Påslakan blues.

Meddelandet längst ner på tavlorna vid perrongen rullar vidare, res inte med oss om du inte måste och så står jag där ändå. Väntar på ett tåg när jag egentligen borde välja ett annat färdmedel för att ta mig dit jag vill. Att promenera fram och tillbaka hade tagit två timmar bara det, att cykla innanför tullarna vägrar jag göra av rädsla för att hamna på sjukhus. Då återstår inte något annat alternativ än tunnelbanan för att få uppleva något mer än det jag sett de senaste månaderna. Jag har mycket att ta igen, så många gamla platser att besöka, så många missade utflykter med min sambo där vi gör sådant som är vi. Besöker butiker vars innehåll vi redan vet inte kommer att intressera oss, går på museum med utställningar vi inte bryr oss om, tar en drink som vi inte dricker upp på en lugn uteservering med ordentligt avstånd till andra. Väl i Stockholm är det mesta sig likt, det skulle väl vara slussen med sin inte alls så guldskimrande bro som har förändrats mest sen sist vi sågs. Nu finns där något mer än ett hål rätt ned i avgrunden som kändes lika tomt som förhoppningen om att bygget ska bli klart i tid. På tal om tid var det länge sen jag somnade och vaknade i tid. Jag har egentligen inte några klockslag att förhålla mig till, men att jag skriver det här klockan 05 på morgonen säger något om allt. Jag försöker mitt bästa nu när täcket har fått lämna lakanet och placerats på hyllan i garderoben intryckt mellan ryggsäcken med fotbollskläder och en gammal utskrift av en roman som aldrig blev av. Det är min begravningsplats av brustna drömmar. Fotbollskarriären i Arsenal som aldrig kunde bli av i brist på faktisk talang och så det där om att varken vilja ta, bemöta eller hantera kritik. Påslakanet som blivit kvar snurras gång efter annan ihop på sin längd och placerades mellan benen och vidare upp över bröstet för att hållas fast i ena armhålan. Det hjälper föga, jag snurrar runt som bladen på fläkten som panorerar fram och tillbaka gör vad den kan för att svalka mig. Men vad har den att sätta emot en kropp uppvärmd av solen med ett sinne som brinner med ångest som bränsle och iver som syre.
Jag får skylla mig själv. De senaste två årens strävan efter att få mer tid för mig själv som jag sen inte förvaltat har kanske givit mig ett extra dygn av energi. Att de drömmar jag trodde jag följde varje dag när jag gick hem efter att ha arbetat 80% inte kunde slå in förens nu, i samma stund jag bestämt mig för att sluta följa dem och börja arbeta heltid igen.
Nu ger jag mig själv tid att leva.
Då har jag inte tid för att sova.
Fast jag vill så gärna somna samtidigt som jag vill vara vaken för evigt.
Jag har så mycket att ge, har ingenting att ta av.

Jag hittade en dikt av Göran Palm i boken Svensk Poesi igår, den är allt jag önskar att jag själv hade skrivit.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

Och det är jag som äger det problemet.

Min plan att i helgen som var göra ett inredningsreportage om den nyinredda delen av mitt vardagsrum gick i stöpet och jag ber om ursäkt för det. 

Anledningen till att det inte blev något reportage är enkel, jag spenderade fredagen med att förgylla innerstaden med min alkholdoftande närvaro och som oftast när jag och min vän är ute på stan hamnade vi på burleskklubb. 

Lördagen spenderades således med att omtöcknad ligga i sängen och reflektera över alla omvälvande intryck ifrån fredagskvällen. Det sysslade jag med tills det var dags att förbereda sig inför min bror och hans sambos stundande besök senare på kvällen. De skulle in och förgylla stan med sin alkoholdoftande närvaro men kom förbi mig och min sambo för en ledig taco och en spontan enkelriktad förfest. 

Söndagen spenderades således med att reflektera över lördagskvällens kompromisslösa intryck, att spela fia med knuff kan förvandla de bästa vänner till bittra fiender. I de färgglada brädspelens värld är alla beslut som fattas antingen svarta eller vita, att knuffa ut eller låta bli.

Reflektionerna pågick tills det var dags att förbereda sig inför mor och fars välmenande besök, i en söndagsfikas förespegling är det enkelt att sätta folk i arbete. Far med sin slagborr och gardinstångskompetens, mor med sina flinka fingrar och gardinhängskompetens, tillsammans skulle vi se till att få det sista kvarvarande steget i renoveringen ur världen. De drog bägge två sitt strå till stacken och visst vore det bra om även jag hade gjort det men så är jag en främling i gardinernas landskap och det krävs uppenbarligen en mer bevandrad människa för att veta hur man ska gå till väga när man hänger upp dem. Tydligen finns det något som heter fingerkrokar och tydligen är de en basal del i att både hänga upp och att få till veck i önskad mängd och storlek i gardiner.

Utan fingerkrokar har man inga gardiner.

Utan gardiner har man inget inredningsreportage.

Utan ett inredningsreportage har man inget blogginlägg förutom det här haveriet till ursäkt.

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.

Lektyr för fredagskvällen


– Vad fan har hänt med dig?  

– Låt mig vara Mike, jag är svag idag  

– Svag?  Du ser helt överkörd ut 

– Sluta nu 

– Om du fortfarande är ledsen för det där på festen får du ta och skärpa dig, så jävla farligt var det inte. 

– Du vet ingeting Mike

– Ingenting?  Du kommer hit helt flottig och finnig i ansiktet, betydligt rundare än sist vi sågs och ser ut som kom och hjälp mig, klart jag vet någonting. Sluta tyck synd om dig själv och kom loss istället, att tröstäta kommer aldrig hjälpa. 

– Hur visste du att? 

– Att du tröstätit?  Tror du att du är den enda som har haft bakfylleångest efter en hård fest?  Kom igen nu och sluta tro att du är så jäkla speciell och att ingen förstår någonting. 

– Men

– Inga men, släpp sargen och kom in i matchen. Det finns inget att hämta i att ha ångest över petitesser.

– Hur kan jag släppa sargen när jag känner mig ful, tråkig och totalt värdelös? Sargen är det enda jag har som håller mig stående just nu.

– Bryt ihop och kom igen bara, det är vad livet handlar om om du frågar mig.

– Hur kan du vara så stark Mike? Jag fattar inte.

– Jag har lärt mig av mina misstag precis och som du borde göra. 

– Okej, men sen då, hur ska jag ta mig upp ur den här ångestfyllda gropen jag precis grävt?

– Du kan inte ha de där trasorna till kläder på dig till och börja med, man ska klä sig efter arbetet man villl ha och inte det som man har, och inte vill du arbeta som en luffare i framtiden va? Vi drar till Dressman så köper jag en kostym till dig, äkta Batistini. Kuken först nu Lars-Åke, kuken först för fan! 

– Jag antar att man ska börja någonstans, tack för allt Mike.

– Lugn nu, gå och tvätta av dig så drar vi sen.


Liv kollade på de två och skakade på huvudet, hon kände hur ångesten långsamt kröp tillbaka och la sig som en tyngd över hennes bröst. 

Varför hade hon gått med på att hjälpa till som bollplank åt de tre omogna killarna i deras strävan att nå framgång? Hon borde anat att hon framförallt skulle behöva agera mamma åt stolpskotten tänkte hon för sig själv. 


Ett utdrag från boken ”En bra kille – Det Lars-Åkerska Dilemmat”