Konst och Corona.

Plywoods

 

Egentligen vill jag inte beröra ämnet då jag inte har något att tillföra, det finns redan gott om åsikter längst skalan som vandrar från jämförelser med vanlig säsongsinfluensa till spanska sjukan.
Samtidigt är det svårt att låta bli när det är så närvarande som det faktiskt är.
Hela min vardag fortgår i skuggan av Coronan och jag har svårt att omlokalisera ljuset så att förhållandet blir det omvända och riktiga igen.
Jag håller mig uppdaterad i den mån jag orkar med.
Ser på de ständigt ökande siffrorna av smittade i Sverige och håller tummarna för att de ska börja mattas av. Att fler och fler snart ska bli friskförklarade och att ordningen långsamt ska återgå till det som var innan de första rapporterna från Kina nådde oss.
Ibland är det som om jag inte bryr mig alls och ibland bryr jag mig nog för mycket.
Ibland känns det något sådär att det enda som förväntas av en pigg och frisk medborgare som mig själv är att om jag känner mig krasslig, ska jag stanna hemma.
Samtidigt som det sker jobbar andra dag och natt för att försöka få kontroll över en allt mer svårhanterlig situation. Det är vad som förväntas av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag ens säger något alls. Det här är inte vad den här bloggen ska handla om, kommenterar om vår samtid har jag alltid önskat lämna åt någon annan som förmodligen haft något mer och vettigare att säga. Det är inte mitt gebit. Min grej är att skriva tidsmässigt obunden prosa och att med jämna mellanrum lägga upp bilder på någon kreativ känsloyttring. I den andan kommer här en bild, fast den är där uppe, på en tavla jag gjort för att råda bot på min inre oro.