Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.

Helgjuten livsstil.

Samlaren
Kvinna på schäslong med par i Klein.

 

Sen jag köpte mitt senaste trettio dagars busskort i mars har jag använt det exakt noll gånger. Vilket innebär att jag inte rört mig från min förort på över trettio dagar. Något slags rekord må det ändå vara, påminner lite om när man var ungdom och världens centrum var just ortens egna. Centrum.

Lite poetiskt och stilbildande att sätta punkt både innan och efter sådär, det gör något med flytet i texten. Texten. Så har man gjort det igen.

Jag börjar sakna det där som jag annars tröttnat och velat ta mig ifrån efter några timmar. Vänner, shopping, restaurang, familj, konsthallar och museum. Listan kan göras lång men inte längre än jag just gjorde den.

Jag börjar till och med sakna att arbeta, något jag gör desto mindre nu efter att permitteringen gått i kraft.

19,2 timmar i veckan. Det är den tid jag förväntas vara produktiv. Skrattretande.

Med mitt nya schema innebär det att jag är ledig två dagar i veckan och är på jobbet sex komma något resterande tre arbetsdagar.

Det frigör väldigt mycket tid till ingenting alls. Ingenting alls annat än att handla saker på internet som kan dyka upp först om ett antal dagar, ibland veckor. En kanske borde hålla hårt i sina pengar dessa oroliga tider med reducerad lön, en kanske borde det ja. Sen finns ju motsatsen, den om att trycka plattan i mattan och lämna måttfullhet långt bakom mig. Det är alternativet är en omskrivning av mig. Jag har köpt mig en konstnärskarriär jag är i full färd med att sparka igång. Jag har köpt matkassar med hemkörning och oklart innehåll som dyker upp först snart, 11 dagar senare. I nästa vecka levereras dessutom vår nya soffa från Ikea, den som gör att vi äntligen kommer kunna sitta lika bekvämt eller obekvämt framför tvn. Jag har inte provsuttit soffan, köpte den mest för utseendets skull. För tristessens skull. För att slippa råda bot på den utanför vårt hem.

Gå promenader säger någon i ett försök att muntra upp. Jag borstade en gång pollen av min axel, nu är det 99 problem och Jay-Z en låtskatt att bygga meningar av.
Där någonstans finner ni mig, i full färd med att hålla ekonomin i rullning och socialdistans till allt som inte kan köpas för pengar.

Ett inlägg som redan hänt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.48

 

13/7 – 2019

 

Han och jag, inte direkt som ler och långhalm men jäkligt nära ändå. Vi satt en kväll på Taco Bar av alla ställen och drog historier från förr som den andra redan kunde slutet på. Vi berörde saker vi gjort tillsammans under åren, både positiva och negativa. Händelser vi önskade minnas varenda detalj utav och sådana vi mest av allt ville glömma. Berättelserna blev allt mer otydliga när de tomma glasen på vårt bord blev fler och våra ord blev till skratt, som blev till det där suget som är så svårt att säga nej till fast man vet att man borde.

Det har vi vetat sedan tonåren, sedan alla våra berusade nätter med flertalet skramlande sprayburkar i en sliten väska slängd över axeln. Sådana nätterna blev sällan som man tänkt sig, varken konstnärligt eller polisiärt. Något hans första rättegång och friande dom bevisade.

Tyvärr är det svårt att övertyga sig själv om att låta bli när tanken väl har fått fäste. När djävulen i en väl har vaknat dansar man efter hans pipa oavsett man vill det eller inte. Han nämnde i förbi farten att han hade en bild redo i sin ateljé och då tog lusten att skapa över totalt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53 (1)

När behovet av ett utifrån perspektiv är som störst var det som svårast att få.

Om vi hade fått möjligheten att se oss själva genom någon annans ögon hade vi skakat på huvudet åt våra annars så ansvarsfulla oss som ostadigt klampade genom djupa vattenpölar, förbi övergångsställen som visade rött med en ursäktande hand mot bilar som svarade med en melodi av tutor i olika toner. Det var ingen vacker syn men samtidigt en trevlig bild av hur vår vänskap såg ut från en tid till en annan.

Vi tog oss dit vi skulle i varje fall, hämtade upp det som behövdes i form av lim, pensel och bild. Innan vi hann ut igen fick han syn på en stege som han tog under armen av bara farten och så gick vi. Han och jag med varsin kasse i ena handen och en stege mellan oss i den andra, gata upp och gata ner i sensommarmörkret i jakt på ett vettigt plank. Inte en polis så långt ögat kunde nå, inte en väktare eller salig medborgare på flera kilometers håll. Bara vi och så några små kluster av unga studenter som vinglade ut från krogar lika fulla som vi.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53

 

Efter ett tag orkade vi inte mer, han ställde upp stegen mot ett plank vid en vältrafikerad väg och jag satte mig på en elbox på andra sidan gatan. Det var vackert att se honom arbeta genom det sparsamma regnet som låg stilla runt oss. I mitt rebelliska sinnelag fann jag mig ge vika för ett infall som tog över mina handlingar. Jag skulle skriva kuk på elskåpet med min medhavda lilla spritpenna som jag fått med mig från jobbet. Jag tog av korken, fattade pennan så långt ut jag kunde med vänsterhanden och försökte så anonymt som möjligt att skriva ner ordet så tydligt jag bara förmådde. Elskåpet var strävt, jag själv packad. Pennan gjorde inte som jag befallde och vattnet som rann längst sidan av skåpet fick mig att undra om bläcket ens fick fäste.

När jag såg mot honom igen stod han på backen och jag undrade om han redan var klar.

Jag glömde ta upp limmet muttrade han, samtidigt som hans vänstra hand greppade den blå hinkens vita handtag.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.54

 

vände det uppåt igen, innan det än en gång vände nedåt. Helt utom kontroll. Jag sittandes på min elbox och så han liggandes på backen med lim över hela sig. Därefter sjönk jag ner på marken och vred mig av skratt medan han stod upp och försökt torka limmet ur sitt ansikte medan svordomarna stod som spön i backen. Han fortsatte gorma, rabblade upp vad var och ett av plaggen som nu var täckta av lim hade kostat.

 

Märken som Off White, Acne och Balenciaga flög ur hans mun tätt följt av en siffra. Jag fortsatte att skratta under tiden och försökte summera ihop de olika beloppen men gav upp när siffran passerat 10 000.

Till slut kunde han inte hålla sig längre, han lät sitt signifikanta skratt eka mellan husen som om det vore hans sista. Där stod vi framåtböjda i regnet kippande efter andan och njöt av att vara vid liv, att vi var tillsammans och hade skrivit ännu ett kapitel i boken över våra gemensamma berättelser.

När skratten lagt sig fick jag luft nog att fråga vad han egentligen höll på med.

Det blev en jäkla parodi av alltihop blev hans svar.

Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!

Konst och Corona.

Plywoods

 

Egentligen vill jag inte beröra ämnet då jag inte har något att tillföra, det finns redan gott om åsikter längst skalan som vandrar från jämförelser med vanlig säsongsinfluensa till spanska sjukan.
Samtidigt är det svårt att låta bli när det är så närvarande som det faktiskt är.
Hela min vardag fortgår i skuggan av Coronan och jag har svårt att omlokalisera ljuset så att förhållandet blir det omvända och riktiga igen.
Jag håller mig uppdaterad i den mån jag orkar med.
Ser på de ständigt ökande siffrorna av smittade i Sverige och håller tummarna för att de ska börja mattas av. Att fler och fler snart ska bli friskförklarade och att ordningen långsamt ska återgå till det som var innan de första rapporterna från Kina nådde oss.
Ibland är det som om jag inte bryr mig alls och ibland bryr jag mig nog för mycket.
Ibland känns det något sådär att det enda som förväntas av en pigg och frisk medborgare som mig själv är att om jag känner mig krasslig, ska jag stanna hemma.
Samtidigt som det sker jobbar andra dag och natt för att försöka få kontroll över en allt mer svårhanterlig situation. Det är vad som förväntas av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag ens säger något alls. Det här är inte vad den här bloggen ska handla om, kommenterar om vår samtid har jag alltid önskat lämna åt någon annan som förmodligen haft något mer och vettigare att säga. Det är inte mitt gebit. Min grej är att skriva tidsmässigt obunden prosa och att med jämna mellanrum lägga upp bilder på någon kreativ känsloyttring. I den andan kommer här en bild, fast den är där uppe, på en tavla jag gjort för att råda bot på min inre oro.

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Svärmar.

Det är inte lätt att vara frisk när hela världen verkar blivit sjuk och min kropp numer är ett okänt tempel.

Vad är egentligen vad i dessa oroliga tider när Corona är på allas läppar inklusive mina egna. Jag slickar mig om dem flera gånger om dagen, analyserar försiktigt smaken med tungan som ömt skjuts upp mot gommen och vidare ut genom munnen. Jag smaskar lite lätt, försöker fånga upp något jag inte känt förut.
En gång när det begav sig kände jag smaken av svininfluensa. 40 graders feber, rinnande näsa och en kropp som var ett skört skal av mitt forna jag.
1177 svarade kort och gott inte en chans, du har inte fått svininfluensan nej. Jag ifrågasatte och grubblade över deras så tydliga svar under de två dagar det tog för mig att bli frisk. Hon sjuksköterskan hade visserligen rätt men kunde hon inte haft det med ett mer öppet sinne, ge mig viss fog för min oro bara för min skull.

Nu är det dags igen, det är som om min kropp känner av läget i omvärlden och vill delge sin egen tolkning av ett sjukdomstillstånd.
Eller hur det egentligen är med den saken.

Min (ir)rationella hjärna vill koppla mina kroppsliga åkommor just till Coronan. Berättar att min smärtande kropp som gått sönder av min dumdristigt intensiva träning, istället beror på ett virus.

Den säger till mig att min allmänna trötthet inte beror på att min närmsta kollega varit sjukskriven i två stressiga månader, utan att den förmodligen är ett symptom på Covid-19.

Förkylningen, den minimala förkylningen och obefintliga febern då, är inte det också tydliga tecken? Klart de är!

Desamma med den där konstiga känslan i magen som uppkommer timmar efter jag ätit och som försvinner igen så fort jag får något i mig.

Visst såg jag någon med asiatiskt ursprung på gymmet för några veckor sedan, visst satt det någon från vad som skulle kunna vara Iran i väntrummet på Sabbatsberg?

Nu är den där igen, den där morlande känslan i bröstet som uppkommer när jag tänker på allt som måste bli klart nästa vecka. Deadline i ordets rätta bemärkelse?

Det är tur att jag befunnit mig i en slapp hemkarantän under helgen, jag tar mitt ansvar och drar mitt strå till stacken! Ingen utomstående ska behöva exponeras och riskera smittas av mitt eviga gnäll och min trötthet en helg som denna.




Varför är jag sådan här för?

En samling texter!

POETEN

För ett tag sen satte jag ihop den här lilla, enligt mig, småhärliga poesisamlingen med dikter som jag skrivit under åren. Eftersom den inte kommer förbli något annat än en fil på min dator om jag inte gör den offentlig väljer jag att dela med mig av den nu när jag fått tillräcklig distans till det hela.
Den återfinns alldeles här nedanför och är en PDF som kommer öppnas i ett nytt fönster om jag förstått det hela rätt. Trevlig läsning!

Vardagspoesi.