Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En riktigt trevlig helg!

Västerås.

 

Vi ställde våra alarm på 08.30 på lördagen för att vara säkra på att vi inte skulle missa tåget som avgick från Stockholm Central redan klockan 11.14. Sen är vi som vi är och vaknade först 09.00 vilket gjorde att det blev en smula stressigt sådär redan på morgonen. Som tur är hann vi med den tilltänkta tunnelbanan så det fanns tid nog för oss att införskaffa varsin tetraförpackning med juice på centralen innan tåget mot Västerås avgick. Glädjande nog avgick det i tid, oturligt nog var det ett tåg av tvåvåningstyp som lovar gott men har ett ytterst begränsat benutrymme kring sätena placerade vid bord. Eftersom resan bara var på en timme var det ändå uthärdligt, kanske mest på grund av sällskapet och de böcker sällskapet bar med sig.

 

BÖCKER_DIT

 

Väl i Västerås begav vi oss direkt mot det tilltänkta målet och anledningen till hela resan, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2. Det var skyltat hela vägen från stationen så det var inga problem att hitta rätt, de enda problemen vi stötte på var att intervallerna på trafikljusen i Västerås verkar vara betydligt mycket längre än de vi är vana med i Stockholm. Möjligen för att poängtera att stressen gjorde vi bäst i att lämna kvar i storstaden, för på landet tar vi det lugnt. Det andra problemet var att flaggorna med museets namn som vajade på flaggstängerna utanför vad vi trodde var konsthallen snarare ledde fram till entrén för Migrationsverket. Och att migrera till Västerås är inget vi hade något intresse av. Men flaggorna stod strategiskt placerade, det var bara att gå vidare genom tunneln intill entrén så hade vi hittat rätt.

 

Efter varsin kopp kaffe med obligatorisk mazarin var RAMvi redo att ta oss an den konstnärliga utställningen

Abstrakt – Reflexioner från samlingen.

I de överraskande stora och många salarna fanns några vackra verk av konstnärer var namn jag aldrig la på minnet och definitivt redan har glömt bort. Överlag är jag mycket positivt inställd till både konstmuseet och Västmanlands länsmuseum som låg i samma byggnad, väl värda ett besök bägge två för någon som har timmes färd dit!

 

Efter att ha varit på museum begav vi oss ut i centrala Västerås för att besöka det lokala Myrorna, där jag köpte mig själv två böcker att ha som underhållning på resan hem. Innan vi begav oss mot tåget passade vi på att unna oss själva en bit mat och ett glas vin som fick sätta punkt för vår dagstur till Västerås.

 

BÖCKER_HEM

 

 

Idag gav vi oss ut på stan i jakt efter en affisch att rama in och hänga upp i vårt badrum eftersom vi aldrig tycks få nog av att hänga upp saker på väggarna här hemma. Det fanns något ställe på Söder där det passande nog var någon form av postermarknad under helgen så det var dit vi begav oss. Det var trångt i den lilla lokalen så möjligheten att bilda sig någon egentlig uppfattning om vad som visades var svårt, så vi lämnade tomhänta och begav oss vidare. Efter något av en slump hamnade vi till slut på Hornsgatan och ett galleri där ett gäng äldre konstnärer gått samman för en gemensam utställning. Jag brukar ha svårt för gallerierna kring Hornsgatspuckeln men utanför just det här stod några marschaller tända så vi fick svårt att bara passera förbi. Väl där inne blev vi imponerade av speciellt en konstnärs verk så det slutade med att vi köpte två av hennes verk. Små verk, väldigt små. Med stor karaktär! Nu ska de bara ramas så är vi hemma och har två nya bilder att hänga upp där vi önskar ha dem. Och bilden i badrummet blir en av min härliga sambos, varför gå över ån för vatten när man bor tillsammans med en briljant konstnär?

KONST

En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas