Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Måndag, ord och bild.

Jakten på idealvikten fortsätter. Trots att jag inte vet vad den är. Förhoppningsvis räcker det med två kilo till trots att jag inte har någon våg. Däremot ett par byxor som har följt med längst hela spektrat, från för stora till alldeles för små. De kanske passar igen någon gång om jag fortsätter på min valda väg bestående av promenader, så snabba att min fitness app får för sig att de är joggingrundor.
Så också idag, genom snö som täckt fläckar av is på svårdefinierade trottoarer.
Jag som senast igår trodde våren var här för att stanna. Tro, hopp och broddar.
Ett steg i taget utan att tappa fotfästet.

Nu ligger jag i sängen och värmer mig med en kopp kaffe, skriver vad jag kallar poesi samtidigt som jag lyssnar på Edith Piaf.
Jag kallar allt jag skriver som är svårt att förstå även för mig själv för poesi, då kan man lägga ansvaret hos läsaren istället för hos sig själv. En rimlig kompromiss om du frågar mig.

Här näst väntar tvätten på att bli hängd, ett välkommet avbrott från de handskrivna lapparna jag lämnar efter mig.
Om sanningen ska fram måste jag erkänna att Waldersten har något, fastän jag tycker att text och bild inte ska blandas ihop, eftersom jag inte kan rita själv.
Det är lite förmätet att vara duktig på bägge delar. Tycker ni inte?



Jag översätter Edith Piaf sånger
fastän jag inte kan franska.

Som tur är

Kan ingen jag känner det heller.

Milord.


Söndag hela vägen!

70-talet är på frammarsch enligt Antikmagasinet i SVT vilket är roligt, jag har alltid uppskattat 70-talets gränslösa färg och form. Mest av allt vill jag bo tillräckligt stort så att vi kan inreda vardagsrummet med en soffgrupp av furu och färgglad klädsel, gärna manchester. Sen ett hyllsystem av modell Ivar längst en vägg, fylld med böcker, skulpturer och någon konstig lampa som min sambo har valt. Hur bra låter inte det tycker ni?


Imorgon fortsätter livet som permitterad med en ledig dag och vet ni, jag hade hellre arbetat heltid om det inneburit att pandemin varit över. Det är bara sådan jag är, givmild och empatisk!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom jag är allt för medveten om att det här inlägget inte kommer ge mig en större lägenhet att inreda i dåtida stil.
Dessutom tänker jag vara så fräck och använda mig utav en bild ur WordPress egna bildbank.
Föreställande något som inte alls har med den här textens innehåll att göra.
Det är min protest mot Stockholms bostadsmarknad, den kan dra åt helvete.

Grus i skorna,

tänk om man hade några.

Känslor.


Där och Graceland överallt.

Här och andra ställen din mamma inte jobbar. Titeln på min kommande fotobok som aldrig kommer komma ut.
Jag är ju trots allt inte någon fotograf och helt ointresserad av att ta bilder i övrigt.
Titeln är jag ändå väldigt nöjd med. Tänker att den ska spegla innehållet som skulle bestå i fotografier från diverse arbetsplatser runt om i Sverige. Vi behöver mer av den varan, solid arbetarlitteratur som skildrar den riktiga världen. Det är mitt konstnärliga manifest om jag nu hade haft något.
Politiska manifest har jag desto fler och jag formulerar ett flertal motsägande varianter av dem varje dag. Det är allt från aktiv dödshjälp med hjälp av dödsstraff till att inte ge alla medborgare tio tusen kronor fast jag planerar för vad jag gjort med ett sådant engångsbidrag.
Finskt konstglas.
Jag har gjort en inre resa, från att ogilla vad än finnarna lyckades åstadkomma till att fullständig förälska mig i allt vad finnarna åstadkommit. Gud vad dom kan med form och färg våra östliga grannar trots deras gråa och raka framtoning. Kul tycker jag, och många med mig. För Jesus vad värdefullt det finska glaset verkar vara om man ser på utropspriserna på onlineauktioner. När finnar blåser glas täljer finnar också guld, där om någonstans hade min mamma gärna fått jobba.


Anteckningar från hjärnkontoret.

We are the Toros , the mighty mighty Toros.

Melodin springer in i mig igen och vi vaggar fram och tillbaka på stället för att hitta vår väg förbi varandra.

Höger
Vänster
Höger
Vänster

We are the Toros, the mighty mighty Toros.

Tar mig i axlarna och drar mig åt vänster samtidigt som hen går åt höger.
Jag tror på ett nästan säkert sätt att det kommer från Bring it on. Kirsten Dunst hejarklacksdansar sin väg in i en tolvårings medvetna och lär mig om tonårens egentligheter från toppen av en mänsklig pyramid.
En pyramid byggs bäst från botten upp!
Även den mest otippade person kan bli populär i kort kort och pom pom.
Det gäller att inte döma någon på förhand. Det gäller att aldrig ge upp sin dröm om mästerskapstiteln även om utsikterna går från optimism till totalt mörker och jazzfingrar.

I major
I roar
I swear I’m not a whore
We cheer and we lead
We act like we’re on speed
Hate us ‘cause we’re beautiful
well we don’t like you either
We’re cheerleaders

Det är på arbetsplatsens toalett hans rätta jag kan komma fram, där bland silverfiskar som promenerade längst ovansidan på golvlister kunde jag youtuba Bring it on i fred. Är nog dags att ge sig ut i verkligheten igen innan folk börjar undra vart en tagit vägen.

Å, jag tänker så snabbt i mina Oakley brillor med tonade glas.
Som karateslag i luften smular jag ljudlöst sönder deras offensiv som om den vore ingenting. Se om jag bryr mig som om jag ens ville vara här.

Kom an ni bara, Bring it on again.

Tre snurr i luften och landa i famnen hos en storväxt man. Stadigt!
Jag visar mig själv till dörren.