Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Jag har svårt för det där att tänka rätt.

Gjorde mig ett test i häromveckan som en direkt konsekvens av en diskussion jag och en vän förde en tisdag kväll efter några allt för många enheter alkohol.

Vi stod på motsatt sida gällande klimatet och den enskilda människans möjlighet att faktiskt kunna göra någon skillnad.
Han sa sig kunna förändra en värld genom sina beslut och att det gav hans klimatångest skäl till att finnas.

Jag stod på andra sidan.

Sa att det krävs något mycket mer än att vi medelklass-Svensson har ångest över våra val för att någon egentlig skillnad skulle kunna uppnås. Det är struntsamma vad vi väljer att göra eller inte göra, det krävs politiska beslut för att få till en hållbar ändring.
Han beskyllde mig för att flytta över problemet på någon annan, jag sa inte emot.

Att stå sådär på andra sidan är något jag burkar göra, kasta upp en finkalibrerat finger i luften för att se vart vinden blåser och sen ställa mig i motsatt riktning bara för att.
Det blir roligare så, jag har trots allt en förkärlek till det där obekväma och udda.

Kanske är det samtalet jag är som mest förälskad i. Utmaningen att få testa sina vingar där ingen vill se en flyga.
Att vara djävulens advokat bland övertygade föder oftast en diskussion (så länge folk inte från början avfärdar en som en idiot) och i samtalet som följer stöter och blöter man tillsammans argument och uppfattningar tills dess att man är uttömd och har blivit blanka blad igen.
Då brukar jag ta upp en penna och med hjälp av det som framkommit under samtalat fylla sida upp och sida ner med mina nya, välgrundade, världsuppfattningar.
Jag har svårt för det där att tänka rätt.
Dubbelt.
Många tycks alltid tänka rätt som genom en reflex. Jag tänker rätt först när jag låtit tankarna få vandra och få kött på benen.

Med det i åtanke gjorde jag det där testet som påbörjade den här texten, testet gällande mitt klimatavtryck på jorden.

Resultatet?

Om alla levt som mig hade vår påverkan på jorden halverats.

Klapp på axeln!

Ändå var jag inte bra nog och låg två ton över den nivå som krävs för att temperaturen inte ska skena.

Just snyggt.

Förbryllad.
Jag som i stort svarat den minsta möjliga nämnaren testet igenom, hur kan jag skala av två ton ur mitt liv?
Testet kom som tur är med förslag för hur jag kunde bättra mig.

Köp mindre duschgel och hudvårdsprodukter.
Ett råd med både djup och tyngd!

Om mig och min schampokonsumtion.
Jag handlar en flaska duschgel i månaden, givetvis av typen fem-i-ett som funkar för håret, kroppen, slitna leder, gula tänder och en stressad mage.
En flaska i stället för fem. Tolv gånger på ett år.
Jag har svårt att se hur jag kan skala ner min redan minimala förbrukning för klimatets skull.

Som slutsats i min text författad på mitt blanka blad.
Visst kan vi i stor utsträckning påverka läget genom våra val och att vara klimatsmarta men det krävs något mer för att nå hela vägen fram. Det måste till att de med reell makt kliver in och fattar de överhängande besluten som vi här nedanför har svårt att påverka med hjälp av våra röster och vår konsumtion.
Någon måste våga ta ett radikalt beslut.

Med fingret i luften, för jag till diskussionen fram en potentiell lösning.
Det kanske inte är helt fel att tvinga folk utanför Europa in i fattigdom igen så att de inte har råd att konsumera. Det om något borde göra skillnad!
Gällande mina egna val har jag skärpt till mig gällande källsorteringen.
Så då har jag väl gjort vad jag kunnat för att bevara vår planet?

Jag diggar RuPaul Dragrace.

Vardagarna som vandrar.

Jag har glömt bort hur man lever.

Jag vet att jag skriver.

Inte varför orden mellan punkterna är min mening.

Varför jag är på jobbet.

Ingen aning.

Fast kaffe är ju gott.

Att vi ska tvätta ikväll,
det kan jag förstå.

Kanske dammsuger vi, eller jag, eller ingen.

Ryggar vill ibland annat.

Växterna behöver flyttas

De tycks fått för mycket sol.

I februari.

Sen så middag förstås.

Det måste vi göra, äta.

Och sova.

Själv sover jag rätt gott om nätterna, vet inte riktigt varför jag ska somna.

Sen det där med snuset

Inte lika ofta.

Det har jag sagt åt mig själv.

Varken piska eller morot

Bara jag mot mig själv mot världen mot något.

Livet.

Se upp här kommer vi.

Mobilen sen

vem håller egentligen i vem.

Lika mycket varandra

Han och jag

Vi två

Och fingret som brygga.

Det vet nog vad.

Sak samma

Samma sak.

Trailblazer

Stig_Klar

 

Det var så att jag var så pass redo för vår att jag om jag vore en sådan typ av person som ställde sig upp för uppmärksamhet hade ställt mig upp för att uppmärksamma att vi klarade det hörni, vi gjorde verkligen det. Vi genomlevde ännu en av denna definition av kamp till årstid.
Och vi gjorde det bra, utan varken löften om belöning eller omvärldens förtjusning. Vi bara gjorde det, som alltid. Utan att klaga.

Utåt sätt.

För om någon utifrån frågar hur vi mår i mörkret är det just mörkret som definierat oss, enat oss. Skapat den gemenskap som bara vi som överlevt den ena vintern efter den andra får ta del av.
Vi nordbor med sol i sinnet.
En dag i taget gnäller vi på inom vårt skrå, ständigt med blicken mot det datum jag var beredd att säga skulle varit igår men som tydligen tänker infinna sig först sen, någon annan gång.

Nog.

Vi är det faktum att efter julen känns vintern klappad och klar. Och med det i åtanke sa jag i fredags kväll till henne allt det jag skrev där uppe att jag skulle sagt om jag vore av sådant snitt.

”På måndag blir det plusgrader, vi är där nu. Jag kan känna det.”

 

 

FLIPPAN

 

 

När jag gick till jobbet igår var det fjorton minusgrader.

Inte nog med det.

Det var snö upp till knän längst min föredragna väg och med det har vi nu landat titeln till inlägget. Valet stod ju egentligen bara mellan två alternativ. Att ta den enklare plogade vägen som innebar att jag skulle behöva frångå min invanda och föredragna eller gå på rutin och skapa min egen stig.

Vilket jag också gjorde. För att ge andra som är dumma nog fotsteg att följa.

Jag är nog ingen vidare bra meteorolog. Inte heller någon vägvisare av rang.
Jag är nog mest mig själv och någon ska väl vara det.