Stilen i förstahand – Ett inlägg om secondhand

Tröjor

Det är ju verkligen så att jag i ärlighetens namn vill vara en person som lyckas med konststycket att införskaffa sina kläder på secondhand. Att kunna se ut som någon som pendlar mellan att placera sig på topplistorna över Sveriges bäst klädda män och att skrämma fåglar av åkrar på fritiden.
Vilja och verklighet följer tyvärr inte alltid varann hand i hand.

Jag ville skapa unik stil men ser mest ut som en skyltdocka från H&M, anno 1997.

Var och varannan vecka finner jag ändå mig själv bland ställningar med Taxi Kurir uniformer och Bofors BK kostymer i jakt efter mig själv genom det som någon gång uppburit en annan identitet.
Jag snurrar runt karuseller med ett överflöd av färgsorterade plagg i kulörer en inte trodde fanns annat än i bilder över färgrymder, jämrande över att det de finns som mest av är vad som tilltalar mig minst.
Som tur är kan jag ta igen på gungorna vad jag förlorat på karusellerna och söka min lycka bland de gråskalor jag identifierar mig som mest med.

Jag googlade inför det här inlägget, något av ett trendbrott, och fann till min förvåning att statistiken visade på en minskning av svenskens andrahandskonsumtion.
Vilket går stick i stäv med min uppfattning om att second hand är något av det trendigaste vi har i vårt land. Vidare visade siffrorna att genomsnitt svensken handlade 2,6 secondhandplagg 2017 och där har ni den mest tydliga och pricksäkra beskrivningen av mig på länge.

Jag har köpt två tröjor på myrorna under 2019, en svart och en grå, utan att riktigt veta varför. Visst var de någorlunda snygga, samtidigt inte alls så snygga som de nyproducerad tröjorna som går att finna på den fria överproduktiva modemarknaden kan vara.

Sen det där med frågorna som uppstår.

Under två kalas har jag funnit mig själv behöva stå till svars för vad mina tröjor står för, eller vad som står på mina tröjor.

– Ursäkta mig om jag är gammal och mossig men YIT som står på ditt bröst, är det något nytt märke?
– Jag har ingen aning om vad det står för, jag köpte den på Myrorna.
– Enligt Google är det ett byggföretag.
– Jaha.

Eller.

– Jasså, du har varit i Key West du.
– Inte alls.
– Men din tröja?
– Myrorna.
– Jaha.
– Så att eh.

Det gör det svårt att stå upp för minskad konsumtion och medvetenhet när ingen bryr sig om regnskogen som skövlas på grund av alla träd. Om ni förstår vad jag menar.

Äsch, jag bara babblar på. Sist vi var på myrorna fann jag inget plagg men likväl en fin keramisk jag vet inte vad. Den står nu här i vårt fönster och är härligt rund i formen.

BESKRUEN_BLÅ

 

 

”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

Ramat och klart!

Här kommer ett inlägg som helt drivs framåt av bilderna i det vilket är ett annorlunda stilgrepp för mig som annars mest fokuserar på text.

Bilderna visar resultatet av den inramning som genomfördes av min sambo och mig igår kväll. Och det som är inramat är givetvis konsten vi köpte tillsammans i söndags. Jag valde att rama in det verk jag köpte med en dubbel-passepartout med 1 cm distans mellan konstnärens och min passepartout. Min sambo valde att gå lite mer crazy och köra någon form av flytande inramning med ett mer klassiskt utsnitt. Som ram valde vi en tunn svart profil just för att ramen inte skulle ta över motivens stjärnglans och som glas valde vi givetvis ett reflexfritt sådant.

På bilderna står ramarna på golvet vilket de givetvis inte kommer göra i framtiden. Vi kanske inte är världens mest lugna och ljudlösa grannar, vi är ändå nykära, men vi kände i våra hjärtan att det inte var läge att spika upp ramarna igår kväll vid 23.30 tiden.

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Beslut

Bonsai

 

Vissa steg anses vara större än andra. Vissa steg har tid bunden till sig för att anses vara redo att tas.

Vad ska man göra när man står vid just ett sådant vägskäl och man undrar för sig själv och gemensamt: Är vi för tidiga på det? Går vi för snabbt fram eller är vi precis rätt i tiden? Vad säger magen? Vad säger känslan?

 

Det var i maj vi tog beslutet att bilda en duo. Innan dess hade vi setts ett tag, vissa säger slutet av mars och jag är beredd att hålla med. Sen dess har vi hållit ihop och saker har gått från självklart till absolut. Och ingenting under den här tiden har fått mig att någon gång stanna upp och tänka efter, för när något känns så självklart finns det ingen anledning till att ifrågasätta det man har.

Då, när allt känns så naturligt och så självklart når man till slut den punkten då man vill utveckla det man har och bygga vidare från den grund man har lagt tillsammans.

Där var vi förra helgen hon och jag. Det var inget beslut som togs ur luften utan hade diskuterats fram och tillbaka ett tag. Var det nödvändigt att ta steget? Var vi tvungna till att göra det? Vi nådde samma konklusion och lät den andre att förstå att vi var redo att ta steget bägge två. Så vi tog oss till den plats där vi kunde gå från ord till handling och förankra det löfte vi givit varandra i något fysiskt som visade vår dedikation till det vi har.

 

Det är ibland onödigt svårt att stilla den önskan man har när det ordinära egentligen bara är en handräckning bort om man så vill. Vi ville ha något mer än det ordinära, sökte något som hade det lilla extra som kunde stilla vår hunger under ett och samma ögonblick. Vi tog aldrig steget förra helgen. Vi fann aldrig det vi sökte. Vi fann inte den rost där fyra brödskivor rymdes samtidigt och som hade ett reglage som gav tillfredsställande motstånd när en vred på det. Nu står vi utan rost men med den vackraste av bokhyllor, nämligen klassikern Ivar. Jag har tidigare sagt att min hem inte på långa vägar var klart och att det saknade något för att kännas som hemma, numera känns det som om det är komplett och att jag har hittat hem på riktigt.

Hyllan är fylld med saker som på något vis definierar det som är jag, allt från sprayburkar till böcker, från skrivmaskin till fotoalbum. På toppen av det står något som växer så länge intresset finns för att hålla det vid liv. Det aviga bonsaiträdet som inte är som andra träd men som står stabilt i sin jord och som har en trädkrona som hela tiden strävar mot nya höjder. Jag kommer nog aldrig sluta vårda det trädet, det är för unikt och för speciellt för att låtas vissna.