Brobyggare Glen till er tjänst.

KÄNSLANS

 

Befinner mig någonstans mellan Snooza och Punkdrömmar, pendlar mellan ett tillstånd av att söka lugnet och att vilja fly det. Zig zaggar mellan ett organiserat kaos och en oorganiserad ordning. Ni förstår grejen, jag slits mellan två världar, sitter på dubbla stolar, mina känslor skickar ett överflöd av signaler till mitt förnuft och då jag fortfarande inte lärt mig jonglera tappar jag allt i mitt försök att ta förnuftet till fånga.
Så jag lägger allt som handlar om att greppa omvärlden på is. Nu lever jag bara och så får det vara bra med det…

 

Ånej ånej, jag skämtar bara. Vem försöker jag lura? Skulle jag, Glen Snoddas, acceptera att leva i en gråzon? Vad är ens en gråzon om inte bara en väntan på ett svar? Ett svar finns där alltid, någonstans kan jag alltid finna det som är svart eller vitt kring varje dilemma eller annan fråga som mitt nyfikna jag tvingar mitt svarslösa jag att svara på. Ibland tar det bara längre tid än vanligt att hitta det och det är i de stunder jag stammar mig fram i min vilja att tala om mitt liv. Ja – ja -jag mår bara bra, va – va – vatten under broar.

 

Konkret, inramad, fyrkantig, anal. Kalla mig vad du vill och jag ignorerar dig. Kallar du mig rund å andra sidan svarar jag att det blivit lite mycket kakor på sista tiden och att jag arbetar på det, okej?

 

Svaret kan ibland vara så enkelt att det blir svårt, svårt att acceptera att känslan ska få styra utan att jag hunnit låta den ställas inför rätta i min för känslans skull inrättade tribunal. Mitt inre krig skördar inga offer förutom mitt välmående som jag offrar på självgodhetens altare. Visst är väl jag mer resonabel och rationell än att jag låter mina känslor styra mina beslut? Jag är bland det mest logiska och eftertänksamma som finns där ute, ett propert stycke förnuftig människa, en stadig stock i en skog av veka stammar, helt enkelt ett geni som låter fakta styra över känsla.

 

Jag vill må bra, så jag väljer nog att gå på känslan och river min inre tribunal avsedd att hålla mig kvar vid mina lågt ställda förväntningar och högt ställda krav. Använder hammaren som jag slagit i bordet för att förkunna domar och förpassa känslorna till ett fängelse omgivet av förnuftets murar till att istället bygga broar över dem. Steget ut från mig själv känns så mycket enklare när det är du som fått mig att vilja ta det.

 

Se där, så fann jag till slut ett svar.
Och Snooza är en riktigt bra låt, till och med bättre än Punkdrömmar.

 

Helgen är här och jag hoppas ni får en trevlig sådan, nu kör vi alla balla läsare, mot oändligheten och vidare!

 

 

 

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.

 

 

En ny kurs!

KURS

Jag har nu bestämt mig för att anmäla mig till en kurs med start efter årsskiftet för att undersöka om det finns något mer att utvinna ur mitt skrivintresse än den här sporadiskt uppdaterade bloggen. Jag har påbörjat en kurs förut och jag valde att avsluta den redan efter min första och så även min sista inlämnade uppgift.
Det var en distanskurs inom området psykologi och gud vad jag tog begreppet distanskurs på allvar när jag distanserad mig så pass mycket från kursen att jag troligtvis visste mer om psykologi innan jag påbörjade den än efter jag avslutade den.

Det var helt enkelt inget för mig det där med att sitta och chatta med andra deltagare och publicera uppgifter i det gemensamma forumet för andra att kommentera.
Jag beslutade mig rätt omgående för att sluta göra våld på mig själv och lämnade således min grupp och hela kursen via en fransk exit och har inte tittat tillbaka sedan dess. Ska man avsluta något gör man det bäst genom att inte informera andra involverad parter om sitt beslut och på så sätt slipper man höra deras försök till att få en att omvärdera beslutet man fattat. Plötsligt slutade jag helt enkelt att logga in och så var det med den saken. Inga farväl, inga ursäkter och förmildrande ord om att det här nog inte var något för mig. Bara ett enkelt irländskt farväl och så var jag borta.

 
Samma taktik använde jag mig av med mycket goda resultat i mina första förhållanden som tonåring. När jag inte längre fann det intressant att vara tillsammans med någon slutade jag helt enkelt att höra av mig och tvingade på så sätt min partner till handling vilket ledde till att vi gick skilda vägar på grund av mitt frånvarande intresse för det gemensamma välbefinnandet.

Den första och sista uppgift jag lämnade in mottogs med både ris och ros av den inte alls av mig omtyckte kursledaren. Hennes obefogade svidande kritik av min text gav mig inget annat väl än att placera henne på min lista över tveksamma individer man gör bäst i att inte beblanda sig med.
Jag minns fortfarande hennes ord som hon lämnade helt ogenerat precis under min text där på forumet för förhoppningsfulla, eller förhoppningsvis fulla, hobbypsykologer.

”Bra men kanske för kort”.

Kanske för kort?

Där borde istället stått:

Bra och framförallt kort, wow, en fingervisning i hur alla borde utforma sina uppgifter.

För hur kan man ha mage att kritisera någon som kokat ner hela Freuds livsgärning och teorier till några få mycket omsorgsfullt utvalda meningar? Själva essensen av allt han ville förmedla reducerat till en delikat dessert av kunskap som var för vem som helst att äta när den ville stilla sitt sötsug efter psykoanalysens fader. Utan att först behöva kämpa sig igenom en hel buffé för att komma till efterrätten längst ner på bordet.

Jag är inte bitter. Jag kan ta kritik.

Passande nog tänker jag gå ner till 80% arbetstid i vår så det passar perfekt att påbörja en kurs någon kväll i veckan och fortfarande få ihop det energimässiga livspusslet.
Jag förväntar mig inte att kursen ska revolutionera mitt sätt att skriva på utan jag är mer ute efter att få små tips och tricks att lägga till min verktygslåda som för närvarande ekar rätt så tom. En verkstad skaffade jag mig förra helgen när jag köpte det skrivbord jag så länge gått och suktat efter att få introducera till mitt hem. Nu står det där i all sin prakt men det saknar sin hantverkare som med stor fingerfärdighet utformar finurliga lösningar på vardagliga problem och förhoppningsvis blir jag den som en dag sitter där med mina nya verktyg. Men då måste jag klara av att gå klart den där kursen och huruvida jag lyckas med att få mitt gesällbrev eller inte i slutändan är en cliffhanger vi alla väntar att få svar på.

Inredningsreportaget, den efter förändringen.

Det här är del två i framgångssagan.

Jag har ju väntat på att göra det här reportaget tills gardinerna kommit upp men att få upp gardiner visar sig vara i princip omöjligt. Gardinerna är hos skräddaren för att sys upp, något som tydligen tar två veckor, ni läste rätt, två veckor! Hur kan det ta två veckor för ett proffs att klippa två klipp och sy två sömmar? Helt orimligt.

Så om reportaget känns innehållsfattigt beror det helt och hållet på avsaknaden av gardiner och bara det.

Sist när vi köpte möbler försökte vi som ni kunde läsa i del ett framstå som mogna ansvarstagande vuxna människor. Nu är vi äldre och väl medvetna om vår omogna lagom välfungerande livsstil så vi behövde inte försöka lura oss själva när vi valde möbler.

Vi gick ljust och fräscht den här gången för att gå vidare och lämna vårt dunkla förflutna i det förgångna. Bestå står alltid stadigt och sväljer stora mängder ljusstakar, sladdar och den här behöver jag inte idag men jag vågar inte kasta den för någon gång kanske jag behöver ha den och då vore det dumt om jag inte längre har den saker.
Vit vitare vardagsrum, möbeln är stor och rummet är litet så för att gömma skåpen i det öppna valde vi att köpa dem i vitt, samma färg som väggarna är i som den observante har sett. Ovanpå har vi placerat en skiva i marmorimitation som går att hitta på Ikea, riktigt snyggt faktiskt.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.04

Som matta valde vi att gå på höstens enligt mig trendigaste färg rosa. Jag har i allmänhet svårt för långhåriga mattor men den här har lagom långa strån så den är betydligt enklare att dammsuga än vår tidigare.

På mattan valde vi att placera ett runt vitt bord med glas som bordskiva. Fräscht, luftigt och inte alls skitigt två minuter efter att man noggrant putsat det. Glasskivan ger min sambo en möjlighet att placera en noggrant nonchalant utvald bok på den solida träskivan som ligger som bas i botten på bordet.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.01

Så vad återstår att göra?
Gardiner givetvis och även ett stort unikt personligt föremål som tydligen inte ska fylla någon funktion annat än att se spännande ut. Hittills har jag lagt in mitt veto vid minst två tillfällen då hon velat köpa dyra skulpturer som jag inte sett hur de skulle kunna förändra mitt liv till det bättre. Jag är inte såld på konceptet men jag köper det.
Väggarna är kala och kalla och vi borde verkligen sätta upp några ramar för att göra rummet mer personligt. Trubbel i paradiset. Sambon arbetar som frilansfotograf och jag arbetar dagligen med bilder så jag vill inte ha några bilder annat än min sambos på väggarna och hon vägrar ha sina egna bilder på väggarna. Vi kanske kommer fram till en kompromiss någon gång och köper en tavla föreställande kungafamiljen, det brukar vara där vi landar när vi kompromissar.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.03

Inredningsreportaget, den innan förändringen.

Varje framgångsrikt inredningsreportage innehåller alltid en del som beskriver hur rummet såg ut före förändringen och en del som visar hur rummet blev efter förändringen och jag tänker inte vara sämre. Det här är del ett i framgångssagan och den kommer innehålla den delen som beskriver hur rummet såg ut innan vår corporate rebranding.

Vi flyttade in i lägenheten för ungefär sex år sedan och då hade vi med oss möbler vi samlade på oss under alla de år vi åkte slalom mellan lägenheter i den svarta backen som i folkmun går under namnet andrahandsuthyrningsmarknaden.

Brasse
Bilderna är tagna med mobil för fem år sedan, så ha tålamod med en tråkiga kvalitén.

Efter en sommar i lägenheten suktade vi efter att få sätta vår egen prägel i den och sluta förlita oss på nödlösningar och kvarlämnade möbler från svärmor vars lägenhet det är vi bor i. Vad gör två unga vuxna som vill ge sken av att vara vuxet vuxna för val när det kommer till sina möbler? Köper möbler med inspiration från femtiotalet givetvis.

SIDEBOARD

Som tur är var den typ av teakmöbel i stöpet just då så vi var så inne som man bara kunde vara. Dessvärre leder trender till att utbudet inte matchar efterfrågan så vintagebutiker och blocket annonsörer tog hutlösa priser för sina gamla möbler vilket jag inte klandrar dem för men för två unga vuxna var det ett allt för högt pris att betala. Även om vi strävade mot att ha ett hem fritt från IKEA möbler för att göra någon slags poäng så var det svårt att hålla sig undan när deras utbud och priser var allt för lockande för att förbise.

Vi föll till slut för IKEA:s Stockholm serie som matchade alla de krav vi satt upp i förväg. Där och då var de wow wow wow, nu i efterhand var de mest mörkt mörkt mörkt.

Med det avslutar jag den första delen och vi hoppar vidare till nästa del.

SOFFA

 

Intensiv inredning, den andra delen är här!

Del två, Vardagsrummet i rummet.

Då har vi kommit till den del av rummet som ligger mig närmst om hjärtat, vardagsrummet, där soffan står. För en gångs skull vågar jag låta fantasin skena iväg och leta efter en soffa som inte har anknytning till Älmhult, jag har kommit så långt i livet nu att jag vågar drömma om soffor med en prislapp runt 30 000kr i standard utförande. Det är mycket pengar för att sitta skönt och stilfullt, för mycket pengar om man frågar mig men samtidigt är det här en plattform för inspiration och inte ett avsnitt av lyxfällan. Dessutom har Glen Snoddas fullgod kreditvärdighet och kan därför dela upp betalningen i en oändlighet.

Soffan, vardagsrummets lejonman, säger en hel del om ägaren om man är lagd åt det hållet att man hellre dömer folk efter deras attiraljer och inte efter hur de beter sig. Den soffa som seglat upp som en favorit i min värld, under de få men intensiva timmar jag valt att spendera på att leta efter möbler, är en soffa som är mig personifierad om jag vore en möbel annat än den dörrmatta jag ibland känner mig som.
Jag går för en blå nyans även på soffan för att skapa en treenighet mellan de tre rummen i rummet och blått är dessutom den färg som kommer slå störst kommande år. Formen beskrivs bäst som avrundad kantighet, den ser hård och mjuk ut, kaxig men snäll, som om den godhjärtat bjuder in dig till en värld bortom din vildaste fantasi men som gör dig fullt medveten om att du är där på nåder av en möbel som när som helst kan kasta dig tillbaka in i den grå vardag som pågår utanför soffans värld.
Som en liten detalj för att göra soffan mer inbjudande och härlig får en skär pläd med luftig karaktär vila över ena armstödet.

farger

Det är en hårfin gräns mellan att vara ett geni och en total galning och vi hittar denna matta balanserande på en nålspets någonstans mitt på den hårfina gränsen.
Jag brukar säga att man inte ska vara orolig för att använda färger men om man är rädd ska man utmana sin rädsla för att komma över den och utvecklas som människa. Färgkavalkaden jag väljer att placera framför soffan är en matta som vissa dagar kommer bli outhärdlig att vara runt precis som en allt för spontan och energifylld vän efter några dagar i ett tält på en festival. Man kommer behöva ta en paus då och då men när man fått andrum förstår man varför man älskar sin vän mattan.
På mattan låter jag det befintliga bordet från IKEAs Stockholms serie stå kvar, det är snyggt om än lite skakigt efter fyra år i mina ägor.
Över bordet hänger en betongklump till lampa med en motsägelsefull industriell känsla för att tona ner och stå i kontrast mot den annars allt för välputsade och stilrena känslan som löper genom rummet. Lampan är den spricka i fasaden som gör att ljuset kan hitta in och jag tycker att ljuskällan ska förmedla en gul ton för att ge en känsla av värme som symboliserar den varma person jag är.

 
På väggen smackar vi upp en stor prålig ultra hd tv som helt tar över rummet när den står på och kastar ett skamfullt sken över en när man sitter i soffan och undrar varför ingen stoppade en när man beslöt sig för att lägga sjuka summor pengar på en så onödig sak som en tv när man enligt sig själv egentligen aldrig ser på tv utan istället lägger all ledig tid på att diskutera djupa filosofiska frågor och att läsa självhjälpsböcker.

Då har jag presenterat mina tankar kring det andra rummet i rummet, Vardagsrummet och jag hoppas ni liksom jag har funnit det inspirerande.

vardagsrummet