Konst och Corona.

Plywoods

 

Egentligen vill jag inte beröra ämnet då jag inte har något att tillföra, det finns redan gott om åsikter längst skalan som vandrar från jämförelser med vanlig säsongsinfluensa till spanska sjukan.
Samtidigt är det svårt att låta bli när det är så närvarande som det faktiskt är.
Hela min vardag fortgår i skuggan av Coronan och jag har svårt att omlokalisera ljuset så att förhållandet blir det omvända och riktiga igen.
Jag håller mig uppdaterad i den mån jag orkar med.
Ser på de ständigt ökande siffrorna av smittade i Sverige och håller tummarna för att de ska börja mattas av. Att fler och fler snart ska bli friskförklarade och att ordningen långsamt ska återgå till det som var innan de första rapporterna från Kina nådde oss.
Ibland är det som om jag inte bryr mig alls och ibland bryr jag mig nog för mycket.
Ibland känns det något sådär att det enda som förväntas av en pigg och frisk medborgare som mig själv är att om jag känner mig krasslig, ska jag stanna hemma.
Samtidigt som det sker jobbar andra dag och natt för att försöka få kontroll över en allt mer svårhanterlig situation. Det är vad som förväntas av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag ens säger något alls. Det här är inte vad den här bloggen ska handla om, kommenterar om vår samtid har jag alltid önskat lämna åt någon annan som förmodligen haft något mer och vettigare att säga. Det är inte mitt gebit. Min grej är att skriva tidsmässigt obunden prosa och att med jämna mellanrum lägga upp bilder på någon kreativ känsloyttring. I den andan kommer här en bild, fast den är där uppe, på en tavla jag gjort för att råda bot på min inre oro.

Svärmar.

Det är inte lätt att vara frisk när hela världen verkar blivit sjuk och min kropp numer är ett okänt tempel.

Vad är egentligen vad i dessa oroliga tider när Corona är på allas läppar inklusive mina egna. Jag slickar mig om dem flera gånger om dagen, analyserar försiktigt smaken med tungan som ömt skjuts upp mot gommen och vidare ut genom munnen. Jag smaskar lite lätt, försöker fånga upp något jag inte känt förut.
En gång när det begav sig kände jag smaken av svininfluensa. 40 graders feber, rinnande näsa och en kropp som var ett skört skal av mitt forna jag.
1177 svarade kort och gott inte en chans, du har inte fått svininfluensan nej. Jag ifrågasatte och grubblade över deras så tydliga svar under de två dagar det tog för mig att bli frisk. Hon sjuksköterskan hade visserligen rätt men kunde hon inte haft det med ett mer öppet sinne, ge mig viss fog för min oro bara för min skull.

Nu är det dags igen, det är som om min kropp känner av läget i omvärlden och vill delge sin egen tolkning av ett sjukdomstillstånd.
Eller hur det egentligen är med den saken.

Min (ir)rationella hjärna vill koppla mina kroppsliga åkommor just till Coronan. Berättar att min smärtande kropp som gått sönder av min dumdristigt intensiva träning, istället beror på ett virus.

Den säger till mig att min allmänna trötthet inte beror på att min närmsta kollega varit sjukskriven i två stressiga månader, utan att den förmodligen är ett symptom på Covid-19.

Förkylningen, den minimala förkylningen och obefintliga febern då, är inte det också tydliga tecken? Klart de är!

Desamma med den där konstiga känslan i magen som uppkommer timmar efter jag ätit och som försvinner igen så fort jag får något i mig.

Visst såg jag någon med asiatiskt ursprung på gymmet för några veckor sedan, visst satt det någon från vad som skulle kunna vara Iran i väntrummet på Sabbatsberg?

Nu är den där igen, den där morlande känslan i bröstet som uppkommer när jag tänker på allt som måste bli klart nästa vecka. Deadline i ordets rätta bemärkelse?

Det är tur att jag befunnit mig i en slapp hemkarantän under helgen, jag tar mitt ansvar och drar mitt strå till stacken! Ingen utomstående ska behöva exponeras och riskera smittas av mitt eviga gnäll och min trötthet en helg som denna.




Varför är jag sådan här för?