I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

Frittfall i finanserna, jag talar om känslor.

​Ibland har man sådana där dagar då man inte längre tror på det man gör eller den man är och man börjar tänka för mycket på sina brister. Det enda man vet är att man ingenting vet och långsamt börjar man falla ner i den nedåtgående spiral som slutar i en mörk grop av självförakt.

Det är tur att dessa dagar infinner sig allt mer sällan med åldern men att tro att man någon gång helt kommer slippa dem är dumdristigt.

Det handlar bara om att försöka se till att tiden mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan är så lång som möjlig men dum som man är går man alltid och ställer sig sist i kön igen direkt efter avslutad åktur. På sommaren är det längre kö för att komma på igen, på hösten och vintern är kön obefintling.

När ens självkänsla frågar en vad man är.


Det kommer tyvärr bli kortare tid mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan vars stomme är byggd av krossade drömmar och bultar av ångest.
Det är bara bryta ihop och komma igen för snart kommer våren och sommaren tillbaka och då det är enklare att vara sådär lagom dum i huvudet som krävs för att alltid tro på sig själv oavsett utmaning. Då ska jag bygga en ny attraktion av drömmar på livets nöjesfält och dess namn ska bli -Frittfall- eller -katapulten-.

När man bygger med drömmar.

Eller tro och tro förresten, det är nog inte så att man direkt tror på sig själv men man vet däremot bättre än att börja grotta ner sig i småsaker och analysera sig själv för mycket i onödan. 
Det är bara att go get em tiger, fast jag ligger i ide tills dess, som den björn jag är.