I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

En designer går i barndom.


Att det rinner mycket vatten under broarna mellan mina inlägg handlar bara om lathet och inget annat. 

Men så vips dyker jag upp med ett inlägg igen och hela halva bloggsverige applåderar ljummet med avsmak i munnen.
Jag har varit i Antwerpen över en natt och det är väl på ett ungefär vad som är värt att nämna om den staden. 

Ant – Hand 

Werpen – Kasta.

Staty med brister och en halvfärdig katedral. Klart slut.

Väl hemma i Stockholm har jag tagit till mig av era tips om hur jag ska få fast bokstäver på en tröja och till min inte alls stora förvåning vart det förjävla fult. Att använda textillim fungerade visserligen perfekt. Dessvärre har jag aldrig riktigt lärt mig den uråldriga tekniken i hur man hanterar en sax varpå bokstäverna blev ett sorgligt exempel på hur en idé inte alltid kan gå från tanke till handling mellan hjärna och hand utan att tappa all typ av charm och stil på vägen.

Bokstäverna sitter iallafall fast på tröjan och jag har tagit mitt första av många steg  på väg mot perfektion. Jag hyser ett underliggande agg mot den aviga tröjan fastän jag samtidigt har överseende med att alla är barn i början, ett snart 28 år gammalt barn som lämnade finmotorikens bana redan i grundskolan och som sedan dess fört sig med stora svepande rörelser och generaliseringar. Men ändå ett barn, i början.

Budskapet står tydligt skrivet på bröstet och så länge jag har det halmstrået att famla efter lever drömmen om Dolme vidare.

Dolme är vad dolme är, en feltolkning från undergång. Men så är det också det som gör det hela så spännande, att leva på kanten, att balansera på den tunna linjen mellan genialitet och galenskap, det stilrena och det avskyvärda. Det kräver sin man och det kräver sin kvinna för att våga, våga stå för den man är, den som är gränslös och den som suddat ut gränserna som ringar in oss människor. Dolme penetrerar fördomsbubblorna och frigör livet i människan, det liv varje människa är värd att leva. Länge leve livet och länge leve Dolme.

Syr ihop mina drömmar

Jag fick ett MVG i syslöjd men jag kan inte sy, jag kan inte sticka och jag kan inte nåla. Jag har en vision och jag har en idé, jag har en gammal härlig Husqvarna på vinden men ingen ateljé. 

Nog om det och vidare till mina brister, ingen gillar skryt.

Jag vill sy fast bokstäver utklippta ur ett luddigt/ludet tyg och sy fast på en tröja av modell sweatshirt. Bokstäverna måste ha lite attityd och ryggrad för att bygga ut något från tröjan men tyger är för mig förknippat med slapphet och ryggradslöshet. Så hur får jag ett slappt tyg att blir styvt, vad finns det för tyger som är ludna och hur syr man fast en bokstav i en tröja? 

Hinder hinder och åter hinder som hindrar mig från att ta steget ut i modevärlden…. De fyra punkterna påvisar min skepsis till att modevärlden skulle stå för mina fötter bara jag lär mig sy fast bokstäver på en tröja. 


Mitt andra huvudbry är att jag vill arbeta paljetter på en tröja men jag förstår inte hur paljetter fungerar. Är det så pass illa att varje liten paljett ska sys fast för sig? Det låter orimligt och som en omöjlig uppgift för mig och mina korvfingrar att lösa. Jag famlar i mörkret utan en aning om hur jag ska hitta ut. Kan man stryka fast paljetter på något vis? Limma fast dem? Finns det någon paljett-på-syare att anlita för att genomföra min idé och kan en sådan arbeta för en symbolisk summa på 125 kr och en stor mängd uppskattning?

Löser jag de här nötterna så står modevärlden för mina fötter…. Nu tänker jag inte be om ursäkt för mig själv igen, paljetter är en gräddfil till de fina modeveckorna och modestäderna. Paljetter är disco och disco är highfashion, Alcazar.

Fumlar runt i känslolivet utan kompass.

Homeland är en bra serie även om den trots sina höga toppar också har djupa djupa dalar. Dar Adal är en karaktär på toppen av sin karriär. Glen Snoddas är en karaktär som lämnar utrymme för utveckling.

Svordomarna flyger mot Tv:n när jag gång på gång luras in i  den labyrint manusförfattarna byggt runt karaktärerna  där min åsikt när jag går in i labyrinten helt blivit omkullkastad när jag väl kommit ur den. 

Jag borde veta bättre, jag ÄR bättre än så. Jag låter mig inte luras av enkla knep som gör att jag aldrig kan känna mig trygg i vart jag har en karaktär.

Men så är det just det jag gör, mitt känsloliv är fullt av hastiga vändningar. Kärlek blir till hat, hat blir till förståelse, förståelse till tolerans, tolerans till kärlek och så fortsätter det fram och tillbaks, avsnitt in och avsnitt ut. Ena säsong efter den andra. 

Inför mitt intåg i den sjätte säsongen kommer jag därför koppla bort känslorna och bara lägga energi på kameravinklar samt ljudmix.

Mitt homeland tittande har givit konsekvenser i mitt sovande. Under nätterna försöker jag i mina drömmar hjälpa till att lösa fallen som pågår under säsongen jag ser på och det har resulterat i att jag de senaste nätterna vaknat upp och känt att det måste finnas något mer jag kan göra för att lösa fallet. Det jag i mitt sömndruckna tillstånd ansett vara ett steg i ledet till att få fast terroristerna är att koppla ur laddaren från mobilen eller som nu senast dra ur laddaren från eluttaget och placera den under kudden. Vem vet, imorgon kanske jag tar fram en skruvmejsel och lossar på eluttaget för att vara säker på att inte vara buggad?

Hur som helst är jag glad över att ha tagit mitt förnuft till fånga och kommit över det faktum att jag envist vägrar se på något någon annan rekommenderat för mig. I det här fallet får man helt enkelt tro på hypen och det med rätta.

Homeland får av mig 3,5 sköna stjärnor och såhär inne i något har jag inte varit sedan jag var balls deep i min sambo i förra veckan. Läckert!

Frittfall i finanserna, jag talar om känslor.

​Ibland har man sådana där dagar då man inte längre tror på det man gör eller den man är och man börjar tänka för mycket på sina brister. Det enda man vet är att man ingenting vet och långsamt börjar man falla ner i den nedåtgående spiral som slutar i en mörk grop av självförakt.

Det är tur att dessa dagar infinner sig allt mer sällan med åldern men att tro att man någon gång helt kommer slippa dem är dumdristigt.

Det handlar bara om att försöka se till att tiden mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan är så lång som möjlig men dum som man är går man alltid och ställer sig sist i kön igen direkt efter avslutad åktur. På sommaren är det längre kö för att komma på igen, på hösten och vintern är kön obefintling.

När ens självkänsla frågar en vad man är.


Det kommer tyvärr bli kortare tid mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan vars stomme är byggd av krossade drömmar och bultar av ångest.
Det är bara bryta ihop och komma igen för snart kommer våren och sommaren tillbaka och då det är enklare att vara sådär lagom dum i huvudet som krävs för att alltid tro på sig själv oavsett utmaning. Då ska jag bygga en ny attraktion av drömmar på livets nöjesfält och dess namn ska bli -Frittfall- eller -katapulten-.

När man bygger med drömmar.

Eller tro och tro förresten, det är nog inte så att man direkt tror på sig själv men man vet däremot bättre än att börja grotta ner sig i småsaker och analysera sig själv för mycket i onödan. 
Det är bara att go get em tiger, fast jag ligger i ide tills dess, som den björn jag är.