Vi och vår vinyl.

Vi är en bättre version av oss själva nu när vi funnit vårt senaste gemensamma intresse.
Att köpa skivspelare är för mig en slapp dröm från tonåren som i brist på ekonomi och egentlig image fått vänta tills i veckan med att gå i uppfyllelse. Nu är jag som allt för ofta tänker analoga tankar äntligen på rätt sida av tiden när det kommer till att befinna mig i nuet.
Frånkopplad det digitala några plattor om dagen.
Där nästa låt och artist kräver tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att låta bli att vara framme och kladda så fort en låt inte faller helt i smaken. Det visar sig snabbt att det gömmer sig något tillfredsställande även i det som inte känns igen från första ton eller textrad. Billy Ocean är inget annat för mig än en chansning på 40 minuter för tio kronor ur backen med vinylskivor hos sak-letar-butiken i centrum som gick hem. Han behöver inte vara mer än så, jag är tacksam över att han inte förblev mindre.
Så fortsätter det, efter en någorlunda hög startkostnad på 2500kr för spelaren följer en upptäcktsfärd som kan kosta mycket men gladeligen förblir nästan gratis. Skivor utanför kategorin rariteter är billiga och finns i ett sådant överflöd att bara fantasin sätter gränserna för vad man bär med sig hem efter en dag med backrigging. Det kallas egentligen cratedigging, men vi har valt att kalla det backrigging för att skilja oss från de andra som står och bläddrar i backar på samma butiker som oss.
Det kräver sin människa att placera sig själv i facket som lever efter äldre modell i en hypermodern tid, och även om jag äntligen lyckats bli stark nog att faktisk göra något med den ouppkopplade charmen vinylen alltid haft på mig, är jag inte tuff nog att förbli inom stereotypen skivsamlare.
Jag är inte på en sådan för mig pretentiös nivå än, men vänta ni bara.

Jag lärde aldrig riktigt känna min pappa trots att jag hann bli 27 år innan jag miste honom. Nyfikenheten om vem han egentligen var kommer och går men verkar blivit starkare med mitt nyfunna intresse för musik. Till skillnad från alla skivor som ryms hos butikerna är de som fortfarande finns kvar hos mamma ihopsatt av de två personer jag har att tacka för livet.
Det var i deras samling jag först förstod att de stora svarta tefaten inte bara var potentiella freesbies utan också vad som bar på min första kontakt med både Abba och Kiss i sina spår.
Så idag såg jag chansen att utveckla min bild av mina föräldrar som något mer än just det genom att bläddra igenom samma skivsamling som stått oförändrad sen åren innan jag föddes.
Det blev ett sådant där barnsligt ögonblick där jag satt och sorterade skivor på golvet i ta med hem till mig och lämna kvar hos mamma högar, samtidigt som hon satt på en stol i rummet lika upphöjd som jag minns henne från barndomen och berättade historier om skivorna jag räckte henne.
Hur tacksam jag än är för att få höra hennes berättelser om album hon en gång köpt är det de hon inte kunde berätta som berör mig som mest. De om skivorna min pappa har köpt. Det får en att tänka, om han och jag fått chansen att träffas igen hade en del av skivorna jag nu tagit hem till mig burit på sådana historier som fört oss tillräckligt nära varandra för att kunna se oss för mer än dem vi kom att bli.
Det behöver inte vara svårare än så det här med saknad.

Kate Bush – The kick inside, 7 av 7 poäng.

Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.