Jag har varit död sen födseln

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.48

Stanna upp.

Jag ber er passera.
Passera utan att se mig.
Gå förbi, fortsätt vidare framåt och så vidare ännu lite till.
Först då kan jag se er i ögonen, se er för vad ni egentligen är. Fria från mig, klara som individer.
Närheten gör mig blind, konturer av en människa. Oskarpt, oskapta som jag.

Det är som om jag bjudit in er på falska förespeglingar, ett löfte om att det jag har att erbjuda är bättre än det ni avstår från att delta i.

Ändå står ni här, ni gör verkligen det och jag kan inte annat än förstå. Förstå att samma drivkraft som fört er till mig är samma drivkraft som får mig att stå kvar fastän jag inte vill. Fast i ett omlopp kretsande kring mig själv. Jag står i centrum, världen cirkulerar kring min axel. Det är vad den gör och jag cirkulerar med den, i motsatt riktning. För att inte ses som statisk fastän vi rör oss alla vi två, snabba svepningar förbi varann. Aldrig fast, alltid i rörelse.

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.50

Tänk om man upptäckt en komet.

Tänk att vara den första med insikten att det som rör sig i utkanten av periferin är något nytt. Något som är värt att lägga på minnet, något så ovanligt som får de som för ett ögonblick kan se att stanna upp för att betrakta. Försöka förstå, försöka delta, försöka bli sedda.

Se mig.

Namnge mig.

Bli den första att upptäcka mig som jag har upptäckt dig.

I en axel rör den sig i omlopp kring sig själv.
Jag vill stanna tiden, jag vill att stunderna vi står varandra som närmst aldrig ska ta slut.
Varandras silhuetter, undrar om det är då vi syns som klarast. Av andra då förstås.
Det är först när du försvinner jag kan se dig för vad du egentligen är. Så ovanlig, så mån om att inte låta mig komma nära.
Närmre än så har vi aldrig varit.

Vi kommer att mötas igen, jag och min komet. Jag äger den nu, jag har givit det som varit dött ett namn.

Du är skyldig mig ditt liv.

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

En enkel kärleksförklaring.

Igår var det tisdag, jaha, kom med något nytt är du snäll Glen.

Jag hör er, jag hör er. Igår var det tisdag och inte vilken tisdag som helst, det var tisdagen som förde oss från något nytt till det vi är idag. Sex månader är en evighet för några som oss, vår självklarhet för snarare tankarna till sex år än ett halvt.
Jag ska inte berätta för er om kärlek, den har ni nog redan fått uppleva. Och all kärlek är nog densamma, förutom vår.

Hon vaknade en natt av att hon hörde mig tala i sömnen, hon återberättade det för mig morgonen efter.

Det jag sagt?

”De kan försöka men de kommer aldrig bli som oss, mohahaha”.

Och där är vi idag, efter igår. Tillsammans mer än någonsin innan. Det här är inte mer än det, det här är en enkel kärleksförklaring från mig till henne jag delar mitt liv med.

Stora känslor på Lilla Paris, den hette det restaurangen vi var på. Där fanns bara hon och jag, jag och hon. Även om hela lokalen varit full hade det fortfarande bara funnits vi två.

”Vad vet vi om kärlek annat än att det är svårare än så, behöver inte vara lättare än det.
Vi har funnit det ändå, Etet, och det är vi två”.

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.