sig själv bland redan smorda kugghjul.
Att det är insikten av att fingrarna placerat sig i rätt ackord innan man hunnit dit i tanken som får spelandet att haverera.
Vad är det om, jag vill inte att min kropp gör saker som jag själv inte aktivt beslutat att den ska göra. Är det ens jag som spelar då, det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Jag är jag för att jag tänker på mig, inte för att kroppen jag finns.
Om jag skriver det högt kanske fingrarna lär sig att inte gå händelserna i förväg. Det bästa vore nog att 3D skriva ut det här inlägget i punktskrift. Så att informationen når berörd part direkt och inte behöver ta omvägen genom mina ögon.

Jag kan beskylla mina fingrar för mycket och har belägg för att de tar sig allt för stora friheter. När jag la det där budet på 3200 kr för en matta i helgen skedde det så snabbt att tanken kom ikapp mig först sekunder senare. Och inte var det tummetott som fick hantera stressen och oron som följde mig in i natten, vidare hela vägen till fram tills i söndagskväll när någon äntligen budade över mig. Jag är så tacksam över att jag slippa behöva stå där med en matta jag inte har plats för och ett konto som ekat tomt. Tack du anonyme köpare, du gjorde min dag!

När det kommer till att finnas gäller det att peka med hela handen. Mina fingrar består av skilda väsen.

Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.



Att återvända.

LYFTET MITT

 

En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och att komma i form, nu är det många år sedan några sådana ämnen behandlades här. Att vara hälsosam och aktiv är trots allt ingen livsstil, det är en period. En period som kommer och går till och från precis som kilona på min våg. Numera äger jag ingen, vikten av hur mycket jag väger har gått från högst relevant till en mindre parentes. För man är ju inte sin vikt, den säger liksom inget om en person.
Om betraktaren nu inte råkar vara läkare och man själv har passerat sitt normalviktiga BMI spann, då säger det tydligen en hel del.

Igår var det äntligen dags för min återkomst till gymmet efter något år med en massa om och men.
Om jag börjar träna imorgon kommer jag snart må bättre på alla sätt och vis.
Men om jag låter bli kommer jag aldrig få veta om jag förringat mig själv eller inte.
Okunnighet är salighet.
Ett läkarbesked på 78% procent av min förväntade kondition är en större morot än det.

Det bär egentligen emot att erkänna att den där hårdhudade EKG specialistens ord om att jag borde kunna bättre har blivit en motivationsfaktor. Jag menar, att få 8 av 10 poäng i betyg är för mig något glädjande och positivt. Hon höll inte med, inte på något plan. Lite sådär under ytan kallade hon mig småfet och otränad. Det kan lika gärna ha varit mina egna tankar som gjort hennes röst till min egen.

Kostnaden för att vid ett enstaka tillfälle få tillträde till gymmet uppgår till ett hundra kronor, den trevlige mannen i receptionen lät oss komma in gratis. Kanske är invånarnas hälsa viktigare för Stockholm Stad än behovet av att dra in pengar, det är i varje fall en trevlig tanke om inte annat.
Jag hade sagt åt mig själv att ta det lugnt såhär första passet på så lång tid och jag tycker ändå att jag lyckades lyssna till mig själv. I vissa maskiner körde jag initialt med samma vikt som tanten som använt den innan gjort. Trots det sitter jag här med träningsvärk i hela halva överkroppen och undrar vad det egentligen är för kruttanter som tränar på det där gymmet och hur de lyckas dölja en sådan styrka inom så späda kroppar. Inspirerande om inte annat.

I nästa inlägg ska jag berätta hur man håller igång motivationen, med andra ord hur mycket gott man kan unna sig efter varje träningspass.

 

 

Coola katter!


Idag var vi och såg Cats på bio lite sådär i hemlighet vid 11.30 när staden fortfarande var någorlunda nyvaken.
Spaning om 11.30, det är tidpunkten när en ensamma förälder tar med sig sitt eller ett av sina barn ut på äventyr. Man kan fråga sig vart de var på väg och om man tror att svaret är Cats så tror man fel. Idag var det inte många som hade Cats som destination, i salongen som tar 588 besökare kunde vi en kvart innan föreställning välja mellan 583 platser. Folk är kanske inte intresserade av att se människoliknande katter sjunga och dansa längre eller så har de låtit den svidande kritik denna nyproduktion mottagit påverka dem.
För mig har varje negativ kommentar blivit till en sporre som fick min vilja att se filmen växa än mer. Jag väljer allt som oftast att stå emot det medryckande grupptrycket eftersom jag är speciell.

Väldigt speciell.

Så ska man tro på en kritikerkår som tycks tävla i att hitta de mest originella och lustiga sätt att göra narr av Cats?
Eller ska man tro på mig och det jag nu kommer att säga?
Jag har aldrig sett eller hört Cats tidigare, förutom memorys låten då och den är ju så fantastisk bra att den gott och väl klarar av att stå på egna ben, så för mig var det enkelt att ta mig an filmen utan att berövas ett kärt minne från tidigare uppsättningar av musikalen. Att det är just en musikal är hela behållningen och jag tycker det håller måttet, jag var road mest hela tiden och kunde förkovra mig i den ena nya sången efter den andra fram tills min höjdpunkt dök upp i rutan. Memorys berör mig. Så pass att tårarna knackar på dörren fastän ingen är hemma. Jag är ingen recensent och har inga intentioner att framstå som en heller, så här avslutar jag mina tankar om vårt biobesök med ett betyg.

Cats på bio, 5 av 7 tassar.

Ett annat kulturtips som inte innefattar ett biobesök återfinns just nu på public service. Min favorit dansföreställning (ja precis, jag bär på ett sådant stort kulturelltkapital att jag för mig med en favorit dansföreställning, det trodde ni inte om en tidigare hockeyspelande förortskille. Se på mig idag Lillemor, det anade du inte att den där grundskoleeleven du skickade iväg till talpedagogen i tredje klass hade i sig va?)
Eskapist går nu att se på svtplay.