Coola katter!


Idag var vi och såg Cats på bio lite sådär i hemlighet vid 11.30 när staden fortfarande var någorlunda nyvaken.
Spaning om 11.30, det är tidpunkten när en ensamma förälder tar med sig sitt eller ett av sina barn ut på äventyr. Man kan fråga sig vart de var på väg och om man tror att svaret är Cats så tror man fel. Idag var det inte många som hade Cats som destination, i salongen som tar 588 besökare kunde vi en kvart innan föreställning välja mellan 583 platser. Folk är kanske inte intresserade av att se människoliknande katter sjunga och dansa längre eller så har de låtit den svidande kritik denna nyproduktion mottagit påverka dem.
För mig har varje negativ kommentar blivit till en sporre som fick min vilja att se filmen växa än mer. Jag väljer allt som oftast att stå emot det medryckande grupptrycket eftersom jag är speciell.

Väldigt speciell.

Så ska man tro på en kritikerkår som tycks tävla i att hitta de mest originella och lustiga sätt att göra narr av Cats?
Eller ska man tro på mig och det jag nu kommer att säga?
Jag har aldrig sett eller hört Cats tidigare, förutom memorys låten då och den är ju så fantastisk bra att den gott och väl klarar av att stå på egna ben, så för mig var det enkelt att ta mig an filmen utan att berövas ett kärt minne från tidigare uppsättningar av musikalen. Att det är just en musikal är hela behållningen och jag tycker det håller måttet, jag var road mest hela tiden och kunde förkovra mig i den ena nya sången efter den andra fram tills min höjdpunkt dök upp i rutan. Memorys berör mig. Så pass att tårarna knackar på dörren fastän ingen är hemma. Jag är ingen recensent och har inga intentioner att framstå som en heller, så här avslutar jag mina tankar om vårt biobesök med ett betyg.

Cats på bio, 5 av 7 tassar.

Ett annat kulturtips som inte innefattar ett biobesök återfinns just nu på public service. Min favorit dansföreställning (ja precis, jag bär på ett sådant stort kulturelltkapital att jag för mig med en favorit dansföreställning, det trodde ni inte om en tidigare hockeyspelande förortskille. Se på mig idag Lillemor, det anade du inte att den där grundskoleeleven du skickade iväg till talpedagogen i tredje klass hade i sig va?)
Eskapist går nu att se på svtplay.

Livet är en reduktion med locket på.

Springaren_1-1200x800

 

Jag besökte den mysiga, genuina, vackert slitna och härligt opretentiösa biografen Tellus igår kväll.
Det är många adjektiv i en mening utan att kunna stå för ett enda ett av dem, de får vara kvar där ändå.
Det hör liksom min persona till att tala gott om ideella föreningar som står emot vinstkravens kvävande händer och främjar det lokala kulturskapandet utan att kapitalet får styra vilka uttryck som ska ges plats.

Det är bara den jag är, den jag måste vara. Det bara måste vara så.

Livet är en reduktion med locket på.

Sen smyger sig de där icke revolutionära tankarna på som säger att många ideella föreningar hade mått bra av en välbärgad välgörare som sköt till kapital och fräschade till stället.
Förlåt mig socialismen ty jag har syndat igen.

Det dunkla rummet med sin mossiga inredning och slitna stolar fick oss i en klaustrofobins gärning att byta våra platser från de väl seende längst bak mot mindre
nogräknade en rad nedanför.
Från fria ryggar till svängda ryggrader, försökte jag få en glimt av filmen mellan huvudena av de strikta tyskarna framför oss och att höra något under uppehållet av godispåseprasslet från de flamboyanta engelsmännen bakom oss.

They shall not grow old, en kolorerad dokumentär om första världskriget i regi av Peter Jackson.

Vi var som harar i ingenmansland fast mellan två stridande parter utan att själva kunna välja om vi ville delta eller inte.

Anpassning är livets nyckel.

Vi skuttade metaforiskt fram och tillbaka för att inte tillintetgöras av explosionerna från tyskarnas bakåtvända huvuden till artilleri eller engelsmännens pappers prasslande till kanoner.

Där satt vi i tystnad och funderade över människans förstörande natur.

De äldre männen jag kallat tyskar var utan förståelse för att deras passivt aggressiva vridande i sätena störde oss minst lika mycket, om inte mer, som familjen med elva till trettonåringar och mamma gjorde när de åt sitt godis.

Vi var neutrala på ett sådant sätt bara en svensk kan vara, där vi i smyg i det öppna gjorde små små ställningstaganden för den ena parten utan att väcka för mycket uppmärksamhet hos den andre.
Så att vi när framgångens vindarna vänder snabbt kan svänga kappan efter den och ge den andra parten samma form av behandling fast väldigt mycket mer, så att historien minns oss för vad vi gjorde för segrarna och tillika de som skrivit den.

Jag stirrade tillbaka på dem när de vände på sig, försökte få de att se den större bilden om det positiva i att så unga individer tar till sig av den olycka som drabbade världen för hundra år sedan.
Om de å andra sidan öppnat munnen och fått medhåll från andra i salongen kan ni vara säkra på att även jag vänt mig om för att skuldbelägga ungdomen.

Hur folk nu har mage att vara så småsinta att gnälla över småljud när krigets fasor så som död och misär högljutt blir till sprängstoff på en bioduk tio meter framför dem.

Filmen får av mig fem av sju poäng.