Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Jag har svårt för det där att tänka rätt.

Gjorde mig ett test i häromveckan som en direkt konsekvens av en diskussion jag och en vän förde en tisdag kväll efter några allt för många enheter alkohol.

Vi stod på motsatt sida gällande klimatet och den enskilda människans möjlighet att faktiskt kunna göra någon skillnad.
Han sa sig kunna förändra en värld genom sina beslut och att det gav hans klimatångest skäl till att finnas.

Jag stod på andra sidan.

Sa att det krävs något mycket mer än att vi medelklass-Svensson har ångest över våra val för att någon egentlig skillnad skulle kunna uppnås. Det är struntsamma vad vi väljer att göra eller inte göra, det krävs politiska beslut för att få till en hållbar ändring.
Han beskyllde mig för att flytta över problemet på någon annan, jag sa inte emot.

Att stå sådär på andra sidan är något jag burkar göra, kasta upp en finkalibrerat finger i luften för att se vart vinden blåser och sen ställa mig i motsatt riktning bara för att.
Det blir roligare så, jag har trots allt en förkärlek till det där obekväma och udda.

Kanske är det samtalet jag är som mest förälskad i. Utmaningen att få testa sina vingar där ingen vill se en flyga.
Att vara djävulens advokat bland övertygade föder oftast en diskussion (så länge folk inte från början avfärdar en som en idiot) och i samtalet som följer stöter och blöter man tillsammans argument och uppfattningar tills dess att man är uttömd och har blivit blanka blad igen.
Då brukar jag ta upp en penna och med hjälp av det som framkommit under samtalat fylla sida upp och sida ner med mina nya, välgrundade, världsuppfattningar.
Jag har svårt för det där att tänka rätt.
Dubbelt.
Många tycks alltid tänka rätt som genom en reflex. Jag tänker rätt först när jag låtit tankarna få vandra och få kött på benen.

Med det i åtanke gjorde jag det där testet som påbörjade den här texten, testet gällande mitt klimatavtryck på jorden.

Resultatet?

Om alla levt som mig hade vår påverkan på jorden halverats.

Klapp på axeln!

Ändå var jag inte bra nog och låg två ton över den nivå som krävs för att temperaturen inte ska skena.

Just snyggt.

Förbryllad.
Jag som i stort svarat den minsta möjliga nämnaren testet igenom, hur kan jag skala av två ton ur mitt liv?
Testet kom som tur är med förslag för hur jag kunde bättra mig.

Köp mindre duschgel och hudvårdsprodukter.
Ett råd med både djup och tyngd!

Om mig och min schampokonsumtion.
Jag handlar en flaska duschgel i månaden, givetvis av typen fem-i-ett som funkar för håret, kroppen, slitna leder, gula tänder och en stressad mage.
En flaska i stället för fem. Tolv gånger på ett år.
Jag har svårt att se hur jag kan skala ner min redan minimala förbrukning för klimatets skull.

Som slutsats i min text författad på mitt blanka blad.
Visst kan vi i stor utsträckning påverka läget genom våra val och att vara klimatsmarta men det krävs något mer för att nå hela vägen fram. Det måste till att de med reell makt kliver in och fattar de överhängande besluten som vi här nedanför har svårt att påverka med hjälp av våra röster och vår konsumtion.
Någon måste våga ta ett radikalt beslut.

Med fingret i luften, för jag till diskussionen fram en potentiell lösning.
Det kanske inte är helt fel att tvinga folk utanför Europa in i fattigdom igen så att de inte har råd att konsumera. Det om något borde göra skillnad!
Gällande mina egna val har jag skärpt till mig gällande källsorteringen.
Så då har jag väl gjort vad jag kunnat för att bevara vår planet?

Jag diggar RuPaul Dragrace.

Vardagarna som vandrar.

Jag har glömt bort hur man lever.

Jag vet att jag skriver.

Inte varför orden mellan punkterna är min mening.

Varför jag är på jobbet.

Ingen aning.

Fast kaffe är ju gott.

Att vi ska tvätta ikväll,
det kan jag förstå.

Kanske dammsuger vi, eller jag, eller ingen.

Ryggar vill ibland annat.

Växterna behöver flyttas

De tycks fått för mycket sol.

I februari.

Sen så middag förstås.

Det måste vi göra, äta.

Och sova.

Själv sover jag rätt gott om nätterna, vet inte riktigt varför jag ska somna.

Sen det där med snuset

Inte lika ofta.

Det har jag sagt åt mig själv.

Varken piska eller morot

Bara jag mot mig själv mot världen mot något.

Livet.

Se upp här kommer vi.

Mobilen sen

vem håller egentligen i vem.

Lika mycket varandra

Han och jag

Vi två

Och fingret som brygga.

Det vet nog vad.

Sak samma

Samma sak.

Trailblazer

Stig_Klar

 

Det var så att jag var så pass redo för vår att jag om jag vore en sådan typ av person som ställde sig upp för uppmärksamhet hade ställt mig upp för att uppmärksamma att vi klarade det hörni, vi gjorde verkligen det. Vi genomlevde ännu en av denna definition av kamp till årstid.
Och vi gjorde det bra, utan varken löften om belöning eller omvärldens förtjusning. Vi bara gjorde det, som alltid. Utan att klaga.

Utåt sätt.

För om någon utifrån frågar hur vi mår i mörkret är det just mörkret som definierat oss, enat oss. Skapat den gemenskap som bara vi som överlevt den ena vintern efter den andra får ta del av.
Vi nordbor med sol i sinnet.
En dag i taget gnäller vi på inom vårt skrå, ständigt med blicken mot det datum jag var beredd att säga skulle varit igår men som tydligen tänker infinna sig först sen, någon annan gång.

Nog.

Vi är det faktum att efter julen känns vintern klappad och klar. Och med det i åtanke sa jag i fredags kväll till henne allt det jag skrev där uppe att jag skulle sagt om jag vore av sådant snitt.

”På måndag blir det plusgrader, vi är där nu. Jag kan känna det.”

 

 

FLIPPAN

 

 

När jag gick till jobbet igår var det fjorton minusgrader.

Inte nog med det.

Det var snö upp till knän längst min föredragna väg och med det har vi nu landat titeln till inlägget. Valet stod ju egentligen bara mellan två alternativ. Att ta den enklare plogade vägen som innebar att jag skulle behöva frångå min invanda och föredragna eller gå på rutin och skapa min egen stig.

Vilket jag också gjorde. För att ge andra som är dumma nog fotsteg att följa.

Jag är nog ingen vidare bra meteorolog. Inte heller någon vägvisare av rang.
Jag är nog mest mig själv och någon ska väl vara det.

 

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)