Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Svärmar.

Det är inte lätt att vara frisk när hela världen verkar blivit sjuk och min kropp numer är ett okänt tempel.

Vad är egentligen vad i dessa oroliga tider när Corona är på allas läppar inklusive mina egna. Jag slickar mig om dem flera gånger om dagen, analyserar försiktigt smaken med tungan som ömt skjuts upp mot gommen och vidare ut genom munnen. Jag smaskar lite lätt, försöker fånga upp något jag inte känt förut.
En gång när det begav sig kände jag smaken av svininfluensa. 40 graders feber, rinnande näsa och en kropp som var ett skört skal av mitt forna jag.
1177 svarade kort och gott inte en chans, du har inte fått svininfluensan nej. Jag ifrågasatte och grubblade över deras så tydliga svar under de två dagar det tog för mig att bli frisk. Hon sjuksköterskan hade visserligen rätt men kunde hon inte haft det med ett mer öppet sinne, ge mig viss fog för min oro bara för min skull.

Nu är det dags igen, det är som om min kropp känner av läget i omvärlden och vill delge sin egen tolkning av ett sjukdomstillstånd.
Eller hur det egentligen är med den saken.

Min (ir)rationella hjärna vill koppla mina kroppsliga åkommor just till Coronan. Berättar att min smärtande kropp som gått sönder av min dumdristigt intensiva träning, istället beror på ett virus.

Den säger till mig att min allmänna trötthet inte beror på att min närmsta kollega varit sjukskriven i två stressiga månader, utan att den förmodligen är ett symptom på Covid-19.

Förkylningen, den minimala förkylningen och obefintliga febern då, är inte det också tydliga tecken? Klart de är!

Desamma med den där konstiga känslan i magen som uppkommer timmar efter jag ätit och som försvinner igen så fort jag får något i mig.

Visst såg jag någon med asiatiskt ursprung på gymmet för några veckor sedan, visst satt det någon från vad som skulle kunna vara Iran i väntrummet på Sabbatsberg?

Nu är den där igen, den där morlande känslan i bröstet som uppkommer när jag tänker på allt som måste bli klart nästa vecka. Deadline i ordets rätta bemärkelse?

Det är tur att jag befunnit mig i en slapp hemkarantän under helgen, jag tar mitt ansvar och drar mitt strå till stacken! Ingen utomstående ska behöva exponeras och riskera smittas av mitt eviga gnäll och min trötthet en helg som denna.




Varför är jag sådan här för?

En samling texter!

POETEN

För ett tag sen satte jag ihop den här lilla, enligt mig, småhärliga poesisamlingen med dikter som jag skrivit under åren. Eftersom den inte kommer förbli något annat än en fil på min dator om jag inte gör den offentlig väljer jag att dela med mig av den nu när jag fått tillräcklig distans till det hela.
Den återfinns alldeles här nedanför och är en PDF som kommer öppnas i ett nytt fönster om jag förstått det hela rätt. Trevlig läsning!

Vardagspoesi.

Aptitretare!

Det är dyrt att träna, inte bara när det kommer till utrustning och gymkort utan också den skenande matkostnaden som kommit med min ökade aptit. Jag är konstant hungrig, äter mer än gärna dubbel middag vilket medför att rester tilltänkta till dagen efter blir en munsbit redan samma kväll. För att råda bot på ett sinande matkonto är vi mitt uppe i ett storkok bestående av rotfrukter i ugn, jag kan inte komma på ett mer kostnadseffektiv sätt att tillse sig sin förväntade mängd dagliga kalorier. Speciellt nu när jag gått och blivit vegetarian för kärlekens skull, då inte kärleken till djuren utan den till min sambo.
Att låta några billiga styckdetaljer stå och puttra i en gryta i några timmar var tidigare en enkel lösning på problemet, tyvärr vet jag inte om det finns någon motsvarighet inom den köttfria världen.
Kan man göra kalops utan kött? Kan man göra en chili utan högrev? Kan man göra en pulled pork utan fläsk? En söndagstek utan fransyska?

Det är många frågor som behöver ett svar.

I övrigt har den här helgen varit en studie i hur lite man egentligen kan göra men samtidigt få något gjort. Jag tror att den sammanlagda tiden vi varit ute ur lägenheten stannar på strax under tre timmar. Och jag älskar det. Vissa stunder är det bättre att vända fokus mot sig själv och sitt inre istället för att försöka finna stimulans från yttre intryck. Den här helgen är just ett sådant tillfälle. Jag har kommit till insikt att jag bär på något som irriterar mig och gör min stubin onödigt kort. Tyvärr har jag inte funnit ut vad det är, huvudmisstänkt är arbetsrelaterad stress och behovet av att allt jag gör utanför arbetet måste flyta på perfekt för att vara värt det. Jag är allt för oftast fantastisk att leva med, just nu är jag nog tyvärr en sämre version av mig själv.

Kanske råder fyra kilo rotfrukter bot på den saken?

Gnäll på agendan!

Äh, Svensson kan du vara själv. Jag är förbi det där sedan länge. Kör med tacos redan idag, en TORSDAG. Det är stuns i ett sådant statement.

Annars då, inte så mycket. Försöker varva ner inför helgen med antikrundan rullande på tv:n. Visst var det ett bättre program förr, innan alla dessa klipp av folk i kön och en himla massa barn tog tid från värderandet av ting. Vem bryr sig om vad barn har att säga i ett program med fokus på ålderdom?
Ge mig så mycket tid med experterna som bara går, jag vill lära mig saker. Jag vill häpnas över sakers värden, förbryllas över objektens historia. Inte tvingas se en bordus Ann omfamna någon slumpmässigt utvald stackare för att skrika om Duo appen.
Det är som det är och jag ska sluta gnälla. Jag blir bara så frustrerad av att se ett program långsamt glida ifrån mig och bli mer familjärt. Jag får råda bot på saken genom att gå in på någon auktionssida och fantisera om hur jag budar hem ett konstverk som om tio år kommer ha stuckit iväg ordentligt i värde.

Sånt är livet.


Häng med vän.

Tisdag 19.53

En öl innanför västen, mötet med vännen blev ett för mig spontant planeringsmöte. Hans noga förberedelser gör gällande att han just planerat det i förväg.

Vi måste ses är ett alltid lika stort orosmoln.
Därför säger jag det aldrig själv, inte heller att vi måste prata. Det gör mig till en god människa att ha runt sig. Man slipper den ovälkomna känslan av att vilja veta, måste veta, säga det bara, samtidigt som man inte vill höra alls. Minst av allt just de orden vi måste.

Nu hade han som tur var inte direkt något att säga, annat än det att han vill göra en till bok. Det kan vi väl göra svarade jag och nu är den saken bestämd.
Sen kom det där slappa farvälet innan vi vek av mot olika plattformar på slussens tunnelbanestation. Plötsligt hör jag honom uttrycka något bakom ryggen på mig och när jag vänder mig om står han där precis intill för att ge mig en kram.

Kanske hade han något att säga ändå, men han lät i sådana fall bli.

Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.