Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Ett kontrakt för livet.

SIGNATUR

 

Det här inlägget började tidigare med en betydligt mer allvarlig ton, det gör det inte längre. Som sagt arbetar jag med halva tankar och oklara grunder i mitt skrivande just nu och kastar ut många barn med badvattnet i mina försök att fortsatt hålla den nivå jag skämt bort er med. Det här inlägget om att åter hitta en näringsrik jord att slå sina rötter i kanske hade blivit så mycket bättre om jag valt att göra det på det andra sättet med nu gör jag det så här.

Jag skrev på ett kontrakt igår. Jag ingick ett avtal med djävulen.

Nej det gjorde jag såklart inte, men det höjde genast insatsen i det här inlägget och en våg av spänning sköljde över oss som läser. Om inte ett avtal med djävulen, vad kan jag då ha skrivit på för ett kontrakt?

Svaret hänger i luften.

Den som önskar finna kärlek gör bäst i att vara uppriktig om vem man är och vart man befinner sig annars riskerar man att tappa bort sig själv i kärlekens rus. Att undanhålla delar av sanningen är inte att ljuga, det är bara att vara strategisk. Så när frågan om vart jag bor kommer upp kan jag med enkelhet slira på svaret och angripa frågan från ett djupare perspektiv.
”Är inte ett hem bara fyra väggar som ramar in platsen där man sover?”
Det skulle säkert fungera på en tjej i gymnasieålder som precis sett Döda poeters sällskap för första gången och längtar efter något mer i livet än den bistra verkligheten.

Jag siktar högre än så.

Jag ger kärleken en chans genom att för tillfället hålla mig undan från den. För när frågan väl dyker upp under ett sammanhang som kan leda till ljuvlig kärlek vet jag att svaret skulle döda all romantik som byggts upp och en andra dejt aldrig skulle bli aktuell.

Vart bor du?

Hos mamma för tillfä….

Jag hade inte hunnit genomföra hela min utläggning innan domen fallit över mig och jag blivit DEN killen istället för killen jag egentligen är.

”Det här är inte den jag är, det är den jag blev.”

När jag skrev mitt kontrakt ställdes frågan om hur min situation såg ut idag.
Jag började med att svara att jag bodde hemma men innan jag hunnit fortsätta min mening frågade hon om det var min första lägenheten, jag svarade ja, men innan jag hann fortsätta att berätta att jag hyrt i andrahand i 9 år hade hon skiftat fokus till kontraktet jag skulle skriva på.
Det grämer mig fortfarande att jag inte fick berätta hela min historia och jag är sugen på att ringa upp igen och förtydliga mina svar och få berätta min historia. Givetvis finns det ingen mening med ett sådant udda beteende men något i mig känner att det vore på sin plats.
 

Jag har skrivit kontrakt på en lägenhet, en härlig nyrenoverad etta på 30kvm perfekt belägen med gångavstånd till arbetet och 12 minuter in till stan med tunnelbanan. Jag är eld och lågor över att få mitt egna hem att inreda och rå om helt efter eget huvud och känsla.
Så i mitten av mars är det dags att ge sig ut och rosa singelmarknaden med min varma närvaro och svala yttre. I jakten på kärleken är ett boende signerat Glen Gordon Snoddas ett ess i rockärmen som kan spela hem en kvinnas gunst bara genom att viska de bevingade orden.

”Vill du följa med hem till mig och slänga på några gamla Duke Ellington skivor på min skivspelare och diskutera kärleks grunder samtidigt som vi dricker vin ur mina omaka glas sittandes i varsin fåtölj tittandes på mina originalverk av https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/ och referera till boken ”Västerlandets filosofi” som ingen av oss läst men bägge tror sig förstå innebörden av?”

 

Min lägenhet är en hyresrätt och nu är det äntligen dags för mig att starta min bostadskarriär och som sig bör börjar den med en lägenhet från allmännyttan som jag med näbbar och klor ska se till omvandlas till en bostadsrätt att göra sköna pengar på så att jag kan köpa mig en lägenhet innanför tullarna trots att jag klagat på bristen på bostäder fram tills dess att jag skrev på mitt kontrakt. Nu när jag väl är inne i systemet spelar liksom allmänheten inte längre någon roll och om det är något mitt röda hjärta kan blunda för är det att minska utbudet för de som ställde sig i bostadskön efter mig för när allt kommer omkring handlar allt egentligen om att sko sig själv, eller hur?

Glen Snoddas – Ett stycke värsting.

 

 

 

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Blanda inte in mig i din mansvärld.

MÄN

I söndags följde jag med sambon när hon skulle handla ett nytt minneskort och vem stod då i kassan om inte bajstunnemannen från förra inlägget. Jag är så säker man bara kan vara utan att vara helt säker på att det var han. Det var först efteråt jag förstod varför jag kände igen honom så tyvärr kunde jag inte fråga om han extraknäckte som dansbanekoordninator på landsbygden.

Vid sidan om den lilla roliga detaljen fick jag uppleva något som säkerligen hänt många gånger tidigare men som jag aldrig uppmärksammat. Det var min sambo som skulle ha ett minneskort och det var således hon som skötte all kontakt med den expert på området som fanns i butiken. Jag befann mig på en till två meters avstånd från deras konversation för att visa att jag var där med sambon men inte hade för avsikt att delta i själva köpet. Min sambo ställde en massa frågor för att säkerställa att minneskortets specifikationer var lämpade för den uppgift hon önskade genomföra och vad tror ni händer?

Istället för att adressera sitt svar till den som faktiskt ställt frågorna riktade han sig till mig. Vafan höll han på med? Jag hade under hela den tid vi stått med honom inte yttrat ett endaste ord och ändå var det mig han tilltalade.

Efter att hon genomfört sitt köp och vi lämnat butiken frågade hon mig om jag uppmärksammat vad som precis hade hänt och hon tackade mig för att jag gjort just det.

 

Hur ska man egentligen tolka det som hände?

Trodde han inte att min sambo skulle förstå svaret på grund av sin avsaknad av kuk och att jag tack vare mitt kön var mer lämpad att ta till mig av information? Även fast min sambo besitter mångdubbelt mycket mer kunskap och kompetens inom området än vad jag gör.

 

Den andra tolkningen är att han inte hade mer kunskap inom ämnet än den han precis tillgodosett oss och skulle således inte kunna svara på några följdfrågor. Tänkte han att jag i egenskap av kukbärare hade ett ansikte att upprätthålla inom området att veta mest och förstå sig på bäst och på grund av det var tvungen att förstå precis allt från början utan att ställa några följdfrågor?
Jag ställde inga följdfrågor av den enkla anledning att jag inte förstod ett dyft av vad han sa och att jag inte hängt med för fem öre i vad samtalet handlade om.
Framför mig stod en person som visste precis vad han sa men henne var det tydligen inte aktuellt att tala med.

 

Oavsett vad han hade för anledning till sitt beteende hoppas jag att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper behöva uppleva det igen. Dessvärre händer det nog allt för ofta och är en situation många känner igen sig i.
Nu är det inte jag som är det egentliga offret i den här historien, jag vill bara förmedla hur det kändes som utomstående part att betrakta det parodiska och djupt tragiska som hände.

Surt sa räven.

 

 

 

 

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Krock eller kropp, kakor.

På Skeppsholmen ligger lägligt nog hotell Skeppsholmen som med sina två försiktigt gula byggnader erbjuder boende för de som söker avkoppling och en naturnära miljö ett stenkast från citys slappt pulserande puls. 

Inuti hotellet finner man en restaurang man tar sig till via en grusad gång som löper genom en trädgård upplyst med marschaller och ljusslingor hängandes från träd till träd.

När man kliver in och tar sig till restaurangen doftar det harmoniskt gott från köket och man får ett varmt gemytligt välkomnande intryck som om man var på besök hos en gammal vän man inte sett på flera år.

Det var på denna plats följande historie
utspelade sig en lördag i slutet av Januari. Jag och min sambo möttes upp utanför Östermalmstorg och började promenera genom staden, det var en kall kväll som kastade isande vindar mot våra frusna kroppar. 

Men jag var ordentligt klädd.

Min nya rock var så ny, så fin, så varm och hade varit så perfekt om det inte varit för de svårsprättade fickorna. I all hast hade jag bara hunnit öppna upp ena fickan och hade på så sätt bara möjlighet att värma min högra hand medan den vänstra fick utså vädrets krafter den kvällen.


Det här var visserligen bara en transportsträcka
men för mig som skriver det här är det viktigt att få berätta om min nya rock. 
På restaurangen öppnade jag kvällen med en bärs medan vi väntade på att få vårt bord, Luma Lager var ingen klassisk lager och det grämer mig att det tycks ha blivit svårare att få tag på en vanlig jäkla lager när man är på restaurang. 

Sambo drack cava. 

Jag gick ut och rökte.

Jag kom tillbaka.

Vi fick vårt bord.

Sambo gick på damernas.

Jag kollade menyn.

Sambo kom tillbaka.

Jag har en ny rock.

Vi beställde mat.

Det finns mat och så finns det mat. Det jag åt var mer än mat, det var en så mäktig upplevelse att jag var tvungen att tänka efter om jag verkligen ville fortsätta med den tredje biten som låg på tallriken eller om jag likt en liten flicka eller pojke skulle ge upp. Ge upp, ge upp mot en sådan liten sak som låg framför mig på tallriken? 

Så fan heller.

Det är konstigt att något så runt och vackert som en kroppkaka badandes i gräddsås med lingon bredvid kan transformeras till en fyrkantig betongsugga som sätter sig på tvären så fort den passerat matstrupen. Mäktigt räcker egentligen inte till för att beskriva hur mättande kroppkakor är. En mycket smakrik och god skapelse är det hur som helst och det är just det som gör att man grämer sig varje gång man har ett gäng välformade kakor framför sig. Man vill så gärna sluka dem i ett nafs men det kräver både planering och tålamod för att lyckas äta upp alla. Men upp äter man såklart och efter det kan man luta sig tillbaka smått illamående och starkt kritisk mot sin svaga karaktär som fortsatte äta fast man varit mätt sen kroppkaka nummer ett.

Efter restaurangen tog vi en taxi till guldbaren på Nobis hotell och där lärde vi oss att 27 inte är det nya 20. Vid 20.30 såg vi på varandra och gav ifrån oss varsin förstående nick, det var dags att åka hem. Vi var allt för trötta för att orka vara ute i city vimlet och såg istället fram emot att ta oss hem till soffan i vårt trygga varma hem.