Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Onsdag, också en titel.

Igår fick jag äntligen mitt paket från USA. Ni vet det som kostade mig
40$ i frakt för att jag ville ha en 30 dollars bok signerad av någon i ett anonymt kollektiv.
Som avslutning tillkom det någon avgift på 90kr till Postnord, varför vet jag egentligen inte. Inte var det moms i varjefall, kanske var det tull eller något administrativt. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. När staten vill ha mina pengar betalar jag utan att fråga varför.

Jag utgår ifrån att de vet bäst.


Andra som vill ha med mina pengar att göra är min bank, som blivit väldigt angelägen om att boka in ett möte angående mitt sparande.
Vilket har fått mig att gå i taket och puttat mig närmare byta-bank-beslutet i ren affekt.

Vad nu det skulle vara bra för, det hade bara blivit ett annat efternamn med son på slutet som försökt få mig att investera i något häftigt miljömedvetet bolag som sen visar sig skövla skog i Amazonas.
I de bästa av världar hade de enda finansiella tips jag mottagit handlat om vart någonstans i madrassen jag ska placera mina pengar.
Vid fötterna, kanske i höjd med höften?
Tyvärr är ju kontanter bara för loosers och löst folk så jag får finna mig i att vara fast i bankernas klor ett tag till.

Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Silverskedspolka

Det här hade egentligen gjort sig bättre i bild, precis som så mycket annat vi önskade kunde ha dokumenterats för eftervärlden på annat vis än i text. Jag ligger här på golvet, med en rosa yogamatta mellan mig och det som annars varit allt för minimalistiskt, på gränsen till fattigt. Bredvid mig har jag en handdrejad kaffekopp fylld med Zoégas Summer edition, ingen mörkrost men ändå inte för syrligt. Ur högtalarna på mobilen strömmar småsint elektronisk musik, mina byxor är mjuka, det är svårt att förstå hur mjuka det är.  Det är lika svårt att förstå varför jag inte har någon tröja på mig. Men det är så här jag skriver mina bestsellers.
Som så mycket av en förebild för det avslappnade kreativa livet på instagram att man glömmer bort att det här inte är en fotosession, det finns ingen strimma ljus som landar i mitt ansikte och presenterar mina blåa ögon i ett onödigt sexigt skimmer.


Drunkna i mina medelhavsblå ögon som en båtflykting mellan Algeriet och Lampedusa. Var för mig målgruppen 20 till 30 år med förhoppningar om ett bättre liv så ska jag låtsas att min bröstkorg inte håller på att ge upp av vikten från min kropp pressad mot ett för hårt underlag. Tänk om Europa bara är ett annat Afrika fast med lite bättre arkitektur.


När jag ändå ligger här på golvet med den rätta estetiken skulle jag kunna slå på webbkameran och göra mig en egen träningsvideo med rubrik som lockar till handling.
Fem övningar på femton minuter, fem kilo på femton dagar och så rakt upp på Youtube. Det finns något där och jag har några rörelser på lager, direkt inspirerade och snodda av Sommargympa med Sofia fast något mer spännande. Ben böj med onödigt avslappnade handleder, boxas fem gånger i luften och inta en avant gard pose i tre, två, ett, bra jobbat hördu ni. Femton sekunders vila och så lägger vi oss i ryggposition.
Förr eller senare hamnar vi alltid på rygg.
Det är en metafor för att dö.
Jag tycker att vi historiskt sett fokuserat för mycket på de som har lyckats med något. Vi saknar gedigna berättelser om misslyckanden, de som satsar allt för att följa sin dröm och sen misslyckas helt. Det måste finnas en uppsjö av sådana berättelser. Om företag som går i konkurs, giftermål som går i kras, om resor kring jorden för att finna sig själv och så tycker man inte om den man hittar.
Den gemensamma nämnaren för mina egna tillkortakommande är mig själv, ingen har förlorat lika mycket som jag utan att ha satsat en enda krona, inte investerat ens en tanke eller skänkt framgång en känsla. Så om vi talar om misslyckanden går jag gärna i bräschen och talar om mig själv som en vinnare.
Mycket talar till min fördel.
Sett till min närmsta och enda krets är jag nog den som har lyckats sämst, eller misslyckats bäst om man vill se det ur från ett ljusare perspektiv.
Men jag har nått som inte de har.
Jag har fortfarande en välskriven coming of age berättelse om mig själv liggandes någonstans i framtiden. För visst finns det någon som vill se en 31 årig man med drömmar om något att vara stolt över växa upp.
Frågan är om det är nu tiden är mogen för mig att gå till handling i något av mina planerade projekt.
Inom reality och fotojournalistik skrået har jag tänkt ta ett nytt grepp om hemma hos reportage som stått och stampat sen femtiotalet.
Min tvist är att man dokumenterar och rapporterar hemifrån familjer som inte vet om att man är där, eller som inte har bjudit in en. Antingen smyger man sig in på natten när de boende sover och tar så många bilder man kan med blixten igång innan de vaknar och man rusar därifrån. Eller så plingar man på mitt på ljusa dagen och när dörren öppnas är man fem, sex personer med varsin kamera som springer in i huset så snabbt de kan och fotar allt man hinner på en minut.
Ett annat förslag är att spela in ett konstnärligt videoverk som har potential att bli riktigt stort i all sin enkelhet. Tänk er en film som är inspelad ur ett perspektiv rakt ovanifrån och det som kameran filmar är jag som äter flingor med mjölk. Det som syns i bild är mina armar, en tallrik med flingor och mjölk, bordsskivan som allting står på och så börjar jag jobba. Fyller skeden jag håller i höger hand med godheter och så för jag den mot min mun, ut ur bild med andra ord. Sen fortsätter jag så tills nästan allting har tagit slut och det riktiga konstverket börjar. Min kamp att få upp de tre sista flingorna som skvalpar runt på botten av min tallrik i en liten skvätt laktosfri mjölk. Eftersom jag baserar alla mina verk på egenupplevda erfarenheter så vet jag att min konstfilm aldrig kommer få sig ett slut. För jag sitter där i stort sett varje morgon och svär mig hes över de där sista cheeriosen som vägrar att nå min mun och istället ligger kvar på en spegel av vitt i en mörkblå tallrik. Då spelar det ingen roll att skeden jag håller i min hand är guldfärgad. Det enda jag har framför mig är en fin palett av färger och det är en klen tröst i en fattig familj. Ordspråket är egentligen något annat, jag är för fin för att ta sådana grova ord i min mun. För förnäm att ta mig själv på allvar, för ful för att segra även om jag aldrig har vunnit mer än just nu, när jag kommit 1200 ord in i den här texten.

Den är det bästa jag någonsin skrivit, alla försök till att bli bättre än det här skulle bara bli en parodi på mig själv och
jag hatar skratt som föds ur hopplöshet mer än jag vill erkänna.
Då skriver jag hellre in några extra skämt i texten och lämnar avgrunden med blotta förskräckelsen.
Jag borde nog jobba lite med min självkänsla. Vad jag nu har att vinna på det, jag som är lika intetsägande som solen där man förväntar sig den.
Sahara var aldrig min öken.
Varje sandkorn är ett potentiellt grus i maskineriet och den enda sand jag bryr mig om är den som rinner genom timglaset jag låtit bli att vända på.
Livet kan inte rinna ur mig som aldrig riktigt levt.
Tänk att man säkerligen fallit i glömska redan innan någon kommit på tanken att minnas en.
En text lika fragmentariskt som mina tankar på att det tar tolv minuter att gå till jobbet men bara åtta minuter att gå hem.

Ge fyra minuter en chans att betyda allt.

Ge fyr!

Skriker jag när armen skär genom luften i ett karateslag som avslutas med att jag pekar med hela handen. Jocke med kniven hajar vinken, han står alltid beredd. Låter kanoner dåna över det gröna gräset, den vita luften, det Svarta havet, det brutna mönstret.
Mitt liv i en gråskala, inte ens saffran kan sätta färg på mitt december.



Glöm mig inte, Glen Snoddas 7/12-2020.

Bästsäller

Det är lika bra att skriva sina memoarer i blyerts. När man är klar och ligger begravd som om jag bara hade ett liv, är det säkert någon som har ändringar att göra. Sudda bort alla sura miner, ett A6-block har knappt plats för ljusglimtar, minst av allt beskrivningar av danser jag kunde i huvudet men sällan förkroppsliga. Det krävs en stor portion pondus för att lyckas med krumping. Vilket också ligger i dansens natur. När jag spänner hela kroppen för att slå ett ordentligt slag i luften så måste jag till ett hundra procent mena att slå hål på atmosfären. Annars ser det bara fånigt ut. När jag med låst ryggrad vrider runt min överkropp som om jag höll en rockring spänd mot mina skuldror. Då måste mitt ansikte ge uttryck för så mycket aggression att ingen vågar se den osynliga rockringen som till och med jag tänker finns där.
Krumping är bara den senaste dansen på listan över sådant jag inte bemästrar.

Reseskildringar är ett annat exempel, som här från Perus höjder.
Vägarna var som oftast ett smalt fällt av asfalt flankerad av stampade jord på bägge sidor. På den moderna vägen i mitten körde lastbilar med öppna flak till brädden fylld av bråte, med chaufförerna hängande över tutorna för att undgå kollision på den underdimensionerade vägen. På landsvägen gick det långsammare, när bönder och deras för dagen utvalda daglönare vallade boskap åt ena hållet och rullade kärror med spannmål dragna av utmärglade åsnor åt det andra. Den sista byn längst vägen, innan asfalten byttes mot mindre vägar av sten, var av pittoresk modell. Bensinmackens plåttak stod lutat mot en uttjänt pump av Shellmodell, vars röd, vita gula färgschema lyste upp som en 80 tals referens lika goda som någon annan.
De som kom med bil från inlandet för att korsa bergen och ta sig vidare till havet stannade utan undantag för att tanka där i byn, den sista på tio mil av kargt klimat och väderbitna farleder. Det gav de luttrade invånarna en chans att tjäna en extra hacka på ovana chaufförer vars osäkerhet förstärktes av skakande huvuden och ojande läten från byborna.

– Över berget i den här bilen? Oj oj oj, inte bra. Ni borde inte köra själva. Det finns många hinder på vägen som bara vi känner till.

Även de kaxigaste turisterna kom på andra tankar när de såg upp mot topparna och fick se vraken från tio år gamla olyckor, som med lokalbornas hjälp fortfarande låg synliga i den annars täta vegetationen. De vana bilförarna från trakten erbjöd sig att framföra ekipagen längst de farligaste rutter mot en liten ersättning, inte mer än någon dollar eller så.
Ett pris så pass bra att ingen kände sig självsäker nog att tacka nej varpå bilnycklarna bytte händer och inget hände.

– Imorgon bitti, inte tidigare än så. Idag är vägarna fulla av boskap. Ta en öl i baren och sov sen en natt på hotellet så åker vi imorgon bitti.

Inte heller det gick att avstå. En iskall öl på 1500 meters höjd och en natt under tak med en stjärnklar himmel direkt utanför fönstret är inget som hör till vardagen ens för de vanaste av resenärer.
Priserna för allt kunde mycket väl vara hutlösa, men de goda invånarna ville inte göra sig några större pengar på att lura turister. Fick de bara tillräckligt för att slippa ta jobb i lågländerna var de nöjda och 15 dollar räckte gott och väl till ett drägligt liv. På morgonkvisten när turen börjat insåg de flesta att de utan problem klarat av att köra rutten själva, men den goda upplevelsen från kvällen innan fick dem att känna sig som vinnare även om de blivit dragna vid näsan.
Och därför hatar jag Peru fastän jag aldrig varit där.
Lite som merpartens relation till häst.
Hos många av oss är den obefintlig fast vi är övertygade om att den trots det är ”Mannen som kan tala med hästar” bra.
Därför kan jag ha en åsikt om Peru baserad på en beskrivning jag hittat på själv. Lika väl som jag för alltid kan häst efter att ha ridit ponny under en marknad 1997.

Vissa saker behöver inte vara svårare än en riktigt bra magkänsla, fast dålig då. Min uppfattning kring att göra mig en hacka genom att köpa dyra böcker billigt och sälja dem dyrt är också baserat på magkänsla. Där finns en ordentlig känsla av att det kommer gå vägen. Vinsten är redan inräknad på de böcker jag köpt hittills, fastän jag inte planerar att sälja dem förrän om 20 år.
Ur ett annat perspektiv är de bara hyllmeter av dyra inköp jag inte vill läsa men älskar att äga, för att sälja. Mitt antikvariat är lika mycket ett projekt för framtiden som jag själv, ett prospekt med stor potential och enligt ordspråken ska man inte skåda given häst i mun.
Min mest spännande bok är den om Frankenthalers konst. Helene Frankenthaler hämtade sin inspiration från Pollock och någon annan abstrakt konstnär. Senare rörde hon sig kring ett större gäng kreatörer som kan kopplas till en specifik plats eller annan signifikant markör för det smeknamn gruppen kom att få. 51st Streeters, eller liknande.
Egentligen spelar det ingen roll och jag har bara tagit mig igenom det fåtal av sidorna med text. De med bilder är en annan historia. De är precis så inspirerande som en bild i en bok kan vara.
Inget livsomvälvande, bara helt perfekt att kopiera i mina egna konstnärliga ambitioner.
För givetvis har jag sådana också.
I de tyska bilfabrikerna finns det också ambition. Enligt undersökning ägnar 7 av 10 anställda sig åt någon form av kreativ verksamhet på fritiden i väntan på att kunna försörja sig på sin konstnärlighet. Konstklubben på Volkswagen bestod av 5000 medlemmar som var för snåla för att betala för sina lotter till de halvårsvisa utlottningarna av konstverk. Istället betalade de för sig med egenskapade tavlor som ingen annan önskade vinna och som till allas förtvivlan gick direkt in i prispotten. Senast bestod första priset av 3000 verk direkt från de andra kollegorna på fabriken.
När konstklubben börjat hade verk av konstnärer som Miro, Picasso, Dali varit vad som förärats en lycklig vinnare. Men tiderna förändras. Allt går inte alltid mot det bättre.
Sedan tio år tillbaka var högläsning av poesi med efterföljande omröstning varit en del av festligheterna. Vinnaren 2019 ansågs av många vara den bästa sen priset började delas ut.

Descharnes Riche
Skriven och framförd av Joakim Koch – växellådor – band 4.
Här översatt till svenska.
”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Att Joakim sen gick och blev tysk poesis senaste stjärnskott och tog honom bort från fabriken in i finrummen sågs inte med blida ögon av de som blev kvar. Konstklubben var inte tänkt att vara någon språngbräda för vare sig poeter eller lyriker, så inför 2020 hade nya stadgar stiftats och högläsning blivit förbjudet. Det var inte berömmelsen i sig som var problemet, det var att ingen annan kunde ta del av den. Hade Joakim Koch målat tavlor hade någon annan kunnat vinna ett av hans verk och fått ta del av framgången, istället satt 4999 personer med orden från en dikt de knappt förstod och undrade vad som hände med solidariteten. Poesi, denna egoistiska handling till kreativt uttryck.



Carl Johan De Geer.
Om du vill mig något finns jag här.
CJDG – Med kameran som tröst, är nog boken jag rår för mest.
Svartvita bilder över en svunnen tid och nakna kroppar i sina bästa år.
Något gör att jag dras mot boken, som om någon annan vill djupstudera varje bild, fastna framför varje blad. Det kan inte vara jag, för inte skulle jag sitta och frossa i nostalgi och ansiktslösa kön.
Han den där någon annan ser inga problem med att längta tillbaka till en tid han inte upplevt.
Snusk är vad det är. En ren människa ska förhålla sig till nuet och längta efter att långsamt dö på ett halvhjärtat sätt. Vilket inte samma sak som att dö långsamt.
Värre saker har garanterat skrivits.
Ett mer anspråkslöst författande än mitt får man leta efter.
Kombinationen av mina intressen för text och bild hade varit lämplig i ett fanzine, vilket också är vad jag önskar skapa i brist på bokkontrakt.
Dessvärre har jag inget att skriva om och nada att illustrera.
De ämnen som berör mig är så flyktiga att varje idé tänds och släcks lika snabbt. Anne Frank däremot brann för något och lät inte tankarna på vad andra skulle tycka påverka henne. Hon levde sitt liv fritt från förtryck och lät inte hatarna tysta henne. Så hade jag också velat leva. Där någon brydde sig tillräckligt för att hata mig. Om jag tillåter mig själv att tänka högt tror jag mitt och Annes fanzine handlat om mode i beigea toner med kollage, tygprover och vassa texter riktade mot etablissemanget på var och varannan sida. Nu råkar jag tänka bäst tyst. Så bygg inte upp några förväntningar. Mina bästa idéer är de jag aldrig låtit lämna mitt inre. Som min lösning på polarisering och de eskalerande ekonomiska klyftorna. Med mitt tilltänkta system hade 80% av problemen ha löst sig redan imorgon.
Det är viktigt att ta i beaktande tycker jag, att oavsett vad ni tycker om mig i dagsläget, är jag betydligt bättre än så i mitt eget sinne. Därför säger jag allt som oftast när jag gjort mitt bästa, att det var mitt sämsta. Det är ju så att med höga förhoppningar kan man bygga ordentliga trösklar. Vissa så höga att man inte lyckas kliva över dem av rädsla för att falla. Moderna genier verkar det finnas en uppsjö utav. Där snackar vi istället låga förväntningar och ännu lägre trösklar. Sista meningen är en slapp kritik mot sociala medier, något jag håller mig för god för, så istället riktar jag mig direkt till människan bakom kontona. Folk måste sluta se sig själva som så jäkla speciella. Hur många frälsare behöver egentligen världen. I tidens begynnelse verkade det räcka med en och inte ens det var få nog för folk att stå ut. När Anne frank låg undangömd där på vinden kände hon sig nog inte vidare speciell. Hon blev det först när vi gjorde henne till det, eftersom hon var så himla vanlig.
Jag håller mig också undangömd och odlar min galenskap. Eftersom alla genier anses ha en skruv lös. Det finns många vägar till framgång och det här är min. Min bästsäller till vilket pris som helst.

”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

En samling texter!

POETEN

För ett tag sen satte jag ihop den här lilla, enligt mig, småhärliga poesisamlingen med dikter som jag skrivit under åren. Eftersom den inte kommer förbli något annat än en fil på min dator om jag inte gör den offentlig väljer jag att dela med mig av den nu när jag fått tillräcklig distans till det hela.
Den återfinns alldeles här nedanför och är en PDF som kommer öppnas i ett nytt fönster om jag förstått det hela rätt. Trevlig läsning!

Vardagspoesi.

Häng med vän.

Tisdag 19.53

En öl innanför västen, mötet med vännen blev ett för mig spontant planeringsmöte. Hans noga förberedelser gör gällande att han just planerat det i förväg.

Vi måste ses är ett alltid lika stort orosmoln.
Därför säger jag det aldrig själv, inte heller att vi måste prata. Det gör mig till en god människa att ha runt sig. Man slipper den ovälkomna känslan av att vilja veta, måste veta, säga det bara, samtidigt som man inte vill höra alls. Minst av allt just de orden vi måste.

Nu hade han som tur var inte direkt något att säga, annat än det att han vill göra en till bok. Det kan vi väl göra svarade jag och nu är den saken bestämd.
Sen kom det där slappa farvälet innan vi vek av mot olika plattformar på slussens tunnelbanestation. Plötsligt hör jag honom uttrycka något bakom ryggen på mig och när jag vänder mig om står han där precis intill för att ge mig en kram.

Kanske hade han något att säga ändå, men han lät i sådana fall bli.

En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.