Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En riktigt trevlig helg!

Västerås.

 

Vi ställde våra alarm på 08.30 på lördagen för att vara säkra på att vi inte skulle missa tåget som avgick från Stockholm Central redan klockan 11.14. Sen är vi som vi är och vaknade först 09.00 vilket gjorde att det blev en smula stressigt sådär redan på morgonen. Som tur är hann vi med den tilltänkta tunnelbanan så det fanns tid nog för oss att införskaffa varsin tetraförpackning med juice på centralen innan tåget mot Västerås avgick. Glädjande nog avgick det i tid, oturligt nog var det ett tåg av tvåvåningstyp som lovar gott men har ett ytterst begränsat benutrymme kring sätena placerade vid bord. Eftersom resan bara var på en timme var det ändå uthärdligt, kanske mest på grund av sällskapet och de böcker sällskapet bar med sig.

 

BÖCKER_DIT

 

Väl i Västerås begav vi oss direkt mot det tilltänkta målet och anledningen till hela resan, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2. Det var skyltat hela vägen från stationen så det var inga problem att hitta rätt, de enda problemen vi stötte på var att intervallerna på trafikljusen i Västerås verkar vara betydligt mycket längre än de vi är vana med i Stockholm. Möjligen för att poängtera att stressen gjorde vi bäst i att lämna kvar i storstaden, för på landet tar vi det lugnt. Det andra problemet var att flaggorna med museets namn som vajade på flaggstängerna utanför vad vi trodde var konsthallen snarare ledde fram till entrén för Migrationsverket. Och att migrera till Västerås är inget vi hade något intresse av. Men flaggorna stod strategiskt placerade, det var bara att gå vidare genom tunneln intill entrén så hade vi hittat rätt.

 

Efter varsin kopp kaffe med obligatorisk mazarin var RAMvi redo att ta oss an den konstnärliga utställningen

Abstrakt – Reflexioner från samlingen.

I de överraskande stora och många salarna fanns några vackra verk av konstnärer var namn jag aldrig la på minnet och definitivt redan har glömt bort. Överlag är jag mycket positivt inställd till både konstmuseet och Västmanlands länsmuseum som låg i samma byggnad, väl värda ett besök bägge två för någon som har timmes färd dit!

 

Efter att ha varit på museum begav vi oss ut i centrala Västerås för att besöka det lokala Myrorna, där jag köpte mig själv två böcker att ha som underhållning på resan hem. Innan vi begav oss mot tåget passade vi på att unna oss själva en bit mat och ett glas vin som fick sätta punkt för vår dagstur till Västerås.

 

BÖCKER_HEM

 

 

Idag gav vi oss ut på stan i jakt efter en affisch att rama in och hänga upp i vårt badrum eftersom vi aldrig tycks få nog av att hänga upp saker på väggarna här hemma. Det fanns något ställe på Söder där det passande nog var någon form av postermarknad under helgen så det var dit vi begav oss. Det var trångt i den lilla lokalen så möjligheten att bilda sig någon egentlig uppfattning om vad som visades var svårt, så vi lämnade tomhänta och begav oss vidare. Efter något av en slump hamnade vi till slut på Hornsgatan och ett galleri där ett gäng äldre konstnärer gått samman för en gemensam utställning. Jag brukar ha svårt för gallerierna kring Hornsgatspuckeln men utanför just det här stod några marschaller tända så vi fick svårt att bara passera förbi. Väl där inne blev vi imponerade av speciellt en konstnärs verk så det slutade med att vi köpte två av hennes verk. Små verk, väldigt små. Med stor karaktär! Nu ska de bara ramas så är vi hemma och har två nya bilder att hänga upp där vi önskar ha dem. Och bilden i badrummet blir en av min härliga sambos, varför gå över ån för vatten när man bor tillsammans med en briljant konstnär?

KONST

En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas

Sökande

Sökande

 

Platsen var Norrmalmstorg, från vilken sökandet skulle utgå ifrån och som miljö var den olik andra miljöer från vilket sökfester tidigare utgått ifrån. Sin centrala position och de många människor som rörde sig i kvarteren var från början något som fått folk att höja på ögonbrynen när meddelandet från Missing people om en nära förestående sökinsats gått ut på den ovannämnda organisationens plattformar.

Vid närmare anblick förstod så också de potentiella deltagarna att mängden folk kanske inte var en fördel i sökandet utan en förskjutning från uppgiften som förde sökandet från att hitta en människa i karg miljö till att bestå utav att hitta en individ i ett samhälle. Många var så redan ute på gator och torg och hade säkerligen stött på den individ som nu anmälts försvunnen men för någon som inte vet vem den söker är det svårt att veta när en funnit henom. Så där stod då en grupp av människor som var fast beslutna att finna det som eftersöktes, jag visste inte om det sedan innan utan sprang på deras samling av en slump när jag sökte det plagg som skulle få mig att passa in och sticka ut i en väl balanserad balansgång mellan att helt ha tappat det och eller precis ha hittat rätt.

Jag identifierade mig som något flytande som definierades av en fast beslutsamhet att bära det som gav mig skäl att behöva förklara och försvara mig själv för människor som säkerligen undrade men som aldrig vågade fråga vad som jag egentligen bar av rädsla att själva framstå som något tappade. Jag fann ingen jacka. Min tygpåse hängandes från axeln var således tom. Tygpåsen jag gärna lämnat hemma och som jag bar med mig för att kunna bära med mig den jacka jag var på jakt efter om jag funnit en på någon butik som av miljöskäl börjat ta betalt för sina påsar. För mig var det en principsak att aldrig betala för att bära en kasse med tryck från det företag jag införskaffat påsen ifrån och vandra runt som en vandrade reklampelare och ha betalt för det. Det var så att jag då hellre införskaffade mig en jacka från en butik av dyrare snitt där påsarna fortfarande var gratis och med det var jag beredd att betala 1500 kr mer för en jacka istället för att betala två kronor extra för en plastkasse. Ytterligare en nivå upp fanns också märken där själva påsen ansågs ha ett högre värde än det innehåll påsarna från en lägre division innehöll. Som om en påse var något annat än ett tomt skal som bar ett värde högre än något som bars i det.

– Vad är det ni söker?

Jag såg hur kvinnan som stod lutad över ett bord med armarna mot bordsskivan och ryggen mot mig sträckte på sig innan hon vände sig mot mig.

– En stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Men hur ser hon ut? Vad är det jag ska leta efter? Några fysiska attribut?

– Hon är som jag, lite längre och smalare bara. Med större bröst än mig och mer kurvor överlag. Hon går självsäkert, har en bra hållning och ett vackert utseende. Inte alls som mitt, mer av en klassisk skönhet än något annat.

– Och hon sågs senast här omkring eller?

– Precis så ja.

– Då hjälper jag er att leta en stund.

– Gör det, jag har letat hela livet.

– Va?

Hon vände sig om och lutade sig över bordet igen som om mitt sista va aldrig hade uttalats och min nyfikenhet var allt för påfrestande. Jag vände åt mitt håll lika så, svepte med blicken för att se om gatorna i sig skulle ge mig svar på åt vilket håll jag borde påbörja mitt sökande. Något sa åt mig att ge mig ut på strandvägen och röra mig mot Djurgården så det var vad jag gjorde samtidigt som jag kände hur något lagts i min tygpåse även om jag visste att den var tom.

Där gick jag i mina egna tankar förbi Dramaten, svenskt tenn och vidare mot hotell diplomat. Tänkte på hur det kändes för personerna som anmält henne försvunnen och som satt och väntade på svar om vart hon tagit vägen, försökte se mig själv först deras situation och därefter hennes. Om jag hade försvunnit hade någon då saknat mig, hade någon gett sig ut för att leta efter mig på samma sätt som vi nu sökte efter henne?

Och av vilken anledning hade jag valt att försvinna? Om jag gjort det under en period som definierades av en grandios självbild hade jag då ens blivit saknad eller hade mitt försvinnande uppfattats som ett välkommet avbrott av omvärlden. Då när jag önskade att folk såg mig som mest hade det inte varit någon som letat efter mig.
Om jag däremot försvunnit under en av mina sämsta och mörkaste tider hade jag förmodligen gjort det för att jag hittat hem och var med det i egentligen meningen inte förlorad. Och där i en sådan period när jag önskade att vara borta mest av allt hade säkerligen de försökt hitta mig som mest.
Jag gick vidare och försökte sätta mig in i den unge kvinnans förehavanden och räkna ut vart jag tagit vägen om jag vore henne. Djurgården och dess lummiga skogar för att hitta sig själv i naturen?
Lil Jansskogen var ett alternativ, men då framförallt om någon bragt henne livet och försökt bli av med kroppen.
Innerstaden var full av människor och möjligen hade hon funnit någon som fått henne att helt försvinna i dennes värld.
Jag såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster och kom och tänka på mitt eget försvinnande igen. Hur hade jag beskrivits för allmänheten och vad hade de accentuerat för att skilja mig från andra som var lika mig. Hur man nu beskriver luft. Det kändes allt mer som om mitt försvinnande inte skulle ha uppmärksammats och det var något som någonstans gladde mig då jag visste att ett försvinnande aldrig skulle ha skett utan min egen vilja. Och med en beskrivning av ingenting alls var det lätt att försvinna in i mängden och inte bli påtvingad uppmärksamheten från sökande blickar.

Vid Djurgårdsbron fick jag syn på en kvinna som passade på pricken in i beskrivningen och jag sprang med lätta steg mot henne fast övertygad om att jag löst mysteriet.

– Hej hallå där, hej hej

– Ja hej?

– Du vet om att halva stan letar efter dig va?

– Öh, nu har du nog gjort bort dig, jag är själv här och deltar i sökandet.

– Och vem är det ni söker?

– En kvinna, kortare än mig med mindre bröst. Större självdistans och utan min arrogans. En nyanserad kvinna som inte ser allt som svart eller vitt.

– Då söker du inte efter samma person som de andra eller har jag missuppfattat allt? Vem är det jag söker efter då?

Hon vände sig bort från mig och gick ut mot Djurgården igen som om min sista fråga aldrig yttrats. Än en gång vände jag mig åt mitt håll, hörde hur min tomma tygpåse gav ifrån sig ett ljud som om två ting slagits mot varandra hur nu ingenting kan ge ifrån sig ett ljud.

Jag visste att det förmodligen var ett långskott men jag kunde inte göra annat än att lyssna till den del av mig som sa åt mig att röra mig mot Kaknästornet. Inte primärt för att hitta henne, någonstans i mig ansåg jag att sökandet blivit allt för abstrakt i sin form och ett sökande krävde enligt min mening ett mer figurativt uttryck. Kanske mest bara för att hitta något snarare än någon. Inspiration möjligtvis.
Hunden som närmade mig var just ren i sin form och den kom springandes mot mig som om den funnit något den en gång tappat bort. Jag kunde inte se någon ägare till den gyllene retrievern och som den viftade på svansen och skuttade runt omkring mig verkade det som om den trodde att jag var vad den skulle hämta vart nu den trodde att den skulle lämna mig. Hundar var bra på att söka, betydligt bättre än oss människor, tyvärr verkade de bara söka vad de för stunden var ute efter utan att se någon större bild. Där var vi annorlunda. Bra på att forma ett större begrepp för vad vi trodde veta att vi egentligen sökte, desto sämre på att faktiskt finna det. Någonstans var vi ändå lika, de och oss. Vi såg oss gärna tillsammans i ett större sammanhang där vi inte bara delade med oss av vår vilja till gruppen i sig utan kanske framförallt till den utsedde ledarna under vilkens viljor vi lät oss kuvas. Många var vi som var ämnade att följa, några få för att leda. Desto mindre var det som av naturen bar den förmågan att balansera en grupp för allas välmående skull och som inte kämpat sig till makten just för själva maktens skull och inte ledandets.

Jag följde vägen ut mot Kaknästornet som blev svårare att se ju närmre det jag kom. Hunden hade lämnat min sida när den fått syn på någon annan mer intressant person att anförtro sig till och lika väl var det. Jag önskade inte bli den som skulle leda vår nybildade flock och att lämna över det ansvaret till en hund hade blivit allt för impulsivt för min smak och tycke.
Jag trodde jag skulle vara själv så pass långt ut från de centrala delarna av staden så det var med förvåning jag insåg att jag närmade mig en man med samma jacka som de andra jag tidigare talat med haft.

– Hittar du något?
– Det verkar dessvärre vara omöjligt att finna något i dessa tider.
– Vad tror du hänt henne?
– Henne?
– Ja, tjejen som är försvunnen.

– Jag söker ingen tjej, jag söker en ungdomlig man med livet framför sig som är beredd att ta den plats han önskar att han alltid vågat ta. En ung man som får rum att stanna upp när han kliver in i dem. En man som genomför den där resan som han så länge fantiserat om att ge sig ut på och en man som inte är rädd att blotta sina känslor för den kvinna han vet om att han älskar men vars reaktion till orden han aldrig vågar uttala är den största rädsla han känner.
– Jag antar att han är lik dig men med vissa skillnader?
– Precis. Som mig fast bredare axlar, rakare rygg och ett mer markerat ansikte utan vare sig rynkor eller mina trötta ögon.
– Självklart.

Jag såg upp mot Kaknästornet och såg hur det formats till ett frågetecken som reste sig från jorden upp mot himlen. Fanns svaret där? Hur det kommer sig att så många samlats för en gemensam sökinsats när ingen tycktes leta efter samma person.

– Vem är det du söker?

– Den unga kvinna som anmälts försvunnen vars försvinnande är hela anledningen till att vi befinner oss här idag?

– Någon sådan har jag aldrig hört talas om. Hur ser hon ut? Hon är lite kortare än mig men annars är vi rätt lika. Om vi bortser från hennes kvinnliga former och hennes röda hår det vill säga. En person som tydligen är en stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Och du är säker på att det inte är någon annan du söker? Någon som ser ut som du fast är lite längre och smalare, har en stil som bärs upp med en självklarhet och med en jacka som inte bara skyddar mot väder och vind utan också är precis över dårskapens gränser men är så självklar på honom att andras ord inte bekommer honom. En person som inte ser tillbaka på sin dåtid som ett misslyckande utan en grund från vilken han kan bygga den framtid han önskar för sig själv ifrån. En man som ser på sig själv med stolthet och inser sitt värde inte bara som människa utan också som person.
– Det är nog det sista jag söker just nu som sagt.
– Är du säker?
– Absolut, jag ska leta vidare in mot city igen. Det verkar som om jag tog fel håll från första början. Hej hej.
– Om du öppnar ögonen ska du nog finna det du söker.

Jag vände mig om och gick mot staden igen som om hans sista replik aldrig uttalats och jag aldrig förstod vad han for efter. Ännu en gång kändes min tidigare tomma tygkasse än tyngre, jag visste om att varken jag eller någon annan hade placerats något i den så det kändes än mer påfrestande att bära runt på ingenting. Framme i staden igen såg jag mot samma skyltfönster som jag speglat mig i tidigare. Den här gången gick jag på andra sidan gatan så spegelbilden var svårare att tyda, trots det såg jag att det i den fanns något som inte stämde. Det var som om jag inte var gestaltad i spegelvärlden som något annat än konturer som var fylld av någon annan. Jag började gå över gatan för att se närmre vad det var som blockerade min spegelbild från att synas på det vis jag var van vid att den alltid gjorde. Såg åt höger och vänster för att vara säker på att inte bli överkörd av en spårvagn och sluta som en platt person i en rund värld.

Framme vid rutan såg jag det så klart, det jag saknat och det jag sökt efter så länge. Jag såg inte mig själv i spegelbilden, jag såg henne. Hon stod där som om hon aldrig gjort något annat och som om hon aldrig varit försvunnen, bara inte funnits där jag befunnit mig. Men det gjorde hon nu och hon bad mig se in genom fönstret för att se vad jag egentligen sökte.

Påsen vart tyngre igen, tyngden av ingenting. Hon bad mig öppna den och se efter vad som egentligen fanns där. En penna och ett block, inte alls vad jag förväntat mig skulle tynga ner mig så pass mycket. Hon bad mig öppna blocket, jag lät bli.

En liten bit frihet

FRIHET

Han gick där på perrongen för sig själv när min tunnelbana rullade in på Hornstulls tunnelbanestation, jag såg bara hans ryggtavla till en början och snabbtänkt som jag var bildade jag mig snabbt en uppfattning kring vem han var.

Hans gråa hår och den tilltufsade frisyren som höll en längd som skvallrade om att han rätt nyligen besökt en frisör men valt att gå därifrån utan någon produkt att forma sin frisyr med hemma framför badrumsspegeln. Den bruna illa åtsittande kavajen, jeansen som var så långa att ben sluten trampats sönder av hans bruna skor av läder som var blekta och slitna efter att ha gått i samma spår dag ut och dag in. Det kändes som om han införskaffat hela sin outfit vid ett och samma tillfälle, möjligen inför starten på ett nytt jobb som skulle förändra allt i ett försök att få en nytändning i livet och att han hållit kvar vid den svaga lågan allt för hårt och kvävt elden genom att använda sin outfit i allt för stor utsträckning utan att tillföra nytt syre till den. Outfiten var hans uniform som om tankarna på förändring satts i rörelse från insidan och bars vidare av det han täckte sin annars nakna kropp med på utsidan och utan sina kläder var han samma man han var innan han tagit på sig sin nya kavaj som förmodligen redan från början var för stor men likt förbannat ändå en kavaj. Det nya arbetet visade sig lämna honom med samma otillfredsställande känsla när han stämplat ut som hans gamla arbete gjort. Den nya miljön kändes till en början spännande och att få lära känna nya kollegor en utmaning han gav sig fan på att klara med bravur, de skulle få lära känna en ny honom samtidigt som han lärde känna ett nytt jag. Och så gick tiden, miljöerna blev samma kvävande ramverk som alltid och de nya kollegorna visade sig vara samma gamla personligheter han lärt känna och tröttnat på vid den tidigare arbetsplatsen, det var bara namnet på företaget och kollegorna som var annorlunda. Inte ens han själv hade förändrats och det var som om vart han än hamnade hittade han aldrig rätt, sin plats, sitt hem, sitt sammanhang där han kände sig som mer än ett bihang. Han ville brinna upp i natten, resa sig ur askan varje morgon och känna hur hans eld växte sig större för varje vaken timme han spenderade i sitt liv för att till slut brinna upp igen varje natt och blända andra med sitt sken och skänka värme åt de som med ett svalnat intresse för livet levde ett liv i skuggorna.
En slagen man, besegrad av besvikelse och allt för högt ställda förhoppningar. I vänster hand bar han en portfölj och i höger hand något som jag ännu inte visste vad.
Tunnelbanan åkte långsamt förbi honom och jag vände mig om för att se vad det var han höll i sin hand och våra blickar möttes utan att han vek undan trots att han bar på all skam. Han förde skammen mot munnen och tog skamlöst en tugga av sin glass som om allt livet lärt oss om glass och dess negativa inverkan på blodsockernivåer, vikt och kolesterolvärden aldrig nått honom. Han var friheten personifierad, han var en ensam man som åt av en 88an som om han ägde all rätt att unna sig precis det han kände för i stundens hetta. Kanske var det hans inre glöd som behövde svalkas? Kanske var det en hunger på livet som behövde mättas? Kanske var han allt annat än tvekan som omger ordet och kanske var han helt klar med det självklara att varje vuxen individ själv väljer när en glass ska införskaffas och ätas utan att omvärldens värderingar av ens leverne spelar någon roll.

Jag la alla tankar om honom som ett slaknat libido åt sidan och konstaterade att han var just det bländande ljuset och den heta eld som gav värme åt ett svalnat intresse för livet som jag trodde att han önskade vara.
Han inspirerade mig, fick mig att tända min eld även om jag aldrig skulle äta en glass för mig själv. Jag tog mig ut en lördag med förgyllda utsikter och guldkantade insikter.

 

ETET4EVER

Glassen är nonchalans och nonchalans är frihet, friheten att få göra det en behagar bara för att en behagar att ta sig friheten. Jag var fri i lördags och var enbart bunden till min önskan att få göra vad jag önskade och mina önskningar gick i uppfyllelse. Jag vaknade och ville ta mig till Tantolunden och måla så jag tog mig till Tantolunden och målade. Jag ville besöka Abba the Museum så jag tog mig till Abba the Museum och besökte.

Jag ville ut i natten och dansa så jag tog mig till en klubb och väntade. Väntade på att dansflugan på riktigt skulle ta tag i mig och föra mig ut på dansgolvet och visa kidsen hur vi dansade på min tid.
Det fanns inga kids på dansgolvet, där fanns överhuvudtaget ingen alls, så jag fann mig själv sittandes vid sidan av och såg på den stora yta där ord saknade betydelse och kroppsspråket talade sitt tydliga språk och var en evighetslång mening utan punkt.
Om ingen annan dansade så var det väl upp till mig att visa vägen tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var ett tag sen jag dansade och som jag mindes min dans innehöll den en hel del fysiskt krävande rörelser och en genomgående ögonhöjande elastisk estetik. Så jag gjorde det alla män i min ålder borde göra innan de utsätter sina kroppar för det dem en gång klarade av i sin ungdom, jag värmde upp och jag stretchade.
Under tiden jag gjorde det infann sig ett antal kids på golvet och jag kände tryggheten att kunna försvinna i mängden komma krypande. Rusande mot mig kom känslan av att jag gjorde bäst i att sluta värma upp och istället sätta mig ner igen. Det fanns inget jag kunde visa kidsen som de inte redan visste. Att förlika mig med att vara den första som dansar på ett dansgolv kan jag göra rätt kvickt, någon måste visa ju vägen. Att som första utomstående part ansluta till ett dansgolv som befolkas av ett danskompani är något jag aldrig kommer kunna förlika mig med.
Ja jävlar vad kidsen kunde dansa, de rörde sina kroppar på sätt jag aldrig ens i min fantasi lyckats med själv. De var överallt och ingenstans medan jag satt uppvärmd på bänken och spelade det coolt tills jag bestämde mig för att slita fram min metaforiska glass och nonchalant ställa mig på dansgolvet och göra det jag behagade. För frihetens skull.
Idag är jag fängslad i min sargade kropp med träningsvärk i både rumpa och vader men oj vad jag känner mig lös och ledig i övrigt.
Att du var där med mig hela vägen är den guldkantade insikt jag bär med mig,
en bra tjej – om än lite galen i alla fall inte så tokig.