En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.