Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.

En liten bit frihet

FRIHET

Han gick där på perrongen för sig själv när min tunnelbana rullade in på Hornstulls tunnelbanestation, jag såg bara hans ryggtavla till en början och snabbtänkt som jag var bildade jag mig snabbt en uppfattning kring vem han var.

Hans gråa hår och den tilltufsade frisyren som höll en längd som skvallrade om att han rätt nyligen besökt en frisör men valt att gå därifrån utan någon produkt att forma sin frisyr med hemma framför badrumsspegeln. Den bruna illa åtsittande kavajen, jeansen som var så långa att ben sluten trampats sönder av hans bruna skor av läder som var blekta och slitna efter att ha gått i samma spår dag ut och dag in. Det kändes som om han införskaffat hela sin outfit vid ett och samma tillfälle, möjligen inför starten på ett nytt jobb som skulle förändra allt i ett försök att få en nytändning i livet och att han hållit kvar vid den svaga lågan allt för hårt och kvävt elden genom att använda sin outfit i allt för stor utsträckning utan att tillföra nytt syre till den. Outfiten var hans uniform som om tankarna på förändring satts i rörelse från insidan och bars vidare av det han täckte sin annars nakna kropp med på utsidan och utan sina kläder var han samma man han var innan han tagit på sig sin nya kavaj som förmodligen redan från början var för stor men likt förbannat ändå en kavaj. Det nya arbetet visade sig lämna honom med samma otillfredsställande känsla när han stämplat ut som hans gamla arbete gjort. Den nya miljön kändes till en början spännande och att få lära känna nya kollegor en utmaning han gav sig fan på att klara med bravur, de skulle få lära känna en ny honom samtidigt som han lärde känna ett nytt jag. Och så gick tiden, miljöerna blev samma kvävande ramverk som alltid och de nya kollegorna visade sig vara samma gamla personligheter han lärt känna och tröttnat på vid den tidigare arbetsplatsen, det var bara namnet på företaget och kollegorna som var annorlunda. Inte ens han själv hade förändrats och det var som om vart han än hamnade hittade han aldrig rätt, sin plats, sitt hem, sitt sammanhang där han kände sig som mer än ett bihang. Han ville brinna upp i natten, resa sig ur askan varje morgon och känna hur hans eld växte sig större för varje vaken timme han spenderade i sitt liv för att till slut brinna upp igen varje natt och blända andra med sitt sken och skänka värme åt de som med ett svalnat intresse för livet levde ett liv i skuggorna.
En slagen man, besegrad av besvikelse och allt för högt ställda förhoppningar. I vänster hand bar han en portfölj och i höger hand något som jag ännu inte visste vad.
Tunnelbanan åkte långsamt förbi honom och jag vände mig om för att se vad det var han höll i sin hand och våra blickar möttes utan att han vek undan trots att han bar på all skam. Han förde skammen mot munnen och tog skamlöst en tugga av sin glass som om allt livet lärt oss om glass och dess negativa inverkan på blodsockernivåer, vikt och kolesterolvärden aldrig nått honom. Han var friheten personifierad, han var en ensam man som åt av en 88an som om han ägde all rätt att unna sig precis det han kände för i stundens hetta. Kanske var det hans inre glöd som behövde svalkas? Kanske var det en hunger på livet som behövde mättas? Kanske var han allt annat än tvekan som omger ordet och kanske var han helt klar med det självklara att varje vuxen individ själv väljer när en glass ska införskaffas och ätas utan att omvärldens värderingar av ens leverne spelar någon roll.

Jag la alla tankar om honom som ett slaknat libido åt sidan och konstaterade att han var just det bländande ljuset och den heta eld som gav värme åt ett svalnat intresse för livet som jag trodde att han önskade vara.
Han inspirerade mig, fick mig att tända min eld även om jag aldrig skulle äta en glass för mig själv. Jag tog mig ut en lördag med förgyllda utsikter och guldkantade insikter.

 

ETET4EVER

Glassen är nonchalans och nonchalans är frihet, friheten att få göra det en behagar bara för att en behagar att ta sig friheten. Jag var fri i lördags och var enbart bunden till min önskan att få göra vad jag önskade och mina önskningar gick i uppfyllelse. Jag vaknade och ville ta mig till Tantolunden och måla så jag tog mig till Tantolunden och målade. Jag ville besöka Abba the Museum så jag tog mig till Abba the Museum och besökte.

Jag ville ut i natten och dansa så jag tog mig till en klubb och väntade. Väntade på att dansflugan på riktigt skulle ta tag i mig och föra mig ut på dansgolvet och visa kidsen hur vi dansade på min tid.
Det fanns inga kids på dansgolvet, där fanns överhuvudtaget ingen alls, så jag fann mig själv sittandes vid sidan av och såg på den stora yta där ord saknade betydelse och kroppsspråket talade sitt tydliga språk och var en evighetslång mening utan punkt.
Om ingen annan dansade så var det väl upp till mig att visa vägen tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var ett tag sen jag dansade och som jag mindes min dans innehöll den en hel del fysiskt krävande rörelser och en genomgående ögonhöjande elastisk estetik. Så jag gjorde det alla män i min ålder borde göra innan de utsätter sina kroppar för det dem en gång klarade av i sin ungdom, jag värmde upp och jag stretchade.
Under tiden jag gjorde det infann sig ett antal kids på golvet och jag kände tryggheten att kunna försvinna i mängden komma krypande. Rusande mot mig kom känslan av att jag gjorde bäst i att sluta värma upp och istället sätta mig ner igen. Det fanns inget jag kunde visa kidsen som de inte redan visste. Att förlika mig med att vara den första som dansar på ett dansgolv kan jag göra rätt kvickt, någon måste visa ju vägen. Att som första utomstående part ansluta till ett dansgolv som befolkas av ett danskompani är något jag aldrig kommer kunna förlika mig med.
Ja jävlar vad kidsen kunde dansa, de rörde sina kroppar på sätt jag aldrig ens i min fantasi lyckats med själv. De var överallt och ingenstans medan jag satt uppvärmd på bänken och spelade det coolt tills jag bestämde mig för att slita fram min metaforiska glass och nonchalant ställa mig på dansgolvet och göra det jag behagade. För frihetens skull.
Idag är jag fängslad i min sargade kropp med träningsvärk i både rumpa och vader men oj vad jag känner mig lös och ledig i övrigt.
Att du var där med mig hela vägen är den guldkantade insikt jag bär med mig,
en bra tjej – om än lite galen i alla fall inte så tokig.

Midsommar i December.

Midsommarhelgen hade traditionsenligt sett ut som precis som den gjort de senaste fem åren vilket också är hela poängen i själva begreppet tradition. Vi vaknade upp efter torsdagskvällens försiktiga glädje och optimism redo att ta oss an ännu en dag som skulle se ut som den alltid hade gjort.

Midsommarafton skulle gå ut på att leka lekar, äta midsommarlunch, slappna av och förbereda middag. Middagen grillades och åts alltid vid den stenbelagda uteplatsen på framsidan av huset och det var också den plats som var samlingpunkten för hela sällskapet fram tills natten kom och myggorna tog över. 

När maten var uppäten gick vi in med disken och ut med filtar, ljus och något gott att dricka. Vi var spända för det som skulle komma och vi förstod att hur pass rutinmässigt midsommarfirandet väl hade fortgått fram tills den punkten visste man aldrig vad för spontana handlingar ett ordentligt alkoholrus kunde frambringa.
Då talar jag inte om vårt egna alkoholrus utan det alkoholrus alla de glada midsommarfirarna som snart skulle komma passera på den stora vägen utanför vår uteplats befann sig i. 

Kvällen blev tillslut 20.00 och de första ekipagen gick tjoande och tjimmande förbi glatt vinkades till oss stockholmare som gjorde vad vi kunde för att matcha deras entusiasm och glada tillrop. När de passerat såg vi allihop på varandra och nickade instämmande. Det hade sannerligen börjat igen och som vanligt stod vi handfallna inför den våg av berusning som snart skulle skölja över oss. Skulle någon vingla in och slå sig ner runt vårt bord och skåla med den medtagna groggen som han senare ville skicka runt för att oss att smaka? Skulle vi behöva tacka nej till ännu en Oboy-grogg ännu ett år?

Ju senare klockan blev desto mer folk kom gående och desto mer berusade var de.
Vi satt kvar där ute och skrattade med och åt de glada människor som på kreativa sätt rörde sig förbi på väg mot den traditionella festen på dansbanan en bit bort.
Traktorer med släp körde skytteltrafik fram och tillbaka mellan den lilla tätorten två kilometer innan vårt hus och dansbanan två kilometer efter och vi befann oss i centrum för midsommarfirandet som passiva åskådare som gladdes över de andras förväntansfulla sinnestillstånd.

Någonstans började en vän, min sambo och jag diskutera möjligheten att vi nästkommande kväll skulle ansluta oss till det pärlband av människor som rörde sig mot dansbanan men vi var alla mer eller mindre skeptiska och outtalat överens om att inte gå fastän tanken var kittlande. Vi befann oss i en oas och de historier vi hört om dansbanan gjorde gällande att där rådde en Mordor liknande stämning långt ifrån den typ av midsommar vi eftersträvade.

Vi gick och la oss utan att ha fattat beslut om kommande kväll.

Rutinerna för midsommardagen var snudd på identiska med de som var dagen innan och som de varit de senaste åren. Det som skiljde just den dagen från tidigare år var den allt mer kittlande tanken om att faktiskt ta sig till dansbanan och tala med bönderna på böndernas vis.
Fram och tillbaka vankade vi mellan alternativen att gå eller inte gå och när vågskålen nästan slog i botten på den negativt inställda sidan kastades plötsligt ett så tungt argument upp på den positiva att vågen välte, alla negativa argument flög i luften och vi bestämde oss i samklang för att dansa in det faktum att vi gick mot mörkare tider.
Argument som tillslut övertygade oss stavas gratis inträde. Hade vi vart i stan hade vi kommit in gratis om vi kände någon i dörren eller om vi stod på listan men vi var på landet och där gällde landets regler. En bil stannade till och backade ner på vår avfart som går parallellt med den stora vägen ovanför. Att någon spontant stannade till utanför vårt hus var inget som hände var dag utan får anses vara en ovanlighet. Ut klev en lång, smal herre med frisyr som om han vore en av de Beatles och han gick fram mot oss förvånade stockholmare som måste sett skräckslagna ut. När han stannade framför oss ställde han den fråga som gjorde att vi lyckades förhandla oss till gratis inträde som tack för den hjälp vi skulle komma att erbjuda honom. 

Han berättade att han var från dansbanan och sen frågade han oss om vi möjligtvis hade några tunnor avsedda för att placeras i utedass att låna honom, det var fullt med skit borta på dansbanan och han hoppades på att vi kunde bli hans nödlösning. Vi hade skittunnor att låna ut om det var så att det möjligtvis kunde ordnas att vi slapp den lilla inträdesavgiften till festen senare på kvällen som tack för hjälpen. Självklart svarade han och saken var klar. En affärsuppgörelse var i hamn. 

21.00. 

Vi hade ett öppet sinne inför kvällen och var inte ute efter att stå och titta på lantisarna från en förhöjd position utan önskade interagera med dem på deras nivå. Dessvärre visste vi inte hur lantisarnas fördomar gentemot oss skulle ta sig uttryck och inte heller vågade vi chansa så på väg till dansbanan bestämde vi oss för att göra allt för att inte sticka ut som hermeliner bland katter. 

Utanför entrén, på andra sidan vägen, var parkeringen full av gamla raggarbilar och Volvo 740’s som dånade hög musik ur sina högtalare. Jag tänkte för mig själv att personen med det största ljudsystemet borde bli utsedd till kvällens DJ och på ett strukturerat vis förse hela parkeringen med musik. Parkeringsfestarna verkade inte dela min uppfattning utan fortsatte på sin redan inslagna bana med ett konstant pågående medley av allt från lugna powerballader till mer ekivoka låtar om sex och samlevnad. Det var inte min ensak och blanda mig i deras förehavanden så vi lämnade dem åt sitt öde och tog oss vidare mot entrén. 

Fjärilarna i magen utvecklades till kondorer när vi ställde oss i kön för att komma in. Vi såg logen för de mer mogna danserna och dansarna precis innanför entrén. Allt jag trott och hoppats få uppleva den kvällen stod där framför mig och förde mig tillbaka till mina falska minnen från en tid då folkparker och dansbanor var de hetaste av arenor för storslagna spelningar av storslagna artister.  Vi var näst på tu att få ta del av historien när grinden till gemenskapen slogs igen framför våra näsor.

– 140kr

– ‎Vi går in gratis

– ‎Så fan heller, 140kr eller stick.

– ‎Vi har blivit lovade att få komma in då vi lånat ut några tunnor till dassen.

– ‎Gå härifrån nu!

Han den där vakten hade något särskilt i blicken när han leende domderade och pekade med hela handen åt oss. Det var nog Stockholmsföraktet i sin renaste form som drabbade oss och jag förstod att han gjort det till sin personliga angelägenhet att inte låta oss komma in. Min vän hade å andra sidan gjort det till sin personliga angelägenhet att få komma in så han förde fram sina synpunkter och argument på ett moget och sansat sätt till den aggressiva vakten. Nu har jag polerat just den här delen av historien och lindat in den i bomull för att skönmåla vår del av konversationen och utpeka vakten som en riktig drummel. Sanningen ligger nog närmre en kaskad av svordomar och utmejslade uttryck för att beskriva hur illa vår vän tyckte om vakten i fråga men jag hoppas att ni trots min ärlighet om min väns språkbruk ändå väljer att stå på vår sida i konflikten och fortsatt ser vakten som ett maktfullkommet köttberg utan hjärna och oss som oskyldiga lamm.

– Där är skittunnemannen! Vår vän ropade och pekade mot den Beatles friserade mannen.

Han kände igen oss direkt och gjorde sin plikt som andre part i en uppgörelse mellan gentlemän och sprang fram till grinden som fortsatt vaktades av den frustande vakten och släppte in oss.

– Välkomna.

– ‎Tack.

Vår vän gav vakten en sista blick och höjde armarna till luften likt en segergest. Vakten ville nog sänka vår vän men höll sina känslor i styr vilket jag är tacksam för nu i efterhand. Tänk om minnen av denna kväll handlat om hur en vakt bangat sin batong i våra huvuden och inte om hur vi bangade våra huvuden till en rockig version av nationalsången.

Vi hade inte sett det förut men blev snabbt varse om den scen avsedd för en yngre eller en mindre mogen publik som var belägen i en grop snett nedanför dansbanan. Vi måste ha varit både unga och dumma för halvminuten senare stod vi framför scenen och gungade våra huvuden till DJ. Patrik som pumpade ut Timotej remixer ur högtalarna så högt och intensivt att marken skakade.

Vi var lyckliga, levde som om vi aldrig firat eller skulle fira midsommar igen.

Men var vår lycka förankrad i verkligheten eller befann vi oss i ett luftslott som kunde förlora sin flygförmåga och kasta oss tillbaka mot jorden i en nedåtgående spiral vilket ögonblick som helst? Bevisen för det sistnämnda fick allt stadigare luft under sina vingar när det började smyga sig på en känsla av att det var vi och så var det dom och att det gick vattentäta skott mellan våra egentligen hopflätade världar. Jag kunde inte identifiera mig med de människor som hoppade runt omkring oss och skreksjöng låtarnas refränger tillbaka mot DJ. Patrik som om de hatade honom för att han med sin musik tvingade dem att bete sig som de gjorde. Slavar under sina gener och sina arv, fastkedjade vid varandra och den påle landsbygden var. 

Min berusning började mattas av allt mer desto längre tid vi spenderade framför scenen och de vänskapsbandsknytande egenskaper alkoholen fört med sig avtog snabbare än jag var bekväm med. Jag ville bort, hem, tillbaka till min oas. Jag ville dansa, jag ville festa, jag ville släppa alla hämningar. Ambivalensen över det storslagna i att ha åkt tillbaka i tiden och få ta plats i en del av historien men samtidigt vilja ta mig tillbaka till samtiden gjorde mig inget gott så jag tog ett snabbt beslut och bestämde mig för att leva i nuet och återuppleva stunden som en rolig historia först i en kommande framtid.

Vi fortsatte dansa, lät våra känslor förmedlas genom obegripliga rörelser som ingen annan än vi förstod, vi talade ett kroppsspråk som om vi var från en annan värld och bara vi kunde tolka varandras uttryck. Glädjefyllda superlativ och ohämmad optimism. Ingen kunde döma oss för att vi var från en annan värld och vi dömde ingen för att de aldrig varit där. Våra armar var öppna för vem som helst att omfamnas av vår värme.

Fortsatt fördomsfria och såg vi varken färg, kön eller härkomst så det som plötsligt hände framför oss på dansgolvet framstår fortfarande i vårat kollektiva minne som vaga bilder med oklara signalement.
Några, det kan ha varit vita tjejer från Örebro, började bråka med varandra över något trivialt som en truckerkeps och några andra, det kan ha varit kvinnornas killar, anslöt till bråket och så blev sagorna om den Mordor liknande stämningen på dansbanan till sanning när dansgolvet utvecklades till ett klassiskt rallarslagsmål tonsatt av DJ. Patrik som gett efter för publikens påtryckningar och slängt på Faster, Harder, Scooter på skivspelaren. 

Det blev någonstans början på slutet för vår förtrollade kväll och vi bestämde oss för att lämna slagfältet och ta oss tillbaka till vår stilla oas medan vi fortfarande kunde komma helskinnade ur bataljen. Så kan det gå när man wallraffar på landsbygden utan att första ta reda på alla omständigheter om den miljö man är i stånd att ge sig huvudstupa in i. Nu i efterhand är det ett roligt minne för oss inblandade att bevara och jag återkommer ofta till den kvällen när jag har tid över att tänka tillbaka på roliga händelser i livet. Vissa saker behöver man bara uppleva en gång för att inse att det inte är något för en själv men lik förbannat är man glad att man fått uppleva just den enda gången. 

Glen Snoddas – Tidsresenär