Ett spel för Galleri Snoddas

Så går dagarna vidare och jag är fortfarande upp över öronen kär, det är trevligt att hitta någon som inte bara får en att våga drömma utan också får en att digga verkligheten för vad den är. Kanske har drömmen blivit till verklighet eller också har verkligheten blivit till en dröm.

Hemma fortsätter jag att vara som alla andra på mitt egna sätt och försöker att inreda min lägenhet med både stil och finess. Det är svårt att hitta det som sticker ut på ett tillfredställande vis samtidigt som det är tillräckligt strömlinjeformat för att jag ska känna mig bekväm i och kring mitt egna möblemang. Ett effektivt sätt att sätta sin egen prägel på sitt hem är att hänga upp konst på väggarna och konst mår bäst av att befinna sig inom ramar av alla dess slag. Som tur är har jag som dagligen arbetar inom och kring ramar en ”fri” tillgång till dessa vilket möjliggör att jag kan visa upp min konst för omvärlden på ett vördnadsfullt sätt, i kvalitéts ramar med både distans och reflexfritt glas.

Tavlor kräver hål och som jag borrat i väggar. Hittills har jag lyckats borra och plugga igen ett tiotal hål som jag skruvat in skruvar i och hängt upp tavlor på.

Välkomna till Galleri Snoddas, där urvalet är lika hårt som livet och bara de hårdaste finns representerade.

Merparten av tavlorna har funnits i mina ägor sen dess att jag flyttande in utan att jag gjort någon vidare ansträngning för att få upp dem på väggarna. En del av förklaringen ligger möjligtvis i att i mitt tidigare liv blev det till en grej att min far alltid kom över när jag behövde hål i väggarna vilket av förklarliga skäl inte går längre. Om han sett med vilken slapphet jag och Filippa borrade våra hål hade han vänt sig i sin grav, nej så kanske jag inte kan skriva. Skämt åsido hade han inte vänt sig någonstans då han är spridd för vinden. Skämt åsido åsido slår det mig ibland att han aldrig fick se min lägenhet och det medför en känsla som når direkt in i det utrymme i mig själv där jag placerat min sorg och saknad. Nåväl, inte mycket att göra åt.

En bit av lägenheten är i stort sätt klar med allt vad det innebär och det är skrivbordsdelen där jag i ärlighetens namn spenderat noll tid hittills. Det finns där mer som en markör över vilken typ av man jag försöker framstå som snarare än den man jag faktiskt är. Ovanpå skrivbordet står det mest pretentiösa ting jag har i mina ägor, en skrivmaskin som med sin blotta närvaro för mig ett steg närmre att bli en parodi av mig själv. Ännu har jag inte tagit det sista steget och lagt en prydlig hög av böcker om skrivandets konst bredvid men fortsätter det så här är jag väl bara veckor ifrån att löpa linan ut och börja skicka in underfundigheter till Namn & Nytt i DN.

.

Att hamra på skrivmaskin är väldigt tillfredställande och ger skrivandet en ny dimension och tyngd när varje ord och formulering måste vägas på guldvåg innan de sätts på pränt. Det är en aspekt jag uppskattar med min Facit Privat och vore jag inte allt för bekväm hade det kunnat bli det nya huvudsakliga verktyget för mig att skriva mina blogginlägg på, även om det inneburit vissa logistiska problem att skicka ut maskinskrivna blad till var och en av er som läser det här.
Sin genuina känsla till trots så väljer jag att skriva på dator framför maskin alla dagar i veckan. Det jag förlorar i känsla tar jag igen på bekvämligheten med ordbehandlingsfunktionen i Word.

Tack för mig!

/ G.Snoddas

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Det andra öppna brevet till H&M.

​Nu när det har runnit en hel del vatten under broarna tänkte jag att det vore lämpligt att återkomma till er. Jag håller mig glatt flytandes med strömmen men hur går det egentligen för er som kämpar mot strömmen i trendernasflod ?



Mitt erbjudande om att bli er posterboy står fortfarande kvar som det gjort sedan jag publicerade mitt första brev till er i höstas. Fortfarande står jag utan svar, min utsträckta hand har behandlats som om den vore en källa till sjukdom och galenskap. Den har ignorerats och ni har låtit mig hänga med handen ovanför huvudet och har med det utsatt mig för ett socialt stigma. Ingen ser på en människa med en obesvarad high five i luften med annat än avsmak i blicken. Avsmak, smakar på ordet, avsmakningsmeny, antipati, antipasti. Ett bräde med delikatesser, en försmak av vad som komma skall. Förrätt till en förträfflig huvudrätt. Och där har vi satt huvudet rätt på spiken.

Glen Snoddas.
 

Sedan det senaste brevet har mycket hänt. Inte bara i mitt inre utan också ute i naturen.Vintern har kommit, tiden för beaktad självaktning där vi vänder blickarna inåt mot oss själva och inte bryr oss om det där andra, det där desperat extravaganta, det där tråkiga vintermodet som krampaktigt försöker finna sin plats i det kalla karga vinterlandskapet där det inte har någon plats. Under höst och vinter genomlider man, genom vår och sommar glädjesprider man.

Somnar ni nu och missar denna chans inför kommande sommar där era sömmar kan förverkliga drömmar och göra något mer än enbart ställa frågor utan också ge svar tror jag att alla inblandade parter kommer att besvikna.

I mitt liv, i min värld och i min sanning är det inte bilden av plagget som skapar dess skönhet, det är beskrivningen av det som får det att skina. Därför frångår jag nu tidigare planer om att bli ert ansikte utåt och erbjuder er istället mina ord och mina känslor. Hela upplägget ligger så rätt i tiden. Det är ingen som bryr sig om instagram längre, Snapchat har varit i kylan så länge att man tror att vi befinner oss i en istid. Nu är det ord folk vill ha, ord ord och mera ord. Ord ihopsatta till poesi, ord som formar meningar som förbryllar, förför och förälskar. Ordet är det nya svarta bland kidsen där ute och jag erbjuder er en chans att vara lika nere med kidsen som min morfars bror var med syndromet. Jag har inga belägg för min tes men vi är förbi sanningens tidsera numera och jag baserar min teori helt på känsla. Känslor är det nya svarta där ute bland folket och jag kan vara den som väcker känslor å era vägnar. Tvekar ni fortfarande på om jag är rätt person för jobbet vill jag avslutningsvis föra fram att jag lyssnar på Stil i P1 minst en gång i veckan och är en bra kille, eller Un bon gars för att säga det på äran och hjältarnas språk.

Förträng isande rimfrost och stilmässig ringrost, H&M är inspirerade av självaste Jackson Pollock. En tröja skapad med en teknik få kan uttala och ingen vet vad det är. Det vi däremot vet är att det är ett spännande stycke modehistoria skapat av H&M för den unga vuxna publiken som ännu inte funnit sig själva och agerar lika slumpmässigt som en droppe saft i ett vattenglas. Förmodligen är det också där designern funnit inspiration till det aviga mönstret. Även om designen kan uppfattas som saftig har vi tur att priset inte gör det, 249kr för att sticka ut med en jaquardstickad tröja är kaxigt.Egentligen kan man inte sätta ett värde på fulländad perfektion men H&M sticker ut hakan och gör just det. Vågat, fräckt och framgångsrikt. Kul!

Öppet brev till H&M

Det har kommit till min vetskap att ni inte alls söker en ny posterboy i form av mig.

Om så är sant vill jag höja ett varningens finger, här presenteras en möjlighet som ni absolut har råd att missa ur ett ekonomiskt perspektiv men som ur ett with it perspektiv är ovärderlig.

”Ni vill inte sova på den här”.


Med min lagom härliga och varma framtoning lockar jag människor till mig och som i ett steg i den lockelsen synar folk mig från topp till tå för att bilda en större uppfattning om det häftiga mysterium till människa som står framför dem. Och vad är det då de ser om inte en *trumvirvel* flawless outfit bestående av kläder från *trumvirvel* er!

Nedanför kommer en glädjekalkyl över förmodad uppmärksamhet och det högt räknade värdet av den exponering era kläder får om de bärs av mig.


Förmodat antal komplimanger för stil och kläder per dag, minst 12 stycken, men troligen 20+

 Värdet av exponeringen, jag skulle säga minst 100 kr per gång om jag är på dåligt humör, 237 kr om jag är sprudlande glad och har en bra dag. 

Värdet att förknippas med mitt varumärke, ovärderligt, eller vad säger ni?

Så här har ni en fantastisk chans att starta ett samarbete med en bra kille med en medioker blogg sett till antal läsare. Mot oändligheten och vidare!