Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!

”En alldeles egen ljudbok”

För en månad sen föll erbjudandet över mig och jag kunde inte göra annat än att tacka ja, hur man än vrider och vänder på det är 9kr för en månads medlemskap på storytel ett fullt acceptabelt pris.
På en månad hinner man med en hel del om man ger sig hän och hittar den knapp med vilken man ändrar hastigheten på uppspelningen. Det har gått i rasande takt när jag plöjt böcker som om min tid att lyssna varit begränsad och det har den ju på sätt och vis varit. Att betala 9 kr per månad hade jag mer än gärna ställt upp på men det ordinarie priset på 169 kr är 160 kr för mycket för min smak. Då köper jag hellre en inbunden bok på rea så att jag har något att lägga fram, lite lagom nonchalant men samtidigt väldigt genomtänkt, när jag väntar besök och vill framstå som en lite mer kultiverad och beläst man.

– Vad är det för bok du läser?

– ‎Det är en modern klassiker som är själva definitionen av ett mästerverk. En djup historia om en man som trots sina begränsade förutsättningar slet sig loss från sitt öde, tog kontroll över sitt liv och förverkligade sina drömmar.

– ‎Vad heter den?

– ‎Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Under månaden som gick lyssnade jag på ett tiotal böcker om inte mer men ändå har jag ännu inte hört allt. 

Jag har hört böcker jag ångrat att jag hört, jag har hört böcker jag inte förstått, jag har hört böcker jag redan hört, jag har hört klassiker, jag har hört om New York, Jag har hört Stockholms kyrkklockor ringa. Jag har hört Selma, August, Hjalmar, Virginia, Jojo, Jane och P-A.

Men från Glen Snoddas har jag inte hört ett ljud. 

Eller har jag? 

Av en ren slump fann jag i min app för att läsa pdf:er en funktion som omvandlade text till tal och jag tog tillfället i akt att få ta del av min alldeles egna moderna katastrof som ljudbok.

Välkomna till 10-talet gott folk, det här en grej numera. 

Det är klart att uppläsningen inte höll samma klass som om någon från Dramaten läst upp den, det får man ha överseende med när man lämnar över det konstnärliga ansvaret till en app med det osexiga namnet OfficeSuite. Den robotliknande rösten skickade gång efter annan kalla kårar längst min ryggrad när den slaktade mina välformulerade meningar utan att ta hänsyn till varken komma, punkt eller andra sätt jag försökt styra tempot i texten på. 

Beggars cant be choosers när det kommer till att hitta nya sätt att analysera det man själv skrivit efter man läst det så många gånger att man inte längre ser skogen för alla träd.

Vad kom jag fram till i min analys?

Jag har mått dåligt över illa formulerade stycken, velat kasta hörlurarna i marken på grund av tråkiga passager, jag har skrattat åt min egen briljans och jag har mysit av stolthet över välformulerade formuleringar.

Jag har insett att jag har många timmar kvar innan jag känner att det jag skrivit inte är ett totalt haveri utan kan, med lite medvind och nedförsbacke, ses som ett habilt försök till bok. Dit når jag kanske någon dag och fram tills dess tänker jag tilllåta mig själv att vara dum nog att faktiskt tro att det hela kan gå vägen. Kanske inte hela men i alla fall halvvägs.

Nu är det fredag och jag önskar er alla en trevlig helg och ett gott nytt år om vi inte hörs igen innan söndag.

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!

Herr Snoddas fantasier.

​​Jag är en vän av teknik och inte alls någon bakåtsträvare egentligen. Med det sagt brukar jag ibland romantisera om hur det hade varit att leva i en svunnen tid, att vandra runt i ett Stockholm under början av 1900-talet och njuta av livet. Centralt i denna fantasi är att jag är en del av överklassen och kan leva på min familjs tillgångar utan att behöva utföra något arbete. Hur realistiskt hade egentligen det varit? Om jag överför min nuvarande position i samhället som en hederlig arbetare till min fantasi om att leva på 1920-talet så är det inte längre en romantisk bild som målas upp bakom mina ögonlock. 

Då hade jag förmodligen varit en sjubarnsfar (med tanke på mitt virila och fertila tillstånd) som arbetade 12 timmar om dagen under förhållanden som inte gav mig något annat val än att spendera större delen av lönen på ölkaféer eller liknande inrättningar för att orka leva. Troligtvis hade jag till slut också omkommit i en tragisk olycka på arbetsplatsen då Andersson inte hunnit nyktra till innan han ställt sig vid sin maskin och startat den även fast jag stått med överkroppen nere i maskineriet varpå mitt vackra huvud avlägsnats från min kropp.

Så låt oss glömma detta tragiska människoöde och minnas tillbaka till en mer närliggande dåtid. Jag pratar om tiden före streamingtjänsterna tog över mitt liv och revolutionerade mitt sätt att se på tv.

Jag vann en frihet att alltid kunna välja vad jag ville se och när jag ville se det men förlorade allt vad det innebar att samarbeta för att hinna klart med diverse sysslor i hemmet före programmet man ville se började. 

När jag tänker tillbaka på de fredagskvällar man stod tillsammans och lagade mat med varsitt glas dricka och en klocka som tickade är det en bild av ren och skär vardagsromantik som dyker upp när jag sluter ögonen. De ögonblick när man precis hann klart med maten innan man sprang in i vardagsrummet så fort man hörde idols signaturmelodi gå igång på tv:n. 

Nu springer jag aldrig längre, jag anpassar inte matlagningen efter något annat än vår hunger och vi väljer halvhjärtat något att se på från någon av de fyra streamingtjänsterna vi prenumererar på. Vi samlas inte längre framför något intressant program, slappnar inte av i den gemenskap diskussionerna de framträdande vi ser på Tv:n väcker. Vi går miste om den fina gesten att ta hand om disken i reklamen så att ens bättre hälft kan lägga sig under en filt i soffan och ta helg på riktigt.

Det är då små delarna av verklighet i vardagen som bygger den stora samhörighet man känner i ett lyckligt förhållande och inte några romantiska fantasier. Så ta inte de små tingen för givet. 

Glen Snoddas – Kärleksguru.

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.