Bästsäller

Det är lika bra att skriva sina memoarer i blyerts. När man är klar och ligger begravd som om jag bara hade ett liv, är det säkert någon som har ändringar att göra. Sudda bort alla sura miner, ett A6-block har knappt plats för ljusglimtar, minst av allt beskrivningar av danser jag kunde i huvudet men sällan förkroppsliga. Det krävs en stor portion pondus för att lyckas med krumping. Vilket också ligger i dansens natur. När jag spänner hela kroppen för att slå ett ordentligt slag i luften så måste jag till ett hundra procent mena att slå hål på atmosfären. Annars ser det bara fånigt ut. När jag med låst ryggrad vrider runt min överkropp som om jag höll en rockring spänd mot mina skuldror. Då måste mitt ansikte ge uttryck för så mycket aggression att ingen vågar se den osynliga rockringen som till och med jag tänker finns där.
Krumping är bara den senaste dansen på listan över sådant jag inte bemästrar.

Reseskildringar är ett annat exempel, som här från Perus höjder.
Vägarna var som oftast ett smalt fällt av asfalt flankerad av stampade jord på bägge sidor. På den moderna vägen i mitten körde lastbilar med öppna flak till brädden fylld av bråte, med chaufförerna hängande över tutorna för att undgå kollision på den underdimensionerade vägen. På landsvägen gick det långsammare, när bönder och deras för dagen utvalda daglönare vallade boskap åt ena hållet och rullade kärror med spannmål dragna av utmärglade åsnor åt det andra. Den sista byn längst vägen, innan asfalten byttes mot mindre vägar av sten, var av pittoresk modell. Bensinmackens plåttak stod lutat mot en uttjänt pump av Shellmodell, vars röd, vita gula färgschema lyste upp som en 80 tals referens lika goda som någon annan.
De som kom med bil från inlandet för att korsa bergen och ta sig vidare till havet stannade utan undantag för att tanka där i byn, den sista på tio mil av kargt klimat och väderbitna farleder. Det gav de luttrade invånarna en chans att tjäna en extra hacka på ovana chaufförer vars osäkerhet förstärktes av skakande huvuden och ojande läten från byborna.

– Över berget i den här bilen? Oj oj oj, inte bra. Ni borde inte köra själva. Det finns många hinder på vägen som bara vi känner till.

Även de kaxigaste turisterna kom på andra tankar när de såg upp mot topparna och fick se vraken från tio år gamla olyckor, som med lokalbornas hjälp fortfarande låg synliga i den annars täta vegetationen. De vana bilförarna från trakten erbjöd sig att framföra ekipagen längst de farligaste rutter mot en liten ersättning, inte mer än någon dollar eller så.
Ett pris så pass bra att ingen kände sig självsäker nog att tacka nej varpå bilnycklarna bytte händer och inget hände.

– Imorgon bitti, inte tidigare än så. Idag är vägarna fulla av boskap. Ta en öl i baren och sov sen en natt på hotellet så åker vi imorgon bitti.

Inte heller det gick att avstå. En iskall öl på 1500 meters höjd och en natt under tak med en stjärnklar himmel direkt utanför fönstret är inget som hör till vardagen ens för de vanaste av resenärer.
Priserna för allt kunde mycket väl vara hutlösa, men de goda invånarna ville inte göra sig några större pengar på att lura turister. Fick de bara tillräckligt för att slippa ta jobb i lågländerna var de nöjda och 15 dollar räckte gott och väl till ett drägligt liv. På morgonkvisten när turen börjat insåg de flesta att de utan problem klarat av att köra rutten själva, men den goda upplevelsen från kvällen innan fick dem att känna sig som vinnare även om de blivit dragna vid näsan.
Och därför hatar jag Peru fastän jag aldrig varit där.
Lite som merpartens relation till häst.
Hos många av oss är den obefintlig fast vi är övertygade om att den trots det är ”Mannen som kan tala med hästar” bra.
Därför kan jag ha en åsikt om Peru baserad på en beskrivning jag hittat på själv. Lika väl som jag för alltid kan häst efter att ha ridit ponny under en marknad 1997.

Vissa saker behöver inte vara svårare än en riktigt bra magkänsla, fast dålig då. Min uppfattning kring att göra mig en hacka genom att köpa dyra böcker billigt och sälja dem dyrt är också baserat på magkänsla. Där finns en ordentlig känsla av att det kommer gå vägen. Vinsten är redan inräknad på de böcker jag köpt hittills, fastän jag inte planerar att sälja dem förrän om 20 år.
Ur ett annat perspektiv är de bara hyllmeter av dyra inköp jag inte vill läsa men älskar att äga, för att sälja. Mitt antikvariat är lika mycket ett projekt för framtiden som jag själv, ett prospekt med stor potential och enligt ordspråken ska man inte skåda given häst i mun.
Min mest spännande bok är den om Frankenthalers konst. Helene Frankenthaler hämtade sin inspiration från Pollock och någon annan abstrakt konstnär. Senare rörde hon sig kring ett större gäng kreatörer som kan kopplas till en specifik plats eller annan signifikant markör för det smeknamn gruppen kom att få. 51st Streeters, eller liknande.
Egentligen spelar det ingen roll och jag har bara tagit mig igenom det fåtal av sidorna med text. De med bilder är en annan historia. De är precis så inspirerande som en bild i en bok kan vara.
Inget livsomvälvande, bara helt perfekt att kopiera i mina egna konstnärliga ambitioner.
För givetvis har jag sådana också.
I de tyska bilfabrikerna finns det också ambition. Enligt undersökning ägnar 7 av 10 anställda sig åt någon form av kreativ verksamhet på fritiden i väntan på att kunna försörja sig på sin konstnärlighet. Konstklubben på Volkswagen bestod av 5000 medlemmar som var för snåla för att betala för sina lotter till de halvårsvisa utlottningarna av konstverk. Istället betalade de för sig med egenskapade tavlor som ingen annan önskade vinna och som till allas förtvivlan gick direkt in i prispotten. Senast bestod första priset av 3000 verk direkt från de andra kollegorna på fabriken.
När konstklubben börjat hade verk av konstnärer som Miro, Picasso, Dali varit vad som förärats en lycklig vinnare. Men tiderna förändras. Allt går inte alltid mot det bättre.
Sedan tio år tillbaka var högläsning av poesi med efterföljande omröstning varit en del av festligheterna. Vinnaren 2019 ansågs av många vara den bästa sen priset började delas ut.

Descharnes Riche
Skriven och framförd av Joakim Koch – växellådor – band 4.
Här översatt till svenska.
”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Att Joakim sen gick och blev tysk poesis senaste stjärnskott och tog honom bort från fabriken in i finrummen sågs inte med blida ögon av de som blev kvar. Konstklubben var inte tänkt att vara någon språngbräda för vare sig poeter eller lyriker, så inför 2020 hade nya stadgar stiftats och högläsning blivit förbjudet. Det var inte berömmelsen i sig som var problemet, det var att ingen annan kunde ta del av den. Hade Joakim Koch målat tavlor hade någon annan kunnat vinna ett av hans verk och fått ta del av framgången, istället satt 4999 personer med orden från en dikt de knappt förstod och undrade vad som hände med solidariteten. Poesi, denna egoistiska handling till kreativt uttryck.



Carl Johan De Geer.
Om du vill mig något finns jag här.
CJDG – Med kameran som tröst, är nog boken jag rår för mest.
Svartvita bilder över en svunnen tid och nakna kroppar i sina bästa år.
Något gör att jag dras mot boken, som om någon annan vill djupstudera varje bild, fastna framför varje blad. Det kan inte vara jag, för inte skulle jag sitta och frossa i nostalgi och ansiktslösa kön.
Han den där någon annan ser inga problem med att längta tillbaka till en tid han inte upplevt.
Snusk är vad det är. En ren människa ska förhålla sig till nuet och längta efter att långsamt dö på ett halvhjärtat sätt. Vilket inte samma sak som att dö långsamt.
Värre saker har garanterat skrivits.
Ett mer anspråkslöst författande än mitt får man leta efter.
Kombinationen av mina intressen för text och bild hade varit lämplig i ett fanzine, vilket också är vad jag önskar skapa i brist på bokkontrakt.
Dessvärre har jag inget att skriva om och nada att illustrera.
De ämnen som berör mig är så flyktiga att varje idé tänds och släcks lika snabbt. Anne Frank däremot brann för något och lät inte tankarna på vad andra skulle tycka påverka henne. Hon levde sitt liv fritt från förtryck och lät inte hatarna tysta henne. Så hade jag också velat leva. Där någon brydde sig tillräckligt för att hata mig. Om jag tillåter mig själv att tänka högt tror jag mitt och Annes fanzine handlat om mode i beigea toner med kollage, tygprover och vassa texter riktade mot etablissemanget på var och varannan sida. Nu råkar jag tänka bäst tyst. Så bygg inte upp några förväntningar. Mina bästa idéer är de jag aldrig låtit lämna mitt inre. Som min lösning på polarisering och de eskalerande ekonomiska klyftorna. Med mitt tilltänkta system hade 80% av problemen ha löst sig redan imorgon.
Det är viktigt att ta i beaktande tycker jag, att oavsett vad ni tycker om mig i dagsläget, är jag betydligt bättre än så i mitt eget sinne. Därför säger jag allt som oftast när jag gjort mitt bästa, att det var mitt sämsta. Det är ju så att med höga förhoppningar kan man bygga ordentliga trösklar. Vissa så höga att man inte lyckas kliva över dem av rädsla för att falla. Moderna genier verkar det finnas en uppsjö utav. Där snackar vi istället låga förväntningar och ännu lägre trösklar. Sista meningen är en slapp kritik mot sociala medier, något jag håller mig för god för, så istället riktar jag mig direkt till människan bakom kontona. Folk måste sluta se sig själva som så jäkla speciella. Hur många frälsare behöver egentligen världen. I tidens begynnelse verkade det räcka med en och inte ens det var få nog för folk att stå ut. När Anne frank låg undangömd där på vinden kände hon sig nog inte vidare speciell. Hon blev det först när vi gjorde henne till det, eftersom hon var så himla vanlig.
Jag håller mig också undangömd och odlar min galenskap. Eftersom alla genier anses ha en skruv lös. Det finns många vägar till framgång och det här är min. Min bästsäller till vilket pris som helst.

”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Där och Graceland överallt.

Här och andra ställen din mamma inte jobbar. Titeln på min kommande fotobok som aldrig kommer komma ut.
Jag är ju trots allt inte någon fotograf och helt ointresserad av att ta bilder i övrigt.
Titeln är jag ändå väldigt nöjd med. Tänker att den ska spegla innehållet som skulle bestå i fotografier från diverse arbetsplatser runt om i Sverige. Vi behöver mer av den varan, solid arbetarlitteratur som skildrar den riktiga världen. Det är mitt konstnärliga manifest om jag nu hade haft något.
Politiska manifest har jag desto fler och jag formulerar ett flertal motsägande varianter av dem varje dag. Det är allt från aktiv dödshjälp med hjälp av dödsstraff till att inte ge alla medborgare tio tusen kronor fast jag planerar för vad jag gjort med ett sådant engångsbidrag.
Finskt konstglas.
Jag har gjort en inre resa, från att ogilla vad än finnarna lyckades åstadkomma till att fullständig förälska mig i allt vad finnarna åstadkommit. Gud vad dom kan med form och färg våra östliga grannar trots deras gråa och raka framtoning. Kul tycker jag, och många med mig. För Jesus vad värdefullt det finska glaset verkar vara om man ser på utropspriserna på onlineauktioner. När finnar blåser glas täljer finnar också guld, där om någonstans hade min mamma gärna fått jobba.


Höstvindar

Och så tänker jag ibland även om jag borde låta bli, på sådant om att världen tycks behöva sina osnillen för att gå runt.
Man stöter på det varje dag, de små händelserna där vissa anser sig ha rätt även om de med all säkerhet vet att de gör fel.
Måste man alltid mötas av någon som cyklar på trottoarer eller av rubriker om banker som gör föga för att förhindra penningtvätt.
Eller det om politiker som rör sig i zonen kring korruption och retrobutiker som vägrar skriva ut priset på varor de lägger ut på Instagram. Det var bara en tanke och här kommer en till.
Är inte vinterjackor det tråkigaste som finns att köpa. Ett mer otympligt, svårburet, stillmässigt omöjligt plagg får man leta efter. Nu sitter jag här igen, med tankarna på saker och ting jag måste avstå att köpa för att kunna införskaffa det där jag vill slippa bära.
Antingen för stor till bredden, för lång till längden. För dyr, för billig, för mycket i fel färg eller för lite ”den här skulle jag kunna springa en hinderbana i utan att märka av”.
En bra vinterjacka är en sådan man aldrig behöver ta på sig, eller för den delen ens tänka på. Den ska bara finnas och ska alltid ha funnits. Jag är redo för min sista jacka nu, den som framtida barn kommer tjata på mig om att byta ut. Men som jag kommer förklara fortfarande är felfri samtidigt som jag täpper igen ännu ett hål med gaffatejp och går vidare med mitt liv.

En fingervisning.

Å gud vad svårt det är att hålla fingrarna i styr med en halv påse Zoo innan för västen en onsdag som denna. Det bara spritter av energi, den måste förvaltas på något vis och idag blir det till skrivandet jag söker mig. Alternativ finns, vilket är en av anledningarna till att det blivit allt mindre av författandet på sista tiden. Om det inte är en mobil jag håller i händerna så fylls dem snabbt av antingen en handkontroll till playstation 4 eller som varit det vanligaste sen någon månad tillbaka, en femsträngad banjo av märket Tanglewood.

Har ni upplevt det någon gång, att det som saboterar ett väl fungerande maskineri är försöken att placera för mycket av sig själv bland redan smorda kugghjul.
Att det är insikten av att fingrarna placerat sig i rätt ackord innan man hunnit dit i tanken som får spelandet att haverera.
Vad är det om, jag vill inte att min kropp gör saker som jag själv inte aktivt beslutat att den ska göra. Är det ens jag som spelar då, det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Jag är jag för att jag tänker på mig, inte för att kroppen jag finns.
Om jag skriver det högt kanske fingrarna lär sig att inte gå händelserna i förväg. Det bästa vore nog att 3D skriva ut det här inlägget i punktskrift. Så att informationen når berörd part direkt och inte behöver ta omvägen genom mina ögon.

Jag kan beskylla mina fingrar för mycket och har belägg för att de tar sig allt för stora friheter. När jag la det där budet på 3200 kr för en matta i helgen skedde det så snabbt att tanken kom ikapp mig först sekunder senare. Och inte var det tummetott som fick hantera stressen och oron som följde mig in i natten, vidare hela vägen till fram tills i söndagskväll när någon äntligen budade över mig. Jag är så tacksam över att jag slippa behöva stå där med en matta jag inte har plats för och ett konto som ekat tomt. Tack du anonyme köpare, du gjorde min dag!

När det kommer till att finnas gäller det att peka med hela handen. Mina fingrar består av skilda väsen.

Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.